Vad säger att vattnet inte har en röst, inte har en längtan, inte har händer?
ett bortglömt eko som fortplantat sig mellan tidevarvens eviga väggar av levande sten berättade för mig:
- jag mötte trädets händer med mina egna och viskade mina bekymmer till den broder jag länge saknat men som alltid funnits där - du min släkt, min bror, du som är fast rotad i myllan och vars rötter löper långt ned i underjordiska hemligheter - du drar upp virvlande strömmar genom din kropp och jag avundas dig din trygghet
min vila pulserade genom min kropp - och för att kunna fortsätta leva förvandlade jag mig till bäck - lät min kropp forsa fram mellan de tunga trädens stammar och ropade av smärta varje gång min vattniga kropp slog emot en sten - människor som vandrade längst min färdväg kunde höra det kvidande ljudet men trodde sig endast höra vattnets ljud mot sten - stenars ljud mot vatten
innan bäcken slukades av havets oändliga käftar valde jag att dö och tog gestalt som människa - då jag vandrade hem kunde jag fortfarande höra vattnets klagan i mitt bröst och jag lämnar ännu våta fotspår efter mig där jag går
Fri vers
av
Jess81
Läst 594 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2006-12-12 15:53
|
Nästa text
Föregående Jess81 |