Hon stod naken framför spegeln i deras gemensamma sovrum. Hennes kropp var ren. Hon hade duschat i hett vatten i säkert 20 minuter, men hon kände fortfarande det kletiga blodet mot huden.

"Svälj dom här så känns det lite bättre"
Det var vad man sagt till henne innan hon lydigt svalde de två små vita pillren. Lite bättre, definiera! Hade hon velat fråga, men höll tyst. För två timmar sedan hade hon varit nära på tappa en liter mjölk i golvet på konsum 2 km bort. Maria hade tjatat och tjatat om någon docka med sjöjungfruklänning i glittrande lila. Migränen hade gnagt bort det lilla tålamod hon haft och det hade slutat i ett gräl. Dottern hade gråtit hela vägen hem och så fort bilen stannat på garageuppfarten hade hon tjurigt sprungit till den lilla skogsdungen där hon hade sin träkojja.

Deras sista ord till varandra hade varit
"Av pappa hade jag fått dockan"
"Håll truten bortskämda unge"
Håll truten bortskämda unge...När hon yttrat dem hade hon skämts lite, men samtidigt var det ju inget som förberett henne på att det var den sista konversationen hon skulle ha med sin dotter. De skulle inte få bli sams över sockerkaka och mjölk, de skulle inte få krypa ihop i fåtäljen och se på Bolibompa om 20 minuter. Aldrig mer Bolibompa. ALdrig mer en puss, en kram.. aldrig mer Maria.

Tårarna strömmade ner för hennes kinder. Hon höll upp sina skakande händer och begrundade dem. För en stund sedan hade de varit brunröda av blod. Nu var de rosiga av hårt skrubbande.

"Ta dig samman"
Rösten skar som en pisksnärt genom luften. Hon visste att hon var ensam i rummet men vände sig ändå om.
"Du kanske gift dig med en Bäckström men först och främst är du en Bodén och vi Bodénare bryter inte ihop"

När andra fått plåster och pussar på skrubbade knän hade Viktoria Bodén Bäckström fått veta att tårar var en svaghet, att fasaden var den enda styrka man som kvinna hade och den skulle man vårda i alla lägen. Redan vid 10 års ålder hade hon svurit att hon själv aldrig skulle bli likadan, och hon visste att hon hållit sitt löfte. Maria hade fått Nalle Puh plåster på sina skrubbade knän och pussar och kramar som inget annat barn.

"Älta inte sånt får man rynkor av"

 När hennes make tio minuter senare steg in i rummet var hon nästan färdigklädd. Hon hade valt en enkel klänning i grått. Frisyren var elegant, som vanligt men ändå enkel. Hon hade inte orkat med fler hårnålar än nödvändigt. Läpparna var svagt rosa och maskaran höll just på att appliceras.

"Hur är det älskling"
Hon älskade hans röst. Just nu var den fylld av smärta, men också av ömhet mot henne, och hennes hjärta höll på bubbla över av kärlek. Hon hade bara bestämt sig en dag för snart 7 år sedan att hon skulle gifta sig med Sören Bäckström, hon kände aldrig en sådan frid som när hon lyssnade på hans predikningar. Han hade väl inte varit helt medgörlig i början, eftersom han redan varit gift tidigare och nu var änkling. Det hade tagit henne närmare 8 månader att få honom på fall och då föll han som en enorm kägla.
"Bättre dagar har jag haft" en lätt snyftning skakade hennes röst och hon ville skrika ut sin frustration över att inte låta lugn. "Hur är det med dig själv"

Hennes fråga öppnade porten till hans hela smärta. Hon gick fram till honom och famnade honom.
"Jag kan inte fatta att hon är borta" Hans röst var inte helt stadig, men hon förstod att han försökte hålla sig stark för hennes skull, som han alltid hade gjort.