Inledning: 

Ett ursinnigt skrik ekade mellan träden.
Sedan tystnad.
En kråka lyfte från sin utkikspost och lämnade platsen med sin kraxande sång.
Sedan tystnad.
Ett par minuter varade en evighet. Sedan bröts den kalla friden.

"MAAARIIIA dags för Melllis"
Kvinnorösten dog bort mellan träden. Kvinnan suckade irriterat och vände tillbaka till den öppna balkongdörren, bara för att två minuter senare dyka upp igen. Ännu mer irriterad.
"Maria nu kommer du på en gång" När tystnade var det enda svar hon fick satte hon först båda händerna i midjan och spände ögonen mot  den lilla skogsdungen. Efter att ha skickat iväg ilskna blickar mot träden beslutade hon sig att gå och söka efter dottern. Muttrandes för sig själv.
"... jag ska ta ungen till doktorn och kolla upp hörs..." hennes röst gick från ett vagt irriterat muttrande till ett hysteriskt skrik innan hon kastade sig till marken och började ruska i den blodiga barnkroppen som låg i en vride posé i mossan.

************************************************************

Kapitel 1

Maggan var van att hjälpa sin make knyta slipsen och hon hade använt alla de år de varit tillsammans till att utveckla sin kunskap till något av ett löftesgivande förspel. Janne suckade och lutade sitt tunga huvud mot hennes bröstkorg medan hennes händer på något magiskt sätt både fixade en helt perfekt slipsknut och lovade att kvällen skulle sluta njutningsfullt.

Barnens röster ekade i rummet bredvid, någon skrek, någon svor och Maggan log lite för sig själv. Hon borde ha vetat att om man fick barn med världens mest envisa karl skulle man förmodligen få minst lika envisa barn - oavsett kön. Det var faktiskt så att deras yngsta dotter hade tagit ordet envis till en helt ny nivå och på något vis lyckats vira sina stora syskon runt fingret samtidigt som hon körde hutlöst med dem. Hon mötte Jannes blick i spegeln. Tänk att han fortfarande kunde se på henne med så mycket ömhet, trots ett förhållande på snart 15 år.
"50% av deras gener kommer från dig" viskade han samtidigt som han vände sig om och fångade henne i sina armar. Hon hade aldrig talat om det för honom, mest för att han ego redan var i största laget, men en gång för länge sedan var det på grund av hans kyssar hon valt honom. Ja, och hans enormt enträgna uppvaktning förståss.

"Mmmm mina stackars gener får bara tillgång till odjuren när dom sover, resterande del av tiden härjas de stackarna av dina gener"
Han skrattade med läpparna mot hennes medan hans händer klättrade upp för hennes rygg mot hennes nacke.
"Ja du hjärtat - vi fick jackpott alla tre gånger"
Lekfullt sparkade hon honom på smalbenet samtidigt som det mest hatade föremålet i huset gav upp ett ljudligt pip.
"Fan" muttrade Janne innan han tog upp sin personsökare. Hon visste redan innan han hann öppna munnen att kvällen var förstörd. Inte ens hans 40 årsdag skulle dom få fira i lugn och ro. Men det hjälpte inte att ge honom dåligt samvete. Hon hade tagit mannen, hela mannen och med honom följde hans jobb.

"Gå du, jag tar ungarna på pizza och bio" Hans blick visade en blandning av tacksamhet och oro. Hon förstod att det var allvarligt och hoppades bara att skadan skulle vara så liten som möjligt.

***

Han lossade på slipsen medan han hoppade ur sin bil. Han hade svurit hela vägen från hemmet. Maggan hade som vanligt försökt få allt att kännas okej, men för fan... hur ofta hade han möjlighet att sitta på fin restaurang med hela familjen samlad och bara bli uppassad och firad? Han visste vem huset tillhörde som han parkerade bilen vid. Kyrkoherden, de hade en viss kontakt via jobbet och han hade alltid tyckt att någon mer passande för sitt jobb skulle vara svårt att hitta. Sören och Viktoria Bäckström stod det med klara fina bokstäver på brevlådan och i efterhand ditklistrat en liten barnslig skylt som stavade ut namnet MARIA. Han stannade till vid den röda lådan och lät fingret följa konturerna till namnet. En tanke flimmrade förbi, hur länge innan namnet skulle försvinna från lådan? Hur lång tid tar det för en förälder att inse att ens barn för alltid är borta? Magsäcken knöt sig inom honom, han tackade sin lyckliga stjärna att han inte hunnit äta och skyndade vidare förbi huset upp för kullen mot skogsdungen.

Blå blodsprängda ögon stirrade på honom. Skräcken stod skriven i hela barnets ansikte. Blodet förstärkte visserligen intrycket av fasa, men även om han bara sett barnets ögon hade han läst ordet SKRÄCK i dem. Maria Bäckström, dagiskompis med hans egen dotter Felicia. Varje födelsedagskalas träffades man och åt tårta och bytte meningslösa skräppresenter som fick flickorna att tjuta av lycka. I fjol hade det varit ett diadem med små rosor på. 19:50 på Konsum. Konstigt vad ens hjärna tänker på under stressade förhållanden.

Han tog av sig kavajjen. Hängde den omsorgsfullt på en gren innan han satte sig på huk bredvid den lilla kroppen. Bara med sin blick visste han att hon var ungefär jämnstor med Felicia si så där 98 cm lång och ungefär 14 kg. De guldblonda lockarna hade kletat ihop i en sörja av blod och hjärnsubstans. Han fick ett par plasthandskar av en kollega som fotade i närheten och lyfte försiktigt på flickans huvud. Bakskallen var krossad, mot någon sorts kantsten. Försiktigt lade han ner henne igen. Han bet ihop käkarna för att hindra sig själv från att skrika och den sura gallsaften från att bubbla ut ur munnen.
"Kommissarien vi tror det här är mordvapnet"
En ung man stod ett par steg bakom honom och höll i en sluten plastpåse en gammal rostig morakniv, rostig och blodig. Janne ville stöna högt, men nickade bara mot den yngre mannen som genast avlägsnade sig i jakten på ytterligare någon form av bevis.

Med en BIC penna räknade han försiktigt knivhuggen på flickan. Han fick det till 19 varav nästan alla var koncentrerade till bålen, bröstet och halsen. Ett enda hugg var lägre ner och det var på vänstra låret.
"19 jävla hugg" muttrade han medan han särskådade den illa tilltyglade kroppen.

"kommer du fram till något" Wicke satte sig ner på huk bredvid honom.
"Det är fördjävligt"
Janne kunde inte annat än humma till svar.
"Slutsater kommissarien?"
"Det handlar om en jävla massa vrede"
Kollegan nickade med en rynka i pannan
"Vem kan känna sån vrede mot en fyra åring"
Båda satt still under tystnad. Patrick Wikström eller Wicke som han kallades, och Janne hade gått polisskolan tillsammans för nästan 20 år sedan och i 4 års tid hade de varit arbetskamrater.
"Ibland blir jag riktigt asförbannad på mina ungar, men... det härhandlar inte om att någon glömt spola toaletten eller kletat tuggummi på tv-dosan"
"Kanske ilskan egentligen var riktad mot prästen eller frun hans?"
Janne sneglade på Wicke. Tanken hade slagit honom med, men samtidigt kunde han inte förstå hur någon skulle kunna vara arg på kyrkoherden eller hans fru. Båda var så oerhört vänliga och hjälpsamma.
"Ja du Wicke, jag ska snacka lite med föräldrarna nu"
"Mamman har fått lugnande"
Janne nickade, slet till sig kavajjen och gick sakta mot villan. Idag skulle han och Sören inte prata fotboll eller fiske.