När han kom hem var hon 2 på natten. Huset var nersläckt. Ludvig gnisslade tänder, i övrigt var det helt tyst. Maggan hade somnat med en bok, som vanligt hade hon försökt hålla sig vaken tills han kom hem, och misslyckats. Med vana lirkade han lös boken från hennes händer och lade den med rätt sida uppvikt på nattduksbordet. Han kysste hennes panna lätt och drog upp täcket till hakan på henne.  Hon skruvade på sig och muttrade något om att inte leka med maten, men förblev sovandes.

Janne visste inte om han hade föredragit att hon vaknat. Kanske om hon vaknat att hon kunnat skjuta hans tankar åt sidan och fått honom att slappna av bara lite. Han suckade och gick en runda i huset. Alla dörrar var låsta. Avslutningsvis tittade han in i Luddes rum, fixade täcket och flyttade in den smala kroppen från kanten. Han tittade in i Kims rum och såg att sonen tagit efter sin mor. Kalle tidningen hade dock åkt ner på golvet. Innan han gick in i Felicias rum svalde han hårt. Hennes rum låg i mörker, eftersom hennes bröder retats med henne om sovlampa hade hon envist beslutat sig för att bevisa att hon var minst lika modig som dem, för tjejer är ju tuffare... eller hur pappa?

Han satte sig på huk vid hennes säng. Strök med ett varsam finger bort en slinga hår ur ansiktet på henne. Hon hade redan börjat bli fräknig av försommarsolen. Hon dregglade på kudden. En våt fläck spred sig under hennes kind. Skulle han någonsin kunna bli arg på henne igen? Tänk om de skulle bli de sista ord han yttrade till henne? Hon sträckte på sig lite och rullade över på rygg. Håret låg utbrett över den rosa kudden och plötsligt kände han att hon stirrade på honom.

"Är du lessen pappa"
Vad skulle han svara på det?
"trött"
"du ser lessen ut"
"mmm kanske lite"
"du behöver inte vara lessen pappa, vi tog med pizza hem till dig också"
Som om alla världens problem däremed var lösta rullad hon över och vände honom ryggen. Efter ett par djupa suckar visste han att hon återvänt till drömlandet.

Med darrande ben reste han sig upp. Innan han stängde hennes dörr stannade han upp och stirrade på hennes lilla kropp.
"Hon är kvar imorgon också" han ryckte till av sin egen viskande röst. Självklart skulle hon vara det... eller`? Kunde man någonsin veta säkert.

Jan Sundberg gick till sängs. 40 år gammal men inatt kände han sig döende. Han var trött, han var trött på fler sätt än ett. Ändå kunde han inte somna den natten.