poeten tumlade om i det gröna gräset
som ännu inte spruckit i tystnaden
och hon glömde de skrapsår som tidigare blött
i hennes vitnade händer

hon famnade nattens stjärnor lika självklart
som hon tidigare famnat kärleken
den som aldrig stannat utan flytt från världen
då gryningen lagt till sitt skepp
invid nattens mörka strand

hon tackade de ögon som gett henne synen
och viskade till trädens grenar
att det snart var dags för dem att möta livet
för att sedan lyfta sin silveryxa och klyva
den redan döende månen i delar som passade in i hålrummen
i hennes hjärta