och jag skriker när du frågar hur jag mår,
så högt jag kan, så mycket jag
kan och så länge jag kan.

Tömmer mina lungor på luft och tömmer
mitt hjärta på den sorg jag burit.
Men mina lungor andas fortfarande din
doft och mitt hjärta dunkar fortfarande för gamla minnen.

Jag skriker ännu högre, dock utan förändring.
Det gör så ont, och jag blir galen.
Mina ögon är iskalla men min själ är i lågor,
mina lungor fylls med de tårar jag gråtit mig till sömns.

Jag identifierar mig med vad jag blev för dig.
jag är ingen. Det gör ont att minnas datum som är
ännu en av 365 dagar för dig. Det gör ont att få gåshud
när jag tänker på dina kyssar, kyssar lena som silke.

Jag vet att det alltid en som älskar mer
i ett förhållande, men jag trodde alltid att
du skulle komma på att du älskar mig lite grann.
Men det gjorde du aldrig.

Du var inte så snygg, du var inte så väldigt
trevlig, du var besvärlig, elak och känslokall.
Men jag älskade dig, mer än något annat.
Du var anledningen till att vakna.

Det var du som somnade brevid mig
under kvällar då jag var ledsen,
du som väckte mig viskande när
jag hade mardrömmer, det var du.