Han trampade upp för backen i motvind. Det nöp i kinderna och händerna lyste vita mot styrets svarta handtag.
Han förbannade sig själv för att han hade glömt sina vantar hemma samma morgon.
Väl uppe på krönet friskade inte vinden i lika mycket men istället började det att snöa.
Han cyklade förbi skyltfönster och parkerade bilar. Tröttheten samt snöyran tvingade honom att slå av på takten. Han ville bara hem.

Hon såg upp mot himlen samtidigt som hon drog kapuschongen över huvudet. Sedan skyndade hon på stegen för att få upp värmen. Hon gick förbi ett café och kände doften av kaffe och nybakat vetebröd.
Hon önskade att hon satt på insidan med en varm kopp i sina frusna händer. Hon såg hållplatsen lite längre bort och hoppades att bussen inte skulle dröja alltför länge.
Något kallt och fuktigt träffade hennes ansikte och hon såg plötsligt hur små snöflingor började dansa runt henne.
Hon sneddade snabbt över vägen och höll samtidigt på att krocka med en cyklist som kom från motsatt håll. Han väjde för henne och hon backade förskräckt undan. Då såg hon att det var HAN.

Precis när han tänkte svänga av till höger, såg han en mörkklädd gestalt rusa rakt ut på gatan framför honom. Han tvärbromsade och bakdäcket slirade på den våta asfalten. Nära att välta lyckades han i sista stund parera sin vingliga färd. Då såg han till sin förvåning och bestörtning att det var HON.

De stod på varsin sida av cykeln och log mot varandra. Hon rodnade lätt och såg smått förlägen ut. Han harklade sig och tog av sig cykelhjälmen.
”Jasså, här rusar du fram som den värsta trafikfara.” Han såg roat på henne.
”Förlåt, men jag såg dig inte och det är så himla kallt…”
”Ja, det är ju det,” svarade han kort.
De bara stod där och tittade på varandra medan snöflingorna blev allt fler. Alla ord kändes överflödiga när deras ögon talade klarspråk. Så hade det alltid varit mellan dem.
Hon såg på hans händer att han frös. Hon skulle så gärna vilja värma dem i sina.
Han såg att hon såg och han älskade henne för det.
En tanke slog henne – ”nu eller aldrig!”
Hon var helt enkelt tvungen att ta steget. Han fick bara inte trampa ut ur hennes liv igen.

”Det ligger ett fik där borta , vi kan väl sätta oss där en stund i värmen tills den värsta snöyran dragit över?”
Han tvekade och övervägde huruvida det skulle vara till skada eller nytta.
Hon tog honom i armen, skrattade glättigt och drog i honom.
”Stå inte där och väg, kom nu!” Hon gav sig inte.
Han kände sig maktlös. Det var som om fötterna fått eget liv. Han följde långsamt efter henne.
Han låste fast cykeln vid ett galler och de stegade upp för den lilla cafétrappan.
”Café Lyktan”, stod det på dörren och ovanför hängde en lykta - modell äldre.
Han frustade till och drog på munnen. Hon såg att han reagerat på namnet men lät det passera. Hon kände sig som en lanterna som ledsagade honom fram till ett utav borden. Kanske skulle ett ljus tändas denna eftermiddag, eller kanske slockna för evigt…
Hon ville inte spekulera.


De beställde varsin mugg kaffe och smuttade under tystnad. Plötsligt bröt han tystnaden och började prata om sitt arbete och om hur trött han kände sig. Hon nickade bara, lät honom hållas, men han såg att hon förstod.
Hon rörde vid hans högra hand med ett finger och strök vid den lätt. Han lät henne och kände värmen sakta återkomma.
Hon var ”känslan” och han ”förnuftet” - så hade det också alltid varit.
Cirka en timma satt de där på Lyktan, bara småpratade och såg på varandra.

Det hade slutat snöa och de gav varandra en avskedskram. Han susade iväg ner för gatan.
Hon gick mot hållplatsen där bussen nu stod och väntade.
Hon kände sig tillfreds och lycklig.
Hon visste att de skulle träffas igen.
Samma tid, samma plats - om en vecka.