Aldrig hade någon lett

som han gjorde på min begravning

Fallen till marken, han skrek

och jag kunde inte tolka de hjärtskärande skriken

trots att de nådde min grav alltför perfekt

Och jag drunknade 3 0 0 0 g å n g e r

i tårarna mitt hjärta inte längre kunde bära

Maskarna räknade stolparna på min väg alltför högt

De kantrostiga stolparna verkade aldrig ta slut

Kanske är det för att dödas år alltid

blir mycket högre än de levandes

Aldrig kunde jag tolka broarnas svaga räcken rätt

Ty i varje centimeter såg jag inget annat än död

Då

såg jag himlen