Hur ska livet se djupt med så få kontraster,
då stelbenta zombies kryper omkring på varandra,
i rädslan att tappa all betydelse.

som om de någonsin varit betydelsefulla

Jag skakar sakta på huvudet och hånar dem högt,
men i vacuum hörs inga ljud.
Så min åsikt vibrerar bort lika betydelselöst,
som mina avtrubbade och apatiska tankar.

precis så som världen har skapat dem.

Så ser jag mig i spegeln för första gången på många år
och vaknar upp ur mina bittra återupprepade drömmar.
Upptäcker förskräckt att jag är den största
och mest panikslagna zombien av dem alla.
Att det är jag som famlar och kryper ivrigast.
Mina naglar och armar slår sig fram i hysteri bland berg av kroppar.


min djupaste ångest och största skräck

”att vakna upp och vara precis som alla andra”