töväder
löser upp mig inifrån
alla knutar
först hjärtat
sedan hjärnan och
substansen rinner ut,
ner i
brunnar som gråter
när dropparna ivrigt
förenas med ytan
frigjorda, ängsliga små droppar
som fängslas av närheten i
det stora djupa

töväder
och vinden ligger på
ilar, susar
allt högre
decibel
allt högre
och krossar min trumhinna inifrån

töväder, äntligen
lös upp sorger
gör vintern till vår
håll fast mig hårt innan
jag drunknar
och
veknar
av lättja och frihet

töväder
fastän det värmer
och brinner,
ryker i natten som om
sommareld spelar oss ett spratt
fastän vi traskar
rinner
springer
rakt in i
högar av kokande frost
är jag

töväder
jag är
töväder
och löser upp dina sår