Du står framför mig

men jag kan inte nå dig

där du står utanför fönstret

och glaskupan, kanske jag skapade

Vinterklädd står du omärkbart rädd

för kylan i dina ögon och tårarna i mina

Sakta fylls denna kupa med stormande vatten

och jag kan inte simma och inte heller äger jag några gälar

Du andas imma på mitt glas

och min värld  existerar inte längre

och inte du heller

Aldrig har jag känt mig så glad och rädd

på samma gång i hörnet där jag förblöder

TY

inte heller hjärtan kan simma