Högt ovanför mänskorna i den gigantiska staden,
här från Pantheontemplets duvonedskitna kupol,
ser jag ut över den oändliga världsstaden
Jag går försiktigt längs kupolens smala kant
Skrämda duvor lyfter med floppande vingljud,
en pilgrimsfalk lever här på kupolens kant,
Se gladorna ryttla i den visslande uppvinden
Jag ser ut över staden, denna stad som är världen
med en ocean av hustak, gränder, torg, rökmoln och
slingrande vägar, spetsiga torn och domkyrkor,
skorstenar och fält av gröna trädkronor och floder
I fjärran ser jag stadens murar som meandrar fram
och skiljer staden från slätten och skogarna
Där borta i skogsbrynet de sepiafärgade tälten,
de fladdrande svarta vimplarna, de glödande eldarna,
kastmaskinerna och fiendesoldaternas väldiga massa:
de mycket för många som har kommit för att
förändra världen för oss som vill leva i fred
Och bakom skogarna och det fientliga härlägret
syns återigen staden som om den var Den Namnlöses
hjärna och vi de blixtrande tankarna som flickrade
mellan synapser i ett oerhört komplicerat system
Är fienden en del av staden? Från Panteontemplets tak
ser det ut som så, men det måste vara en illusion för så
löses synerna upp och staden blir återigen en ö
i ett oändligt hav av fiender och skogar, floder och slätter
De säger att den här staden saknar början och slut
precis som om det skulle finnas något oändligt,
det tror jag inte på, det är bara livet som är oändligt,
detta eviga födande och dödande som aldrig tar slut
Se där borta försvinner staden i fjärran dimmor
Och där är Lejonporten som leder in i en labyrint
av hus och gator och torg som liksom är staplade
på varann, det är som att gå i en stad som är ett rum
i ett annat rum i en annan stad förbunden av trappor
och terrasser med ornamenterade portiker och torg
som i sin tur leder in i vindlande kvarter med hus
som byggts på varann upp mot ett osynligt tak
som är fundamentet i ett annat system av kvarter
med torg, parker, basarer, akvedukter och kyrkor
som fortsätter etapp efter etapp i en stad utan slut
där himlen i den ena staden är den andra stadens
fundament för att sen upprepas i det oändliga med
akvedukter, piazzor, aeropager, skolor, förrådshus
och tullstugor för de tillresande som bor i värdshusen
där man dricker vin med russin och aldrig tar det slut
Här står jag på Pantheontemplets skitiga kupol,
betraktar staden och ser röken från fiendens eldar
och tänker att en dag tar allting slut och vi slukas
upp av de mycket för många där ute som är som vi
men inte är som vi, en dag hamnar vi i Jagan-Nathas
väldiga gap och tuggas och sväljs och blir en del av
det väldiga kretsloppet där Allting en dag blir Intet
och det enda som betyder något är minnet av ett leende
Så tänker jag, Antheon, Pantheontemplets gamle augur
som sett allt