Hon var som besatt, färgdroppar stänkte i hennes ögon så dom rann. Salta tårar av rubinröd oljefärg och svett ringlade ner för hennes kinder. Det råttfärgade håret klibbade sig fast i pannan och över ögonen. Men ärligt talat så brydde hon sig inte. Hon kunde inte sluta nu.
Penslen gled över målarduken i grasiösa drag, färg på färg täckte den annars så bleka och ovetande väven. Hon kände hur det krampade i handen men det gjorde ingenting, hon var klar. Med inget annat än obeskrivlig kärlek i ögonen stirrade den magra flickan på tavlan.
Den var perfekt, som ett fotografi. Ett porträtt av en ung man, runt 18 års ålder, med blekgröna ögon och brunt, vågigt hår. Hans ansikte uttryckte totalt lugn men med en antydan av ett leende i högra mungipan. Det var precis så hon ville minnas honom. Innan allt det där hände, innan han förföll.

Dom träffades på hennes första vernisage. Det var en liten lokal i centrala Lund som hon fick dela med en annan konstnär vars konst hade en viss fetischism för tånaglar. Hon var så nervös att hon skulle kunna skita på sig och den konstanta närvaron av en påtänd kille med falsk franskdialekt hjälpte minst sagt inte. Hon stod ihop trängd mellan han och en tavla och lyssnade till han eviga pladder om penslar. Att han aldrig skulle kunna måla med en som hade kostat mindre än 100 kronor strået. Då, mitt i detta totala misslyckande såg hon honom för första gången.

Han stod vid en hög tavla av en gråtande kvinna, studerande ljusspelet i tårarna. Hon kravlade sig loss falsk-fransmannens grepp och gick fram. ”Något du gillar?” frågade hon försiktigt och ställde sig bredvid honom. ”Om skuggningen ska vara korrekt måste ljuset komma från fyra olika håll och ändå kasta endast en skugga.” svarade han och småskrattade. ”Ser du här? Det är inte möjligt att det blir så här egentligen” Han drog med ett långt pekfinger över kinden på kvinnan som hon senare kom att älska, just därför. ”Men det kanske är meningen?” Han vände sig om och log. ”Nopp, inte medvetet i alla fall” muttrade hon. ”Men se det från den ljusa sidan!” Sa han och slog ut med armarna. ”Det är fanomej mycket bättre än han andra killen, det är ju bara läskigt.” Och han nickade mot en tavla av grånade nagelstumpar. Hon fnittrade till och instämde.

Han presenterade sig som Andreas; musiker, poet och studerande. Dom hälsade artigt och tog i hand. Hon förklarade att var Katarina; misslyckad konstnär och avhoppare. Högresta skakade händerna häftigt och överdrivet. Dom båda skrattade högt, något som var till stor irritation för falsk-fransmannen. ”Vill du inte följa med på en fika i ställer för att möggla bort här? Frågade han efter deras skrattattack. Hon tackade ja efter att ha övervägt sina val och hon började ärligt talat bli trött på naglar vid det här laget.

Detta blev en av oändligt många fikor med Anderas. Men honom kunde hon prata om allt och han kunde sitta och lyssna med ärlig nyfikenhet på det mest ointressantaste historierna.
Men dagen hon länge skulle minnas inträffade en sommar några månader efter deras första möte. Dom skulle ha picknick på en backe nära havet. Solen stekte i deras nackar när de slog sig ner och bredde ut filten. Andreas halvlåg med huvudet i hennes knä. Hon såg på honom och log. ”Är inte det här härligt? Jag skulle kunna sitta här i evigheter” Han drog blicken från havet och såg upp på henne. ”Jovisst men jag skulle nog hellre föredra en annan position” Hon skrattade och frågade vad den kunde tänka sig vara och han reste sig upp på axlarna och kysste henne. ”Nej, den var inte så dålig, men är det inte jobbigt att ligga sådär?” fnittrade hon och lade sig bredvid honom. ”Sådär ja! Mycket bättre för din stackars rygg.” Dom båda skrattade och låg där och myste.
När det började skymma låg Katarina och tänkte medans hon drog med fingrarna genom hans bruna hår. Hon tänkte på hur lycklig hon och Andreas var och att inget kunde förstöra det här, dom var som gjorde för varandra. ”Vet du vad Andy?” Frågade hon och la kinden mot hans huvud. ”nej, vad är det?” Svarade han lugnt. ”Jag har kommit fram till en sak, du luktar som kardemumma.” Han vände på huvudet och såg in i hennes ögon. ”Kardemumma?”
”Ja, du luktar som något som jag gillar. Något varmt och gott, som nybakta vetebullar” Sa hon stilla och fortsatte att dra fingrarna genom hans hår. Dom låg där tysta ett tag och bara såg på varandra när Andreas plötsligt tog handen från håret och kramade den hårt. ” Jag älskar dig, Katarina, du vet väl det?” Hon rodnade av glädje och kramade honom hårt.
” Jag älskar dig med, över allt annat, min lilla kardemumma pojke.” Viskade hon leende i hans öra. ”Inget kan någonsing ändra på det.” viskade han tillbaka.

Att inget kunde någonsing ändra på det, var den första lögn Anderas berättade för Katarina. Den första i en rad av miljoner. Det första felet hon märkte hos Anderas var hans plötsliga temperaments förändringar. Ena dagen kunde han vara glad som en lärka och andra djupt deprimerad. Han började också komma försent till deras möten och i vissa fall inte dyka upp alls. Den kvällen då hon verkligen förstod att det inte stod rätt till med hennes Andy var något som hon aldrig kunde förbereda sig på.

Hon låg i sin sammetsröda soffa och tittade på tv. Det var något amerikansk skräp program och hon höll nästan på att somna när det bankade på dörren. Yrvaket ställde hon sig upp och gick för att öppna. I dörröppningen stod Andreas, rejält full. Han lutade sig mot dörrkarmen och när han försökte sträcka på sig så ramlade han rakt in, på Katarina dörrmatta och spydde vid hennes fötter. Först stod hon där som chockerad och stirrade på det kvidande byltet under henne. Sedan stängde hon fort dörren och föll ner på knä vid hans huvud. Hon la honom på rygg och drog luggen från hans svettiga panna. ”Hur är det med dig? Vad har du gjort?” Frågade hon med gråten i halsen då hon såg blåtiran runt det vänstra ögat. Andreas hulkade och svalde hårt. ”Dom sparkade ut mig!” Kraxade han. ”Dom sparkade ut mig!”. Katarina visste att han fortfarande bodde kvar hemma, han lyckades aldrig att behålla ett jobb. ”Sparkade dom ut dig?” Svarade hon förtvivlat. ”Varför, och vad har du gjort?” Han tittade bort och teg. Nu blev hon orolig, att hans föräldrar skulle kasta ut Anderas var otänkbart, iden var nästan löjlig. Hans föräldrar älskade honom för djupt och dom skulle inte göra något sådant här om inget riktigt allvarligt hade hänt. ”Vad har du gjort, Anderas?” Frågade hon alvarligt. ”Vad har du gjort!?” Han snyftade några gånger innan han med en darrande hand drog upp tröjarmen. Det syntes flera stickhål i hans bleka hud. Hon stirrade på armen, på Anderas och på armen igen. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Förlåt, förlåt!” skrek han och kramade hårt runt hennes midja. Han grävde ner ansiktet i hennes lår, och grät som ett barn.

Andra hade reagerat helt annolunda vid en situation som den här. Vissa, som Anderas pappa, hade i ett häftigt raseriutbrott slagit idioten som hade smällt bort alla hans pengar på skit eller som hans mamma, som bara hade gråtit. Men Katarina bara satt där. Hon var helt tom inuti, ren och fullständig chock hade sköljt över henne. Dom låg där i tamburen hela natten. Anderas hade somnat runt fyra tiden på morgonen och han låg stilla i hennes knä. Han var blek som papper med gnistrade svettdroppar runt tinningarna.

Hon reste sig försiktigt, noga med att inte väcka honom. Benen darrade när hon staplade ut i köket. Hon kom tillbaka med en kopp kaffe, lite apelsinjuice och två Alvedon. Hon rustade lätt på Honom så han vaknade. ”Här har du, du måste dricka något.” Han kved och satte sig upp med händerna hårt tryckta över öronen. Hon satte sig ner och iakttog honom när han svalde tabletterna. ”Varför?” frågade hon och tog tag i hans underarm. Han skyndade sig att dra ner tröjarmen. Han harklade sig med förblev tyst. Hon la handen mot hans kind men han tog bort den med en häftigt rörelse. ”Hur blev det såhär?” Hon kände hur ansiktet drog ihop sig och tårarna bränna bakom ögonlocken. ”Nej, gråt inte Katarina.” Men hon kunde inte hjälpa det. Tårarna strömmade ner för kinderna. ”Det är inte ditt fel.” Suckade han ”Det har bara blivit för mycket nu och jag behövde något för att hålla igång.” Han reste sig upp och började gå runt i cirklar runt platsen där hon satt. Hon torkade det svullna ansiktet med baksidan av armen. ”M-men, när? Hur?” Orden kom fram stötvis. ”Det är inte viktigt.” Hans ansikte var stelt och ihopbitet. ”Men, Andy, du måste berätta för mig!” Frustrerad ställde hon sig upp. Han vände sig om och såg rakt in i hennes ögon. Hon blev plötsligt rädd, hon kände inte igen honom. Det var som om något hade manglat ut hans ansiktsdrag och blek färgen i hans ögon, han såg tom ut. ”Du måste få hjälp.” sa hon förskräckt. Hon försökte bryta ögonkontakten men Andreas höll kvar henne. ”Nej.” svarade han kort.

Trots denna kusliga händesle lät Katarina honom att flytta in. Det var mycket lite plats i hennes 1.a men saker och ting började se bättre ut. Men några veckor senare skedde det. Anderas första självmordsförsök. Han hade supit sig full och lagt sig i badkaret, hon hittade honom under ytan. Detta följdes av panikångest attacker, plötsliga depressioner och raseriutbrott. Katarina gjorde allt hon kunde. Hon försökte lugna honom, övertala honom att söka hjälp men varje gång det kom på tal, vägrade han blankt. Med stor sorg såg hon sin Andreas ändras framför hennes ögon. Den annars glada, vältränade killen förföll till en klen, olycklig pojke. Tillslut orkade hon inte längre att tjata. Hon slutade känna och äta. Trots detta kunde hon inte lämna honom, hur odräglig han blev i sina utbrott. Hon kände ett stort ansvar för honom, om hon lämnade honom ensam visste hon aldrig om hon skulle komma hem till Anderas eller ett ömkande helvete.

Klockan var runt halv sex på eftermiddagen då Katarina kom hem från jobbet. Hon kände direkt att någon var fel sekunden då hon öppnade dörren. Atmosfären var tjock och klibbig som kall vaniljsås. Hon sprang genast in i vardagsrummet, det var ingen Andreas där. Hon ropade på honom men det kom inget svar. Hon gick in i köket där hon fann honom. Han låg i ett hörn med huvudet lutande mot en soptunna. Papper och sopor låg utspridda omkring honom. Golvet var täkt med vatten och kranen var på. Hon staplade förvirrat in och stängde av kranen. ”Vad i..?” Mumlade hon chockerat och såg ner på honom. Han såg full ut. Hon höjde blicken och såg att medicinskåpet stod öppet, totalt länsat på tabletter. Hon kände en rysning glida ner för hennes ryggrad då hon förstod vad han hade gjort.

Hon kom inte ihåg så mycket av vad som hände sen. På något sätt hade hon lyckats dra ut Anderas ur köket och ringt en ambulans. Det hon kom ihåg starkast var det fräna lukten av rengöringsmedel och platshandskar då hon satt i väntrummet och när doktorn kom. !Det här var nära ögat” Sa han med myndig röst men satte sig ner bredvid henne. ”Det här är inte första gången, va?” Hon skakade på huvudet. ”Han behöver vård, vi har några broschyrer om olika behandlingshem här i området.” Han la några blanka papper på hennes knä. ”Jag vet.” Svarade hon. ”Vill du träffa honom nu?” Hon nickade och gick in i rummet.

Anderas låg i en säng i mitten av rummet, omgiven av maskiner. Hon satte sig ner på en liten pall på hans högra sida. Han såg så liten och ömklig ut där han låg. Hans haka var gråfärgad av kol som hade läckt ut när de magpumpade honom. Hon visste att detta var slutet. Han skulle bli omhändertagen och få det vård han behövde, ansvaret kunde inte vara hennes längre, hon orkade inte mer.

Han rörde på sig och efter några förvirrade blinkningar fick han syn på Katarina. ”Hej.” sa han med svag röst. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Förlåt, jag ska skärpa mig från och med nu, jag lovar, det kommer att bli annorlunda denna gången.” Hon såg på honom och tog hans hand. ”Det kommer inte bli någon annan gång, Andreas. Nu måste du lägga in dig på ett behandlingshem.” Han skakade på huvudet ”Aldrig.” Hon började gråta. ”Du måste! För min skull. Du kan dö, dö Andreas!” Hon reste sig upp och gick till foten av sängen. ”Hur kan du göra så här mot mig!?” Hon andades häftigt och försökte lugna sig. Det blev tyst. Anderas låg och blinkade intensivt för att hindra sina egna tårar att bryta fram. Efter att tag svarade han bestämt ”Jag gör det, för din skull.” Hon började skratta och gick fram till honom och kyssta han på pannan. ”Är det här slutet?” frågade han och såg på henne. ”Ja.”

Hon stängde ytterdörren om sig och gick in för att packa. Dom hade kommit fram till att hon skulle skicka hans grejer till honom på hemmet. Hon Satte sig ner bredvid en stor mahogny brun resväska och började lägga i kläder. Hon kände sig alldeles ut gråten och tom inuti. Som om alla känslor hade runnit ur henne. Hon sträckte sig för att ta ner en jacka ur ett skåp då något föll ner på henne. Det var en rubinröd tröja, samma tröja som han hade fat på sig den kvällen på backen. Hon tryckte den hårt till sig och drog in långa, djupa andetag. Trots allt som hade hänt, allt som hade förändrats. Fanns den fortfarande kvar, ännu doftande svagt av kardemumma.


Slut.