"Jaha så morden hade inte med varandra att göra"
Pernilla sneglade upp från smultronriset för att se sin minst gillade granne.
"Eh förlåt jag hänger inte med?"
"Du är ju gift med en polis, lite vet du väl som inte vi vanliga får veta?"
"Nä faktiskt inte"
"Tycker det är konstigt ändå"
Pernillas ville stöna högt men bet sig hastigt i läppen för att sedan le och artigt fråga
"Jasså?"
"Två barn mördade så nära varandra och ändå helt olika mördare och allt"
"Jamen du har väl läst tidningarna Majvor? Det andra barnet hade ju varit nedfryst i ett par år"
"Ja huvvaligen, vad folk bär sig åt"
Kvinnan lutade sig förtroligt över staketet
"Samhället håller på gå rakt åt pipan säger jag dig, och inte blir det bättre av att dom släpper in allt möjligt pack i landet heller"
För bara några år sedan skulle Pernilla inte ha kunnat hålla en god min. Nu kunde hon det, i alla fall med all sin kraft i arbete.
"Nåja en hel del elände står vi svenskar för själva också skulle jag vilja påstå"
Majvor stirrade ogillande på henne, kanske hade det tagit där det passade?
"Nä nu måste jag göra mig i ordning till Bingolotto" Kvinnan kastade en butter blick över axeln då hon svängde in på sin egen gård. Pernilla kände hur hon ville skrika KÄRRINGJÄVEL men Tindras klara blick fick henne att sansa sig.
"Mamma?"
"Ja?"
"Har Maria kommit hem från himmelen än?"
Vad svarade man på den frågan? Döden, ett ämne för stort för ett så litet barn, varför måste det ändå gräva sig in i hennes värld?
"Nej sötaste, Maria kommer aldrig hem"
"Varför inte?"
"Så är det bara, när man dör åker man till himmelen och sen stannar man där"
"Men så dumt" flickan stoppade smultron i munnen och sög länge på saften medan Pernilla såg hur tankarna fladdrade på innanför pannbenet.
"Jadu mamma då får vi köpa biljett och hälsa på henne istället då"
"Nej gumman, det går inte"
"Inte?"
"Nej, man kan bara komma in i himmelen om man är död"
Tindra himlade med ögonen och såg irriterat på sin mamma
"Jamen då får vi väl dö en liten stund då" sedan försvann hon mot lekparken och ett par andra ungar som satt i sandlådan.
Jamen då får vi väl dö en liten stund då... Dotterns röst ekade i Pernillas hjärta. Två barn, båda i samma ålder hade hittats döda i närheten. Den ena hade hon känt, hon hade sett henne växa upp. Den andra var helt okänd, men bilderna från löpsedlarna var inpräntade i hennes tankar. Vad var värre? Att mördas av en okänd psykopat eller av sin egen mamma? Om de två flickorna kunde berätta kanske man kunde få svar, men hon visste att hon aldrig skulle få veta. När telefonen ringde hoppade Pernilla rakt upp och tappade ut sin skål med bär.

Kapitel 59

"Lillemor?"
Hon gick fram och tog hans händer i sina. Han visste inte om han skulle dra dom till sig eller om han skulle gråta mot hennes späda axlar.
"Sören"
"Eh stig in"
De gick in i huset. Luften var tät, dammet vilade tjockt i alla skrymslen och vrår. Han önskade han hade städat, men det var för sent nu.
Han lät henne gå före in i köket. Hon hade nog aldrig varit kraftig men nu var det som om benpiporna endast hade kläder på sig, som om köttet förtvinat bort till ingenting. Han ville fråga vad som hade hänt, men kunde itne förmå sig.
"Kaffe?"
"Nä tack, vatten räcker"
Han lät kranen spola för att vattnet skulle bli kallt. När fingret började domna bort insåg han att hon fått vänta länge på sitt vatten.
"Hur är det med dig Sören, har läst om allt ditt eländet"
"Är du här för att gotta dig?" Orden slant. Han insåg hur fel han haft när han såg smärtan i hennes ögon.
"Är det vad du tror om mig?"
"Förlåt"

Han sjönk ner på stolen intill hennes.
"Varför blev allt som det blev?"
Hennes blick blev frågande
"Hur menar du?"
"Med oss?"
"Ahh..." Vad skulle hon svara? Skulle hon berätta om sin egen osäkerhet, om sin totala skräck att han skulle dumpa henne? Skulle hon berätta hur hon längtat så många gånger efter att få lyfta luren och be honom komma hem igen, även flera år efter skiljsmässan.
"Vi kanske inte var redo för varandra?" Hennes röst lät falsk i hennes egna öron.
"Nä, kanske inte" Han stirrade på hennes händer. Hon ville dra dom åt sig och gömma dem innanför sjalen, men det skulle han märka och då skulle det vara värre än att låta honom se de smala knotiga fingrarna.
"Trodde aldrig mer jag skulle känna sådan smärta som efter vår skiljsmässa"
I tystnad satt det mitt emot varandra och söp in den andres närvaro.

Hon avbröt tystnaden först.
"Det här kommer troligen hemskt olägligt med tanke på allt du gått igenom Sören..."
Längre hann hon inte innan hon avbröts
"Mamma gå ut i bilen jag tar hand om det här" Hon höll på ramla av stolen då hon såg sin son stiga in i rummet med en svart pistol i handen. Han skakade på handen, svetten bildade droppar i hans hårfäste och hans läppar var nästan vita.
"Men Martin vad tar du dig till"
Hennes röst lät bara som en flämtning.
"Gå ut i bilen Mamma, jag tar han om allt från nu"
"Men är du galen stoppa undan den där saken" Hon ställde sig upp men hennes förrädiska ben höll henne inte uppe och hon sjönk hjälplöst ner på stolen igen.

Sören såg mannen som steg in i hans kök. I det ögonblicket upphörde världen att fungera normalt. Han behövde inte läsa någon DNA rapport, han behövde inte höra några förklaringar, han behövde inte någon presentation. Mannen som stod framför honom var hans son, kunde inte vara annat. Han såg smärtan i den unge mannens ögon, han såg rädslan på hans darrande hand och han ville lägga sina armar om honom och säga att allt var bra, att allt skulle bli bra. Men när han ställde sig upp brann ett skott av. Sören visste på en gång att Microvågsugnen aldrig skulle bli sig själv igen. Han visste att från och med nästa andetag skulle hans eget liv vara förändrat

Kapitel 60

"Det var roligt att arbeta med er igen pojkar"
Kicki stod obeslutsamt vid det bord hon haft till sitt förfogande under de senaste veckorna. HOn hade arbetat med dem förr, och trivdes bra redan då, men nu hade de accepterat henne igen och hon kände inte längre att stora Stockholm lockade.
"Ja eh vi har en liten present" Gunnar rodnade som en fjortonåring framför sin första kärlek då han lämnade fram det lilla olivträdet.
"Det kan tydligen växa och bli så stort att det inte rymms i huset längre" Han gav henne en hastig kram och torkade sedan händerna mot byxorna.
Niklas avhöll sig från att brista ut i ett gapskratt. Gunnar som skröt om sina erövringar var en sorglig röra inför en kvinnlig kollega. Alla kramade om henne, men ändå blev det bara en handskakning mellan henne och han själv.
När hennes bil ett par minuter senare körde iväg stod han länge kvar i fönstret och stirrade efter den. De senaste veckorna hade tärt på honom, men han skulle sakna hennes vänskap, så som den var en gång innan det stora misstaget inträffat.

"Som du stirrar skulle man kunna tro att en hord av prickiga elefanter höll hov där ute på gården"
Niklas vände sig om och log mot Wicke.
"Tjänare, hur är det med dig då?"
"Jovars, det knallar, har ju fått mer tid med Jeppe nu på sistone" Vännen och kollegan lutade mot fönsterbläcket och lade armarna i kors.
"Ifrågasätter du någonsin ditt yrkesval Nicke?"
"Eh... nog har det väl hänt, men är inte det sånt som händer oss alla?"
Han var inte helt upplagd för en djupare diskussion.
"Jo nog vet jag väl det, men... jag menar V E R K L I G E N ifrågasätter den..."
"Nä aldrig på fullaste allvar, bara när jag är trött och less, men det brukar gå över"
Wicke tog fram en servett ur fickan och blåset högljutt näsan. ett par Kollegor tittade upp från sina uppgifter innan de fortsatte med sitt.
"Jag har tänkt en hel del sedan ... ja du vet... sedan my big screw up"
Niklas nickade och lutade mot fönstret intill vännen.
"Jag vill inte bli en sån där... ja du vet... jag vill inte vara den jag är längre"
Tystnad.

"Vem vill det? Alla har vi våra stunder då vi önskar vi vore någon annan" Niklas kände sig ute på djupt vatten, han visste inte vad han skulle säga, hur han skulle råda eller trösta vänne.
"Jag har nog aldrig passat som polis"
"Varför säger du så, det stämmer inte alls"
"Jo det stämmer visst, jag valde bara ett jobb som skulle kännas mäktigt"
"Äh nu överdriver du..."
"Håll klaffen Nicke... det är sant...jag tror jag måste sätta mig i skolbänken igen"
"Eh jasså?"
"Mmmm jag vill inte fortsätta i kåren"
"Men vad ska du göra istället då?"
"Inte fan vet jag... "

"Kom jag bjuder på en kaffe"
De lämnade rummet och gick till personalrummet.
"Det är strongt att börja om Wicke"
"Strongt säger du men du menar fegt eller hur?"
"Helvete lägg inte ord i munnen på mig, det är strongt jag menar varken mer eller mindre"
"Alright"
Wicke släppte ner tre sockerbitar i koppen och rörde med fingret.
"Jag skulle kunna flytta närmare Jeppe, kanske  skulle jag kunna börja träna hans fotbolls lag eller nåt... kanske skulle jag kunna jobba med nåt som inte äter upp en inifrån?"
"Kanske" De båda männen drack kaffet under tystnad. När koppen var avslutad slängde Wicke den i återvinningen och gick mot dörren.
"Jamen tack för snacket, vi ses"
Niklas stod förvirrat kvar.
"Eh vi ses"