”Resa är nyttigt, det sätter fantasin i rörelse. Resten är bara möda och förtret. Den här resan, för min del, utspelas från början till slut i fantasin. Det är det fina med den. Den sträcker sig ifrån liv till död. Människor och kreatur, städer och föremål, alltsammans är uppdiktat. Det här är en roman, det vill säga en alltigenom fingerad berättelse. Så står det i Letrés uppslagsbok, och den har aldrig fel. Föresten är det ingen konst, vem som helst kan göra det lika bra. Det är bara att blunda. Alltsammans finns där på andra sidan livet.”
Louis Ferdinand Céline

Inledning

Jag är nitton år, fyller snart tjugo. Jag har aldrig riktigt lyckades lämna de \"tidiga\" tonåren, med det menar jag den tiden jag fortfarande gick på högstadiet. Ingenting har hänt efter högstadiet, tiden har stått still. Kanske borde jag ge dig en kort sammanfattning om vad som har hänt de fyra åren som har gått sedan jag lämnade min kära högstadieskola. Jag har börjat det känns som hundra olika skolor, men det är nog bara fem, sex stycken. Varje skola jag började kom jag till med nytt mod, stort självförtroende fast bestämd att nu ska jag gå här i tre år, därefter får jag se vad som händer, men tre år, tre år ska jag klara. Jag ska gå ut med, det behöver inte vara perfekta betyg, jag nöjer mig med godkänt i alla ämnen.

Det slutade likadant i varje skola jag kom till. Jag skötte mig i just två veckor, och då menar jag att jag gick till skolan inget mer med det, men det var jag ändå nöjd med. Sedan händer något, jag vet inte vad. Men jag går helt enkelt inte till skolan igen, fråga mig inte vad det beror på, för det vet jag inte, men det händer varje gång.

Just nu går jag på en katolsk folkhögskola, en väldigt mysig liten skola, med ungefär trettio elever. Rektorn är en narcissistisk italienare, men inget ont om honom, han är faktiskt väldigt snäll om än lite speciell. Mycket själupptagen och extremt nöjd med sig själv och på det sätt han driver skolan. Vilket retar många elever men inte mig. Jag ska också nämna att jag har jobbat som vaktmästare i kyrkan som ligger mitt emot skolan, jag jobbade där under hela förra sommaren.

Skolan ligger på högsta våningen i ett tre vånings hus. Andra våningen är ett daghem för pensionärer. På första våningen ligger matsalen och en gymnastiksal, värt att nämnas är att gymnastiksalen aldrig utnyttjas som gymnastiksal, Utan mer som ett förvars rum av gammalt bråte.

Den katolska kyrkan, än stor mörkbrun tegel byggnad, med ett stort klocktorn vilket gör byggnaden ståtlig trots att den inte är speciellt utsmyckad, alltså ett typiskt nordiskt mästerverk.

I dag är det den första november, en viktig tid för de kristna närmar sig. Snart infinner sig den dagen då herren föddes i stallet. Varje år vid denna tid på året, så är det full rörelse på pastorer och annat kyrkligt folk. Den stora jul basaren närmar sig, mina goda vänner de två vaktmästarna, två polska herrar har fullt upp med att hämta saker som generöst folk skänker till kyrkan. Allt ifrån möbler till gamla datorer och böcker, vilka sedan säljs på basaren. De tre senaste åren har jag villigt ställt upp med att hjälpa till att bygga upp basaren. Det ska jag göra i år också. Det är mer jobb en vad man kan tro. I en vecka har man fullt upp från morgon till kväll, med att göra i ordning allt. Ingenting får gå fel.

De tre dagarna som basaren är igång har jag det bästa jobbet man kan tänka sig, stå och sälja glögg. Jag kan lova att man har tröttnat på glögg för resten av året, när dessa dagar har nått sitt slut. Jag kan inte förstå det men det är nåt magiskt med glöggen, man kan stå från morgon till kväll och bara dricka glögg och hela tiden vara så skönt berusad utan att det går över styr. Kanske har med kylan och göra men det är först hemma som man riktigt märker hur full man är.

Jag har fått en sjuklig tanke, som jag inte kan få bort, jag har sett deras pengar räkning efter basaren. Hedligt folk sitter vid ett avlångt bord och räknar pengarna noga, och med handen på hjärtat så tror jag att varenda penning går till kyrkan, och inte ens en krona slinker ner i någons ficka. Där på bordet ligger det över en halv miljon kronor, jo så är det, kyrkan drar in över femhundratusen på detta tre dagars evenemang och varenda krona ligger där på det stora avlånga bordet. Därefter läggs allt i ett kassaskåp för att förvaras. Där ligger de säkra ifrån skattemyndighetens klor. Nyckeln till kassaskåpet ligger i ett rum bredvid prydligt ned stoppat i en bordslåda. Jag kan inte sluta att tänka på att på en kväll kan jag obemärkt traska hem med hela kassan. På en kväll så kan jag ha över en halv miljon kronor liggande under min madrass. Innan du skakar på huvudet och säger fy, så tänk efter skulle du kunna motstå frestelsen skulle inte du drabbas av tanken? Tiden närmar sig, vågar jag ta steget, vågar jag göra det. Du tänker säkert kan du göra det, är du beredd på att ta pengar från kyrkan? På det kan jag svara att jag vill känna men känner inga moraliska problem med det. Jag är bara rädd, rädd för hur det kan gå för mig om jag mot alla odds skulle misslyckas, vilket jag inte kommer att göra. Jag funderar mycket men mer en så brukar det inte bli, mina tankar förvandlas ytterst sällan till handlig och det gäller allt. Men nu ska jag göra det, jag ska förverkliga min genialiska plan.

Med denna korta inledning ska jag nu påbörja min roman. Jag ber om läsarens överseende med hur litet klarhet denna inledning har bringat dig, men jag ber om lite tålamod.
Och att du orkar läsa denna berättelse som kommer att bli mera utförlig och detaljerad allteftersom den går mot sitt slut.

Med vänliga hälsningar Mark Pinnila


1 november

Dåsig vaknar Mark Pinnila upp i sin lägenhet. Lägenheten är bara en liten hall, en sjabbig toalett samt ett enkelt litet rum. Hallen som inte ens är än gånger en meter leder in till rummet och toaletten. Rummet består av en liten kokvrå i ena hörnan. Sängen som ser ut som om den tillhörde en militäranläggning är placerad intill väggen. Tv apparaten har sin plats ovanpå ett blått bord som ställts vid sängens ände. Köksbordet befinner sig vid fönstret med tre stolar runtom. Alla stolar är av olika design och färg. Datorn står uppå det tredje bordet vilket är ett mörkt trä bord på en randig matta i hjärtat av rummet. Datorns skärm är vänd med framsidan emot den smutsiga soffan, baksidan putar ut mot sängen. Bakom tvn hänger en affisch med en elakt flinande trollkarl. Över sängen skådar Che Guevaras fokuserade ögon världen.

Mark sätter sig upp i sängen, reser sig och vanklar halvt vaken, halvt sovandes fram till väckare klockan som tjuter såsom om hela huset stod i lågor. Stänger av klockan som står på 7:15. Gör ordning lite kaffe och sätter sig ner med sin svarta kopp vid köksbordet och ser ut mot den mörkblå himmelen. Det är den första november. Klockan åtta noll noll börjar hans jobb på kyrkan. Några lektioner har han inte varit på, inte på minst en vecka. Så det är inte utan ångest han ska dra sig iväg till kyrkan. Men om han ska genomföra det som hela hans väsen har inriktat sig på den senaste veckan så måste han vara där nu när basaren ska byggas upp.

Mark är ganska kort men inte onaturligt kort, inte direkt muskulös men ganska välbyggd, hans mörka rufsiga hår, hans bleka hy och det faktum att han inte har rakat sig på väldigt länge får han att se lite sliten ut. Men ändå inte så att det stör honom på något vis, utan mer ger honom, som han säger själv en personlig och äkta look.

Klockan visar 7:45 och det tar minst en halvtimme att ta sig ner till kyrkan, av någon konstig anledning så kan inte vår käre vän bedöma tid. Den senaste tidens tankar på det som komma skall, har inte precis lättat på ångesten som alltid drar över honom. När han lyckats inse att han har legat hemma hela den senaste veckan och i apati bara suttit framför datorn eller helt enkelt bara stirrat in i en vägg och funderat, detta eviga funderande.

Likt en nyväckt Frankenstein staplar han iväg, ut i den kyliga morgon luften. Tänder sig en cigarett och ser om möjligt ännu blekare och slitnare ut. Kylan i luften får han att vakna upp litet mer, och verkligheten börjar greppa tag i honom. De dystra tankar han tänkte för någon minut sedan, har han plötsligt glömt bort. Han börjar tänka på vad han ska säga att han har befunnit sig den senaste veckan. Men inget svar dyker upp.

Klockan är nu 8:17. Den stora tegel kyrkan står dystert upprest mot det mörka himlavalvet. Mark tänder sig en ny cigarett innan han går upp för några stentrappor och kliver in i kyrkans kök. På ena sidan av köket är spisen och en bänk för mat lagning uppställd. Där står ungerskan Tanja Féhér en medelålders korpulent dam vars jobb är att laga mat åt prästerna. På andra sidan av köket befinner sig en avlång smal bänk ovanpå den står en kakburk och en kaffekokare. Tanja håller omtänksamt ett vakande öga över kakburken så att den aldrig töms utan att på nytt fyllas på. På denna sida av köket finns oftast någon av de polska karlarna och tar sig en slurk kaffe.

- Mark hur är det? Allt väl jag har inte sätt dig skit på länge. Du ser lite sleten ut grabben, du bärsa la inte igår va? Föresten så har Italienaren frågat efter dig. Fan du håller la inte på och sumpar skolan nu igen va?

Där står Michael Zewlakow i egen hög person med tidningen liggandes över bänken och en kopp kaffe i handen.
Michael Zewlakow är trädgårdsmästare Pawel Zewlakows son. Michael Zewlakow är 25 år. Har ett runt litet huvud med snaggat brunt hår och mörka lite sneda ögon som får han att se väldigt trevlig om än kanske lite naiv ut. Huvudet passar inte riktigt till hans kraftiga kropp.

- Allt är bra med mig, jag får väll leta upp Mauro då.
- ja gör det.
Michael såg plötsligt lite irriterad ut.
- Hur är det med dig då? Var har du farsan?
Frågar Mark och försöker undvika ytterligare frågor.
Michaels ögon blixtrar till
- Han sitter inne på kontoret, med Mauro och fader Mattias.
- ok då får jag väll vänta tills dom är klara
Läpparna hade nu förvridits till något sorts elakt leende på Michael
- Det är bara att gå in till dem, dem väntar på dig. Michael tittar på klockan, oj klockan är visst fem i halv.
Magen vrider sig in och ut på Mark, och den lilla färg som stackars Mark Pinnila fortfarande hade kvar i sitt ansikte, var nu definitivt borta
- Visst, jag går in dit med en gång. Lyckades han få fram och försökte verka så oberörd som möjligt.

Med bestämda steg vandrar Mark Pinnila mot kontoret. För att komma fram till kontoret måste han gå igenom en lång och smal korridor. Denna korridor går runt en stor sal, där prästerna sitter och kopplar av. Salen har fina tavlor i olika religiösa motiv upphängda på väggarna. Salen är mycket större än matsalen. Så när kyrkan har mycket gäster så spisas maten här, och några bord och stolar flyttas i så fall in. Det är i detta rum som pengarna räknas efter basaren. I matsalen som ligger precis bredvid köket står ett stort och vackert ek bord i alla fall fem meter långt och en meter brett, såväl som några fint uthuggna ek stolar.

På kontoret som är ett ganska stort rum, med en röd matta som täcker hela golvet. Längst inne mot ena väggen så finnes ett kontors bord med en dator ovanpå samt kassaskåpet, kassaskåpet är en stor fyrkantigt metall kollos. Mittemot kassaskåpet står en bokhylla propp fylld med böcker och centralt i mitten av rummet så står det ett runt litet ek bord med en soffa och tre fåtöljer runt omkring.
Där satt Fader Mattias i en av fåtöljerna. Fader Mattias är en ljus man i sextio års ålder med vitt hår slingrande runt hans kala hjässa och ett ljust skägg som inviger respekt. Mauro De Sanctis satt i fåtöljen bredvid. Han är en kraftig man som nyss fyllt femtio, hans utseende påminner väldigt mycket om maffia bossen Tony Soprano. Pawel Zewlakow satt i soffan, han är en mycket liten man också han i femtio års ålder, han har inget hår på huvudet och ser oerhört dyster ut.

Allas huvuden vändes mot Mark Pinnila som nu stod i dörr öppningen, med ett förvridet ansiskts utryck. Det blir knäpp tyst. Alla väntar på att Fader Mattias ska inleda mötet.
- Vi har väntat på dig, sätt dig ner och tag en kopp kaffe. Inleder Fader Mattias mötet med.
Mark sätter sig i den tomma fåtöljen och häller upp sin kopp kaffe.
- Jag har inte sätt dig på länge, är allt bra med dig? Fortsätter Fader Mattias.
Det är tyst en liten stund och det märks att Mark funderar på hur han ska hantera denna situation, med ögonen stirrandes ner på bordet. Rädd för att få ögonkontakt med någon av dem som sitter omkring honom, muttrar han tillslut.
- Jo allt är bra i med mig
- Hur kommer det sig att du alltid försvinner?
- Jag vet inte det blir bara så.
- Trivs du här hos oss då?
- Det är inte det, jag vet inte vad det är. Det bara blir så. Jag lovar att jag ska göra allt vad jag kan för att skärpa mig.
Fader Mattias ser alvarligt på Mark och under en tiondels sekund lyckas han också få ögon kontakt med honom.
- Fast detta har du sagt innan Mark, men det blir inga förändringar. Mauro vill säga några ord till dig. Mauro ordet är ditt.
Mauro sträcker sig i sin fåtölj, och harklar sig litet.
- Hm… Jag vet inte riktigt vad jag ska börja med. Vad ska jag säga till alla andra elever när du kommer och går som du vill? Du måste välja vad du vill göra här i livet. Börjar man med någon sak måste man gå in för det med hundra procent, man kan inte gå in för något halvdant.
- Jo jag förstår det, försökte Mark klämma fram, men när Mauro satt igång så kan inget stoppa honom, inte ens fader Mattias lite diskreta försök att få honom att lugna ner sig en smula funkade.
- Jag kan inte förstå varför du inte sköter dig, du får allt, frukost och en god lunch serverad varje dag. Dessutom har skolan bra lärare, och trevliga elever. Det är detta Sverige det sätter inga krav på sina ungdomar, det är inte konstigt att ungdomen blir som den blir... Du bara parasiterar på samhället, vad skall bli av dig, vad är det du vill syssla med egentligen? Fortsatte han

Det där med parasiterar fick inte Mark att på något sätt tappa fattningen eller bli arg, utan fick en motsatt effekt och gav hans självförtroende ett lyft. Nu har det värsta blivit sagt något värre kan inte hända på detta möte. Med nytt självförtroende svarar Mark.
- Kanske är jag en parasit, men jobbar jag inte här för er? Med intensiva ögon vänder han sin blick mot fader Mattias.
Det tystnade i rummet och nu var det Pawel Zewlakow som såg ytterst fundersam ut. Han höjde blicken mot Mark.
- Du brukar sköta dig bra inför basaren, jag ber dig gör det i år också. När du väl jobbar så jobbar du bra och vi vill alla ha dig här... Mauro avbröt honom
- Jag måste tyvärr meddela att du inte längre kan gå kvar på skolan, lärarna har kommit fram till att du har missat för mycket för att det ska gå och ta igen.
Fader Mattias såg medlidsamt på Mark och sade med ett nästan litet befallande tonläge
-Du kan säkert börja om nästa termin.
Man kunde tydligt se att detta inte var vad Mauro önskade men hans svar blev ändå tillslut.
- Visst kan du det, men då måste du sköta dig.
Fader Mattias såg på Mark igen, Mark som bara satt där med ett leende, och inte verkade ha hört någonting av vad som sagts. Det blir återigen tyst en liten stund, fast denna lilla stund kändes som en evighet. Fader Mattias bröt tillslut tystnaden, Mark hur är det med dig, mår du bra?
- Det är bra, jag förstår.
- Men du hjälper väll till med basaren frågade fader Mattias nervöst
- Jo det är klart att jag gör.

Mötet avslutades och Mark lämnade kontoret sist av alla, det var bara Fader Mattias som satt kvar och såg ovanligt tankfull ut, han lyfte på huvudet precis när Mark var på väg att gå ut.
- Du Mark, du vet att du alltid är välkommen in till mig om det är nåt. Var inte rädd för att prata med mig. Vi är dina vänner här, och jag vet att du förstår att vi bara vill ditt bästa.
- Tack så mycket fader Mattias, nu måste jag gå och jobba. Vi ses sedan.

Mark lämnade rummet och gick mot köket, där stod nu hela gänget, Pawel och Michael Zewlakow talande synnerligen högljutt med Radoslaw Radomski på polska. Radoslaw är en polsk herre i fyrtio års ålder, hans buskiga svarta ögonbryn och hans djupt fårade panna fåt han att se grav alvarlig ut. Det är en omöjlighet att se på honom om han är munter eller tjurig (det förstnämnda tillståndet befinner han sig i allt för sällan).

Återigen vändes allas huvuden mot Mark när han steg in i rummet, men denna gång blev det inte tyst, utan tvärtom. Radoslaw hällde upp en kopp kaffe som han gav till Mark samtidigt försökte han att se så inställsam ut som det bara gick.
- Trevligt att se dig igen Mark, oj oj oj denna vecka blir det mycket att göra. Oh jag har lite ont i ryggen, kan du dammsuga kyrkan idag?
- Haha tack för kaffet, det här blir min tredje kaffekopp på en timme. Så du har ont i ryggen, då är det väll klart att jag ställer upp.
- Tack så mycket det ska jag komma ihåg Radoslaw tog tag Marks hand och tryckte den hårt. Du gör väll oss gamlingar en tjänst och kommer och jobbar varje dag i alla fall under hela veckan?
- Jo det har han lovat att han ska. sköt Pawel in med
- Har dem tjötat mycket på dig? frågade Michael
- Ta en bulle sa Tanja och sköt fram en korg med bullar
- Tack så mycket, men jag går nog och städar kyrkan nu.
- Ok bra, jätte bra.
Sa Radoslaw med ett stort leende på läpparna, man märke att han vad glad över att Mark var där, för det är just Radoslaws sysslor som Mark i huvudsak gör
- Just det, jag höll på att glömma, kan jag få låna nycklarna så att jag kan hämta dammsugaren och sånt.
Samtidigt som Mark ställde denna fråga så förändrades hans ansiskts utryck makabert hans ögon flammade till, och han fastnade som förstenad. Utanför så observerade han om än omedvetet hur himmelen långsamt började ljusna.
- Ja självklart. Jag går och hämtar dem med en gång.
Pawel gick och hämtade en knippe extra nycklar vilka han gav till Mark. Nycklarna går till både skolan och kyrkan.

3

Ring, ring, ring. Telefonen ringer i Marks lägenhet.
- Hallå vem är det?
- Det är jag Diana, du kommer väll ihåg mig?
- Jo men hej, det är ju du, det var ett tag sedan. Trevligt att du ringer.
På rösten att döma så lät inte mark allt för entusiastisk
- Du ringer aldrig, och så är det omöjligt att få tag på dig, var har du hållit hus?
Frågade Diana som inte verkade reflektera det minsta över Marks till och med för honom ovanligt monotona röstläge.
- Jag har haft fullt upp med skolan.
- Du går väll inte i skolan? Har du börjat där nyss eller, vilken skola är det?
Det skall sägas att Mark aldrig berättat för Diana om att han studerar, i rädsla för att hon kanske skulle få för sig att börja i samma skola.
- Öh nä, jag började där nyss.
- Vilken skola är det då?
- En katolsk skola
Nu förändrades han röst igen, och han lät uppretad. Det var tydligt att Mark inte var överlycklig över detta överraskande telefonsamtal och ännu mindre över det rådande samtalsämnet.
Utan att ta minsta notis av Marks obehag så fortsatte Diana.
- Var ligger den då? Ligger den här i närheten?
- Det spelar väll fan ingen roll var skolhelvetet ligger!
Nu blev Mark direkt upprörd.
- Men snälla nån, ta det lugnt. Vill du inte att jag ska ringa dig? Är du sur på mig av någon anledning?
- Nej jag är bara trött svarar Mark. Men vad har du för dig då?
- Mina föräldrar har flyttat till Spanien igen.
- Bor du kvar själv nu eller?
- Ja jag bor kvar i lägenheten svarar Diana lågmält
- Hur har du råd med det? Hyran ligger ju på över sjutusenkronor i månaden.
- Jag vet inte, dem flytta. Jag vägrade följa med. Jag klarar mig själv.
- Men du kommer ju inte kunna betala hyran! Utbröt Mark
- Då får jag väll bo på gatan då, jag tänker i alla fall inte flytta med dem. Föresten vill du komma över? Jag har några öl här här, jag gillar inte öl det vet du, jag köpte dem bara för din skull. Nu var det Diana som försökte byta samtalsämne och stoppa Marks korsförhör.
- Jag vet inte om jag orkar det, jag har jobbat hela dagen, jag hade precis krupit till kojs. När Mark säger detta så sänker han sin röst och försöker låta så trött som möjligt.
- Jobbat? Du sa ju att du studera nyss?
- Jag gör bägge och, skit samma, varför bryr du dig så mycket.
- Förlåt då, men kommer du över. Jag har en överraskning åt dig också!
- Jaha vad är det då?
- Gissa vad dem har skickat till mig ifrån Spanien?
- Aha, ok jag kommer. Vad är klockan?
- Halv elva.
- Fan jag ska ju jobba imorgon.
- Kommer du?
- Ja jag kommer nu.

Mark fick återigen klä på sig, precis när han skulle lämna lägenheten så kom han på att han inte har rakat sig en enda gång under hela veckan som gått. Han tog av sig jackan och vandrade in på toaletten, när han såg sig själv i spegeln så fick han sig en chock. Han upptäckte att han inte direkt såg ut i att vara i topp form, innan hade han inte heller lagt märke till att han inte bara hade skägg på hakan, utan att hela hans ansikte var täckt av ovårdat hår.

Han började med att raka kinderna, därefter rakade han bort polisongerna. Sedan stod han lite förvirrad och iakttog sig själv, med stor svårighet försöker han att bestämma sig för ifall om han skall raka bort sin mustasch eller med ett bättre och mer väl beskrivande ordval sin musch. Eller såvida han helt enkelt skall låta den va kvar. Det slutade med att han behöll muschen och började noggrant att med en sax försöka få skägget att bli så jämt som möjligt.

Innan jag lämnar över ordet till Mark Pinnila själv, så ska jag försöka att beskriva för läsaren vad för sorts person som Diana egentligen är. Hennes utseende är det verkligen inget fel på, hennes svarta långa hår är det första man lägger märke till, sedan följer hennes ansikte där alla delar har perfekta proportioner gentemot varandra. Hennes svarta glittrande ögon kan suga in vem som helst in i någon sorts dröm värld. Vilken omöjligt går att lämna när man väl har fastnat för dess ädelstenar och påbörjat sökningen efter vad det är som gör dem så hemlighets fulla och vilka hemligheter dem egentligen döljer. Inte heller sänker kroppen hennes helhets betyg på något sätt.

Denna magiska kraft har Mark fallit för, även om han nekar till det själv. Det händer till och med ibland att han pratar högt om vilken makt och vilken kontroll han har över henne. Hon ringer efter mig brukar hans argument vara, eller jag har inga problem med att vara utan henne. Men hon skull inte klara sig en dag utan mig. I själva verket så har vår käre hjälte inte alls utövat någon som helst kontroll på denna skönhet. Beträffande det att hon inte skulle klara sig en dag utan honom är väll också det en smula överdrivet.

Någonstans vet han, att vissa människor går det inte att läsa av och kontrollera eller i alla fall alltid veta vart man har. Vissa människor förblir ett mysterium och istället för att man närmar sig ett svar på deras gåtor, så växer mystiken bara mer och mer desto mer tid som spenderas med individen i fråga.

Att försöka analysera Dianas sätt att vara och bete sig närmare, känns som en tämligen omöjlig uppgift. Men jag är övertygad om att du kommer att ha bildat dig en rättvis uppfattning om denna sjutton åriga tjej, innan du förgått slagit igen den här bokens pärmar.

Plötsligt så sitter jag på en buss på väg till Diana Rojas lägenhet. Det verkar som om det är ett förutbestämt öde att jag inte skall kunna sköta mitt jobb, jag hade ju nästan somnat för natten och så ringer hon. Det är så typiskt. Men nu är det som det är, och hur länge jag än stannar uppe i natt. Så måste jag gå till jobbet imorgon bitti. Jag sitter nästan ensam i bussen, det är bara något äldre par som sitter framför mig och diskuterar om hur extremt dålig lokal trafiken är dessa dagar.
- Jag fick stå och vänta i nästan en trekvart på att bussen skulle anlända imorse, och i denna kyla!
Sade Damen som satt i en grå pälsrock och med en stor vitt hatt på huvudet.
- Jo det är så sant, och priserna dem har de mage att höja, snart har vi pensionärer inte ens råd att nyttja lokaltrafiken. Nej det är så sant som det är sagt, dagens samhälle har inte plats för oss äldre.
Svarar mannen som inte ser ut att väga mer en fyrtio kg, och som tillsynes verkar tyna bort snabbare en den lilla snö som lagt sig på backen.
- Inte nog med det, finns det några aktiviteter för oss längre tro? Nej inte ens det har vi, inte ens en lokal att spela bingo i. Men det är väll för mycket begärt. Fortsatte damen.
- Det trots att vi har slitit hela vårat liv med att bygga upp detta land, och det ska gudarna veta att vi hade tunga jobb när vi var unga. Inte alls som det är nu. Jobben nu förtiden jo det vet vi vad det är för några. Titta bara på min son han tjänar mängder med pengar mer än vad vi vågade drömma om på vår tid. Allt han behöver göra är att sitta framför en sån där dator. Mannen blev avbruten av damen som just upptäckte att bussen körde förbi den hållplats dem skulle av på
- NÄ MEN STANNA DÅ! Ropar hon till.
- Vi skall av här!
Bussen stannade cirka trettio meter ifrån den plats där bussen egentligen skulle stanna.
- Ni måste trycka på stopp knappen nästa gång
Förklarar chauffören så diplomatiskt som möjligt i högtalarna.
Men allt som hördes till svar var ett litet grymtande från tanten, och med vissa svårigheter så klev våra så högt uppskattade pensionärer av bussen.

Bussen fortsatte sin stilla färd ut i den mörka november kvällen.
Tillslut nådde bussen fram till den hållplats där jag var ämnad att stiga av, men detta upptäckte jag aningen för sent, som tur är så spelar det inte så stor roll. Det är ungefär lika nära härifrån ändå.

Nu står jag utanför hennes port och röker mig en cigarett, jag känner mig faktiskt ordentligt illa till mods just nu, en allt för vanlig känsla jag har, men den skiljer sig från det där nervösa pirret i magen. Det är mer en känsla av att något jobbigt är på väg att hända, något som jag inte kan kontrollera.

Jag ringer på dörren och efter några sekunder så svarar hon
- Kom in.
Jag går in i en gammaldags trappuppgång med fina marmortrappor som leder till de olika våningarna. Hon bor på första våningen så jag behöver bara gå upp för en liten trappa, och där står hennes dörr på glänt.
Innan jag har hunnit ta av mig jackan så får jag ett par armar omslingrandes omkring mig.
- Vad roligt att du kom, följ med mig in till köket så ska du få se!
Jag kanske borde beskriva hennes lägenhet lite närmare innan jag berättar vidare om detta möte.

Först kommer man in i en stor och rymlig hall, där det står en byrålåda och en spegel. En vit dörr leder in till ett enormt badrum utrustat med allt av vad ett badrum behöver, bad, tvättbänk, toalett och en tvätt maskin, du förstår nog så jag behöver inte gå närmare in på det. Vänster sida av hallen leder in till ett ännu större vardagsrum, samt två stora sovrum. Vardagsrummet är inrett med en soffa och en fåtölj samt ett bord placerat längst in i rummet. På andra sidan rummet så står en stor bardisk utrustad med vinglas, grogg glas och sist men inte minst både en cognac och whiskey flaska. I det två sovrummen varav ett är totalt tomt utan den minsta möbel i. Det andra är det rum som Diana använder som sitt sovrum, det är desto mer utsmyckat med diverse ting. Värt att nämna är den stora mjuka säng och soffan som står vända emot den tv som har sin plats i bokhyllan.

Går man istället till höger när man kommer in i hallen så kommer man rätt in till ett kök som också det är stort och utrustat med allt det som hör ett kök till. När jag kom in till köket så hade Diana redan satt sig ner vid köks bordet, hon vände sig om och tittade på mig med ett leende.

Min förra känsla av obehag var som bortblåst och jag satte mig ner mittemot henne.

- Så du bor ensam här nu då?
Var det första som kom ut ur mig.
- Ja det gör jag, värst var du ser dyster ut då, är det nåt som är på tok?
Hon hämtade en öl ifrån kylskåpet som hon sedan ställde framför mig.
- Tack så mycket, köpte du verkligen öl för min skull?
- Ja och inte nog med det, titta på det här!
Hon tog fram en svart liten påse, en sådan påse som man brukar ha knappar i. Men denna påse innehöll inga knappar. Hon tittade på mig igen.
- Jag får se på det, är det bra?
Frågade jag och började faktiskt bli riktigt uppspelt.
Hon gav påsen till mig, jag öppnade den och en stark frän lukt vällde ut ur påsen.
- Åh fan detta luktar grymt gott, detta måste vara riktigt bra.
Jag tömde påsen på bordet och där låg det nu ungefär tio gram utav det finaste skunk. Jag har rökt gräs innan och jag brukar få tag i bra röka, men detta var något som jag inte var van vid att se. Konsistensen var som små gröna bollar, och lukten, det luktade nästan i hela köket.
- Det här är ju super röka!
- Jag tänkte väll att du skulle gilla det, vill du rulla det eller ska jag?
Frågade Diana och såg faktiskt ganska stolt ut.
- Fixa det du, gräset är ju ditt, och så blir dina spliffar mycket bättre än mina.
Hon började elda på en cigarett för att rosta tobaken på den, sedan bröt hon av toppen på cigaretten och lade lite tobak i en stor hög av den gröna delikatessen.
- Du gör en ordentlig en ser jag.
Sade jag samtidigt som jag följde hennes fingrars arbete med blicken.
När hon var klar så hade hon en tjock fin joint formad som en strut i handen.
- Vad tycker du är denna något att ha?
Frågade hon och tände på mästerverket.

Hon rökte några bloss, och skickade sedan över den till mig, jag tog ett djupt bloss och samtidigt som jag andades ut röken så formades mina läppar till ett leende.
- Den här är verkligen något att ha blev mitt svar, och hon började skratta.
Jag började känna hur mitt medvetande började släppa och sväva iväg in i en dimmornas värld, och mina tankar börjar bli svåra att förstå och ännu svårare att formulera i ord.

- Du om jag får bli lite alvarlig med dig för en sekund? frågade jag
Hon bara tittade på mig.
- Nä vi måste ha lite musik, har man ingen musik på när man röker, då vet man inte vad röka är.
Var det nästa som for ut ur min mun.
- Du glömde två skivor när du var här sist, dom ligger inne i mitt rum.
- Ja just det, grymt. Kan inte du gå och hämta dem jag vet inte riktigt vart dem ligger.
Diana sprang iväg för att hämta skivorna, och jag satt där på stolen och det kändes som om jag höll på att åka rätt igenom den, rätt ner i golvet. Jag driver iväg till ett annat medvetande, detta är grymt vilket gräs som hon har fått tag på.

Diana kom tillbaka och lade bägge skivorna på köksbordet.
- Denna skiva har jag saknat. Har du lyssnat nåt på den.
Jag reste mig upp och gick och satte på cd skivan.
- Ja lite, dem är ganska sköna bägge två speciellt dolittle.
- Pixies är vad jag sätter på för dig då min sköna. Här ta resten av spliffen.
Jag räckte henne resten av jointen som nu var lite mer en halvvägs upprökt
- Vad var det alvarliga som du ville säga mig då?
Frågade hon samtidigt som hon tog emot jointen.
- Vad menar du, ja just det, hur ska du klara av att bo kvar här?
- Jag kan inte bo kvar. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.
- Varför stack dina föräldrar då?
- Farsan bor kvar här i stan, men honom träffar jag aldrig han är ett jävla svin, Mark jag vet inte vad jag ska göra alla bara sticker. Jag är sjutton år och jag bor själv i en lägenhet som jag inte kan betala och som ingen annan kommer att betala åt mig. Vad ska jag göra egentligen. Jag kommer va tvungen att bo gatan.
- Nej lyssna på mig nu, du är min favorit tjej och inte fan tänker jag låta min favorit tjej bo på gatan. Så oroa dig inte för det du. Föresten så kan väll soss betala hyran åt dig?
- Vet du vad dem kommer att göra med mig Mark? Vet du det? Dom kommer att skicka mig till något av deras hem. Jag har varit på ett sånt innan, vuxna måste va kriminella för att bli inlåsta, men har du inte fyllt arton så kan dem låsa in dig bara för att dina föräldrar är svin. Jag bor hällre på gatan än i deras barn fängelse. Så kommer dom att testa mig också.
- Men du är väll drog fri nu, det är du väll. frågade jag
Hon började gap skratta.
- Skärp dig vi sitter och röker braj nu, och du frågar om jag är drog fri.
- Du vet vad jag menar, braj är ingen farlig drog. Men du höll på med annan skit innan, du tjackar inte längre eller?
- Nej det gör jag inte.
- För gör du det, du kommer döda dig själv, och det var därför jag inte har ringt dig, jag orkar inte med dig när du är ”knarkare” jag mår dåligt av och se dig sådan.
Hon började rulla på en ny joint.
- Jag kommer fixa det för dig, jag ska betala din hyra för dig i ett halv år framåt, du ska få ett halv år på dig att fixa antingen en ny lägenhet eller pengar att betala denna med.
Sade jag upphetsat och helt alvarligt.
Hon började skratta igen
- Du har väll inga pengar att betala min hyra med, vad snackar du om egentligen.
- Vi får väll se, du ska betala hyran innan den trettioförste, jag kommer att ge dig sju tusen kronor kontant den elfte.
- Menar du den elfte denna månad, den elfte november?
- Japp
Hon reste sig upp och hämtade en cola flaska och två glas.
- Fan vad du snackar skit sade hon samtidigt som hon hällde upp colan
- Kan inte jag få lite cognac i mitt glas istället frågade jag.
- Jo visst gå och fyll på bara.
Jag gick in i vardagsrummet och fram till bardisken där jag fyllde mitt dricks glas till hälften med den bruna cognacen, jag smuttade på spriten. När jag kom tillbaks in i köket så såg jag henne sitta där tillbaka lutandes mot köksstolens rygg och med ansiktet uppåtvänt mot taket. Allt man egentligen såg av hennes ansikte var hennes haka, hennes små näsborrar och den nytända jointen som pekade upp mot taket rykandes likt ett gammalt ånglok. Med glaset i hand gick jag fram till cd spelaren och bytte skiva.
- Nu ska du få höra på grungens bästa album, eller i alla fall det näst bästa det kan hända att Nevermind slår det här, nä den kommer delad etta tillsammans med Nevermind.
- Nevermind? Jag vet inte ens vad det är för nåt album.
Svarade hon lite retfullt.
- Du vet vilka Nirvana är, Jag har ju spelat dem för dig flera gånger.
- Du säger ju att varenda skiva som du spelar upp är den bästa som gjorts, jag kan inte hålla reda på alla album eller grupper som du spelar upp för mig.
- Men Nirvana känner du till du vet den där skivan med bäbisen som simmar mot en dollar sedel under vattnet.
- Aha den, vad är det med den då?
Frågade hon och kunde inte hålla sig för skratt.
- Det som är med den, är att det är den bästa grunge skivan som gjorts!
Svarade jag så bestämt och så övertygande jag bara kunde.
- Är det den skivan som är på nu?
- Nej, detta är Alice in chains.
- Du sa ju alldeles nyss att detta är var den bästa skivan.
- Nej jag sade att denna har delad första plats.
Jag stod fortfarande kvar vid cd spelaren och gjorde allt för att reda ut situationen.
- Kom och sätt dig nu och ta några bloss.
Hon såg leende på mig och klappade med sin hand på stolen bredvid henne. Jag gick och satte mig bredvid henne och hon gav mig jointen jag tog några bloss, och for iväg. For iväg från kökets fyra väggar in i musikens oändliga värld, varje ljud studsade behagligt runt och smekte alla hörn av mitt medvetande.
- Lyssna på denna låten, den här så grym!
Plötsligt började jag sjunga till låten
- Bury me softly in this womb I give this part of me for you, separate down and here I sit holding red flowers in a tomb, down in a hole and I don’t know if I can be saved, see my heart I decorate it like a grave. You don’t understand who they thought I was supposed to be, look at me now a man who won’t let himself be. Down in hole feeling so small, down in hole loosing my soul. I like to fly but my wings have been so denied.
- Vad fint du sjunger
Hon såg på mig med sin barnsliga och underbara min. När hon är som hon är nu då älskar jag henne, nu använder hon sin magi.
- Du vet att jag är rädd för dig va?
Slank det ur mig
- Vadå vad menar du?
- Du är magisk
- Vad snackar du om?
- Bury me softly in this womb, oh I want to be inside of you, I give this part of me for you, oh I want to be inside of you
Fortsatte min sång. Hon tog sin hand och började stryka mitt hår, jag vände mig om och kysste henne.
- Jag kommer att ta hand om dig, jag hatar detta samhället jag ska leva mitt liv, efter hur jag vill leva det. Skiter det sig så skiter det sig men då har man i alla fall försökt, jag är bara nitton år skiter det sig nu har jag ett helt liv på mig och fixa det. Alla borde göra som mig i den här åldern vad spelar det för roll egentligen. Testar man sig inte fram så får man aldrig veta hur man vill ha det. Jag tänker fan med inte leva i någon annans värld jag vill leva i min.
- Vad menar du, vad gör du som är så eget då? Du tänker på nåt gör du inte det?
Frågade hon mig samtidigt som hon fortsatte stryka mitt hår.
- Ja det gör jag, och du kommer att få följa med på utflykten.
- Vadå för utflykt, du blir alltid så kryptisk när du röker.
- Du kommer att få se som sagt den elfte november, då betalar du hyran sedan sticker vi.
- Ska du råna en bank eller?
- Bättre en det, mycket bättre jag ska ta ut ett lån på en sisådär femhundratusen kronor.
Hon slutade stryka mitt hår och tittade häpet på mig.
- Du är inte klok.
- Nej jag är nog inte det, och det är jag glad för, hur kul kan det vara att vara normal egentligen.
- Jag är i allfall normal och jag trivs med mitt liv och jag tycker inte att det är något tråkigt med det? Kontrade hon med
- Som om du skulle vara normal! Hög jag blixtsnabbt tillbaka med
- Menar du att jag inte är normal?
Hon försökte se ordentligt förolämpad ut och spände sina ögon i mig men hennes poker ansikte höll inte, och hennes läppar spändes och började darra i hennes försök av att hålla masken och inte falla ut i skratt. När hon åter fått kontroll på sig själv så framförde hon sin åsikt om hur livet skulle levas på bästa sätt.
- Hur är man när man är normal egentligen? En typisk Svensson? Jag tror att Svensson livet är bekvämt och avslappnat. Tre barn och ett fast och säkert jobb att gå till där man får sin månadslön som man lever bra på. Livet består av fasta rutiner så man behöver inte bekymra sig för framtiden man vet i regel hur nästa dag kommer att se ut.
- Det där måste väll va tråkigt, att leva ett så inramat liv.
Argumentera jag emot.
- Föresten ska du jobba eller plugga eller vad du nu håller på med imorgon?
Undrade hon .
- Nej det hade jag förträngt, ja det ska jag göra klockan åtta imorgon bitti vad är klockan nu?
Hon tog upp sin mobil och tittade efter.
- kvart i ett.
- Kan jag sova över här?
- Ja visst, ska vi rulla oss en sista joint innan vi kryper till kojs.
- Jag är fortfarande helt väck men börjar klarna så gör du det.
Hon ordnade jointen.
- Ska vi röka den i sovrummet? Frågade hon
- Visst det gör vi.
Jag gick in till badrummet stoppade lite tandkräm i munnen och drack lite vatten ifrån kranen, hon kom in efter mig och sträckte fram jointen.
- Tänd den inte innan jag kommer.
- Nej det ska jag inte göra
Jag gick vidare in i hennes sovrum tog av mig alla kläderna förutom boxer shortsen och satte mig ner mot kudden väntandes på att min ängel skulle komma och lägga sig ner bredvid mig. Med ens så stod hon där i dörröppningen med en vit siden blus på sig. Dom tre översta knapparna var oknäppta så övre delen av hennes runda fina bröst låg nakna. Blusen var också det ända hon hade på sig förutom dom svarta trosorna som bara gjorde henne ännu sexigare. Hon kröp ner i sängen och lade sitt huvud över mitt bröst samtidigt som hon grävde ner ena benet under mitt och det andra över mitt ben. Jag satte spliffen i min mun och tände på. Att känna hennes bara ben mot mina och tyngden från hennes huvud över mitt bara bröst fick mig att känna mig som en kung och hade jag haft makten att stoppa tiden, så hade jag gjort det nu. Jag kysste hennes panna och bara tittade på henne.

- Så länge vi håller ihop så kommer jag aldrig mera att oroa mig för något, för när jag har dig då har jag allt.
Hon såg på mig med sina svarta ögon och lyfte handen och med tummen och pekfingret greppa hon tag i jointen som jag hade emellan läpparna satte den till sin mun och började puffa på.

- Tror du på Gud eller att det är någon annan högre makt som bestämmer över våra liv? frågade jag sedan.
Hon hostade till
- Va?
- Tror du på gud? Upprepade jag
- Jag vet inte, jag tror att det måste finnas något mer än det vi ser. Men jag vet inte riktigt vad jag tror på. Varför frågar du det helt plötsligt?
- För jag har tänkt på en sak när det gäller det, rymden är ju oändlig eller hur.
- Ja
- Då måste det finnas en massa världar som är som vår, det måste ju finnas miljoner med världar som vår, om rymden är oändlig menar jag. Och om det nu är så då är ju bara vår värld en bland alla andra världar. Så då har jag tänkt på att Gud kanske inte bryr sig om vår värld, han skapade den men den är bara en liten del i hans stora skapelse. Nog med det han har ju så många olika världar en då varför ska han bry sig om just våran. Människan kanske bara är ett experiment eller så viste han från början hur allt skulle bli han har ju ha format våra instinkter.
- Du är så söt när du grubblar över någonting vet du det? Sade hon och pussade mig på munnen. Men fortsätt.
- Men det jag funderar mest över egentligen det är tankarna, att vi har våra egna tankar att vi kan tänka och skapa saker det går inte att förklara det kan inte vara instinkter. Därför måste vi vara något mer än bara en del av naturen.
- Du borde bli filosof vet du det? Men det med tankar har jag också tänkt på, och det skrämmer mig faktiskt lite. För om våra tankar och känslor är fria hur kommer det sig då att vi kan påverka dem med alkohol och droger och sånt?
- Hm jag vet inte det har jag inte tänkt på, men påverkar droger våra tankar egentligen är det inte så att det bara sätter igång belöningssystemen och dem känslorna har ingenting med tankar att göra det är något annat.
Är det därför du går i den där katolska skolan. Frågade hon samtidigt som hon försiktigt pillade och drog lite i dem få hårstråna jag har på mitt bröst.
- Därför vadå?
- Går du på den där skolan för att du har börjat tro på gud?
Jag började skratta
- Nej det har ingenting med det att göra jag bara tänker så mycket på varför och hur allting är som det är. Varje människa lever sitt liv, genration efter genration och alla genrationer blir så olika. Se bara för åttio år sedan så tyckte man det var okej att använda svarta som slavar. Nu är det helt sjukt att ens tänka tanken. Människan kan väll inte ha varit ondare förr? Vårat sett att se på saker och ting förändras så enormt mycket på bara en genration. Tillexempel andra världskriget var för bara femtio år sedan. Det lever fortfarande människor som upplevt koncentrationslägrena men för mig och för dem flesta andra tror jag att det känns som om det var lika avlägset som romarriket. Inte riktigt så men du förstår var jag vill komma?
- Jag förstår vad du menar men inte riktigt var du vill komma. Det med att alla genrationer blir så olika är väll egentligen inte så konstigt. Folk lever ju efter samhället och det är ju som modet det förändras hela tiden och det är ju klart att det ändrar på folks sätt att se på det gamla också. Växer man upp med slavar runtom krig sig, så funderar man kanske inte så mycket över det, utan det blir mer som om det är så det är…
Innan hon hann avsluta sin mening så avbröt jag henne.
- Du har rätt, du har helt rätt det är ju klart! Man blir formad av det som man växer upp med. Det är ju en självklarhet det är så det är bestämt. Man får sitt liv och man kan bara leva sitt liv. På det sättet vi lever det är det ända sättet att leva för oss. Dom tankar och idéer vår genration har är formade av allt runtomkring oss. Egentligen är det inte någon skillnad på oss och de gamla romarna eller grekerna vi lever bara under en annan tid och under ett annat mode. Du är ju smart! Ropade jag plötsligt ut i min upphetsning av hennes svar.
- Klart jag är smart, trodde du inte det eller, men nu slutar vi prata om rymden och romarna.
Hon satte sig upp över mig på alla fyra och började kyssa mig, samtidigt som jag hade hennes tunga i min mun så muttrade jag ja ge fan i romarna; Och mottog hennes kyss.

Andra November
Mark vaknade av att Diana kom in och ruskade på honom
- Dags att gå upp, har du sovit gott?
Hon hade på sig svarta mys byxor och en alldeles för stor munkjacka av samma färg, där hon stod lutad över en morgontrött Mark som inte riktigt hade på det klara med var han befann sig just för tillfället.
Efter mycket om och men så började han visa tecken på liv, han satte sig upp i sängen och gnuggade ögonen.
- Vad är klockan? Viskade han fram med sin hesa och knastriga morgon röst.
- Kvart i elva, vi har försovit oss lite svarade hon.
- Åh nej jag, fan också jag skulle vara där klockan åtta, senast igår predika dom för mig att jag måste sköta mig.
- Jag har gjort i ordning frukosten. Sade hon och låtsades som hon inte märkte Marks uppenbara problem med tiden.
Mark reste sig utan att säga ett ord och gick raka vägen in till badrummet där han sköljde av sitt ansikte med lite vatten. När han hade tittat sig i spegeln en liten stund utan att lyckas få fram några som helst tankar så lämnade han badrummet och gick in till köket. Nu satt Diana vid bordet och hon hade verkligen gjort i ordning en ordentlig frukost. På bordet fanns det både mörkt och ljust bröd, två hårdkokta ägg, ost och skinka hon hade till och med skärt upp några gurk och tomatbitar som låg prydligt upplagda på en liten tallrik.
- Oj du har verkligen gjort i ordning en brak frukost.
- Vill du ha kaffe jag har kokat upp lite?
- Gärna.
Mark satte sig ner tog en skiva av det mörka brödet och använde alla ingredienser som bordet hade att erbjuda. Smörade sin skiva och lade först på ett ordentligt lager ost sedan skinkan och ett par äggskivor på det. Tomaterna och gurkan fick smörgåsen att se både lyxig och god ut. Diana hällde upp kaffet till dem båda två.
- Mm vad gott, synd bara att jag har så lite tid på mig jag är redan allt för sen.
- Det gör inget ses vi sedan?
- Jag ringer.
Efter att hastigt stoppat i sig tre skivor så skyndade Mark sig med att klä på sig ytterkläderna och ge sig iväg.

På vägen till kyrkan så försökte Mark att oroa sig men han var allt för trött och slö. För att kunna bry sig om det faktum att han var över tre timmar sen. Det var en strålande november dag himlen var helt klar den starka solen stod lågt på himlen. Vilket irriterade Mark på grund av att solstrålarna skar in i hans nyvakna ögon.
Diana bor nära kyrkan och bussen anlände nästan direkt, så det tog inte mer än tio minuter innan Mark återigen stod utanför den stora tegel kyrkan. Han gick raka vägen in till köket där Tanja var i fullgång med att göra i ordning prästernas lunch.
- Hej Mark, God morgon vilken fin dag det är i dag. Det finns färdigt kaffe om du vill ha.
- God morgon på dig också, jag hinner nog inte dricka något kaffe nu, vet du var Pawel är? Frågade han otydligt tillbaka.
- Pawel har åkt iväg med bilen, men jag tror Radoslaw är i skolans matsal och försöker få bort några myror.
- Myror? Inne i matsalen. Mark såg mycket frågande ut samtidigt som han ställde frågan.
- Dom har visst byggt något bo där inne, hoppas bara dom inte kommer hit, jag har inte sett några myror hittills i alla fall.
Mark gick ut igen och gick över gården emellan kyrkan och skolan in i skolbyggnaden och ner för en trappa där han svängde in till vänster in till matsalen. Matsalen ser ut som vilken skolmatsal som helst och helt riktigt så stod Radoslaw där på en stol längst in i ett hörn.
- Hallå! ropade Mark ut.
- Har han kommit, bra att du kom jag var orolig för att du inte skulle dyka upp. Ropade Radoslaw ut ännu högre
- Klart jag kommer jag har ju sagt att jag skulle komma.
- Det är massa förbannade myror här som har byggt bo här uppe på fönsterkarmen. Fortsatte Radoslaw
- Hur ska vi få bort dom? Frågade Mark som inte hade en aning i hur man bekämpade en myr invasion.
- Vi får vänta på Pawel, han har åkt iväg för att köpa gift.
- Ska vi använda gift här inne i matsalen? Sporde Mark och var uppenbart lite orolig för den kemiska krigföring som skulle råda inne i matsalen.
- Ingen äter väll uppe på fönsterkarmen. Svarade Radoslaw och visade inga tecken på oro.
- Du bestämmer, jag får se på myrorna.
Radoslaw gick först nu av stolen, och Mark gick upp på den istället. Han kunde nu se att myr invasionen var ett faktum där strömmade det in myror utifrån och dom gick i raka led in under fönstret ner för väggen. Till vilken plats dom sedan tog vägen var omöjligt för Mark att bedöma.
- Hallå har den förlorade sonen kommit! Hördes plötslig en röst i bakgrunden
Det var Pawel som kom instormades.
- Har du insekts giftet. Frågade Radoslaw och lät lika uppspelt som ett barn som väntade på att få öppna sin första julklapp.
- Ja här har jag det, detta skulle vara snabb verkande lovade dom i affären. I handen höll han en vit tub.
- Tror du inte att man borde isolera fönstret bättre så att inte myrorna kommer in. Frågade Mark försiktigt.
- Nej det behövs inte bara man använder ordentligt med gift så kommer alla som försöker komma in att dö ändå. Svarade Radoslaw
Pawel såg inte lika säker ut men höll tyst. Radoslaw tog tuben och hällde mängder av ett vitt pulver över myrornas stigar uppe på fönster karmen och nere på golvet dit myrorna anländer.
- Det här ska nog göra susen. Sade han och gnuggade sina händer.
- Ja nu kan vi inte göra något mer åt det här, men dagen är inte slut för det vi har massor att göra. Sade Pawel och av någon anledning så kändes det som han pratade med sig själv och inte med de två åhörarna som befann sig på platsen.
- Mark du satte ju upp hyllorna så bra förra året, skulle du kunna tänka dig och gör det i år också? Undrade Pawel och nu så tittade han också på Mark, för att försäkra sig om att Mark verkligen skulle förstå att det var honom han talade till.
- Visst kan jag det ska jag börja med nu direkt?
- Gå och ta dig en kopp kaffe sedan kan du börja. Sköt Radoslaw in
Pawel bara tittade på Radoslaw men sade ingenting.

Eftersom jag inte tror det är av något större intresse för läsaren och få allt i detalj redovisat för sig gällande Marks arbetsdag. Så har författaren tagit sig friheten att i korthet försöka ge en rapport som endast tar med det som känns nödvändigt för att ge läsaren en uppfattning om hur Marks arbetsdag ser ut, utan att för den delen bli tjatig.

Som min käre läsare redan förstått så är Marks nästa uppgift att sätta upp hyllor, vad som däremot inte sagts är varför och var så det skall jag nu förtälja.

På översta våningen av byggnaden i en av skolsalarna så skall basarens bokhandel byggas, och det ska gudarna veta att det är inte få böcker som skall trängas där inne, även om salen är ganska så stor. Marks uppgift är att ifrån gymnastik salen hämta upp delar av hyllorna bära in dom i hissen och sedan lämpa in dem i salen för att sedan monteras upp. Det är flera hundra plankor som ska skall bäras upp så bara detta är nästan en hel arbetsdags syssla. På översta våningen så mötte Mark Mauro och hälsade så som sedligheten kräver men allt som Mark fick till svar var ett nickande och ett hm. Mark funderade inte så mycket över det, det som upptog hans tankar var gårdagen. Han kunde inte riktigt bestämma sig för om han var överlycklig, som han på ett sätt faktiskt var. Eller om allt var ett stort misstag, det tärde på honom lite hur han hade garanterat att hennes hyra skulle bli betald. Inte för att hon verkade tro på honom, men ändå. Han funderade också på hur han skulle gå vidare, skulle han ringa ikväll eller inte? Om hon ringer ska han svara? Det var en massa tankar som for runt i hans huvud alla avlösta varandra vissa tankar grep tag i hans medvetande medan vissa tankar försvann lika fort som dem dök upp. En gnagande realitet var att det fanns en anledning att han inte hade träffat henne på veckor innan igår, det var nog mer än en anledning. Vissa berodde på han själv, med det som inte gjorde det, det var det som han tänkte på. Första gången han träffade henne hade hon varit lika underbar som igår, men hon har en annan sida också en mycket mörkare eller rentav tragisk sida. För att förklara detta närmare så måste vi gå tillbaka till den tid när Mark först träffade denna unga Dam.

En sommarkväll på en musik festival

På gräs mattan satt en pojke i meditations ställning med tomma öl burkar liggandes omkring sig och en öl i handen. Musiken dunkade ifrån scenen. Pojken satt där under ett träd med stjärnorna över sig på det mörkblå himlavalvet. Alkoholen som hade lämnat en smärta i huvudet på den kära pojken ifrån dagen innan har nu på nytt givit honom svar på varför han dricker den. Som min kära läsarinna nog redan listat ut så är det ingen annan än Mark som sitter där och mediterar. En mörk hårig tjej vandrar ut ifrån den splittrade folkmassan. Hon har fått nog av den höga musiken och hon har lagt märke till ett ensamt träd som står för sig självt lite längre bort. Som hon tycker måste vara ett mycket behagligare ställe att njuta av musiken på. När hon närmar sig så ser hon att det redan sitter någon där. Han som sitter där upptäcker henne och lyfter långsamt upp sin öl och hälsar med den utan att ens höja på sitt huvud. Av någon andledning så väljer denna mörk håriga skönhet; som du nog också redan listat ut vem det kan vara. Men jag säger det ändå så du kan nicka på huvudet och gnugga händerna för dig själv i behag för ditt förutseende. Denna flicka är Diana, hon går fram och slår sig ner bredvid den onyktre främlingen med orden är det ledigt här?

Mark tittar nu för första gången ordentligt upp och när han får se att det inte är något annat än en ängel som sitter bredvid honom så sluddrar han Tack min gud.

Diana börjar fnittra och frågar vad tackar du för?
Mark som nu har börjat att vakna upp till liv har nu lyckats rätta upp sig och lutar sig mot stammen, han tittar på henne böjer sitt huvud igen och letar upp sitt cigarett paket först sträcker han ut armen för att erbjuda damen vid hans sida en cigarrett hon tar emot en med ett tack, sedan pillar han upp en cigarett åt sig själv. Han gör samma sak med tändaren först tänder han damens cigarett sedan tänder han sin egen.

Först nu öppnar han sin mun igen ursäkta att jag är lite slö men jag tror jag halv sov förut.
Diana börjar skratta
Jag heter Mark, vill du ha en öl?
Diana fortsätter skratta
Vad skrattar du åt? Frågar Mark med ett slött leende.
Diana svarar lugnt och sansat som en vuxen av någon anledning anpassar sin röst och förändrar den om man pratar med ett barn. Du är den första jag mött som sover under ett träd som Ferdinand och presenter dig med öl i samma mening.
Mark skrattar till och svarar att någon gång måste ju va den första.
Jag heter Diana föresten det låter som också du är en göteborgare eller är det bara för att du är full? Då låter dem flesta som göteborgare haha.
- Ja jag är också göteborgare vilket sammanträffande.
Mark tog tag i sin gröna påse och lirkade fram en vin flaska, när du är här kan jag ju inte dricka öl. Vi delar på den här flaskan istället.
- Helvete! Mumlar Mark lågt för sig själv.
- Vadå?
- Jag har ingen vin öppnare.
- Hahaha så kan det bli.
- Följ med mig till tältet mina polare har ett skit stort tält med bord och stolar, vi kan dra dit dom lyssnar på spelningen nu så vi får vara ifred. Säger Mark och låter några promille nyktrare.
- Ok vi går dit men jag borde meddela mina vänner först, nä det behöver jag inte jag ser dom inatt ändå. Svarar Diana
- Var inte för säker på det mumlar Mark ännu tystare.
- Va?
- Inget jag bara skoja.


Flickan och Pojken reser sig upp pojken tar upp sin mörkgröna påse som gömt sig i gräset. De går iväg och nu är trädet ensligt igen men några tomma öl burkar vittnar om att idag så har pojken mött flickan.

På vägen till tältet så upptäcker Mark att han inte riktigt vet var han är han står med Diana bredvid sig och ser ut över tusentals tält, folk sitter och dricker över allt och eldarna lyser lite här och var. Denna den andra kvällen på festivalen så har allt folk kommit på plats och det är konstigt här dricker tusen tals ungdomar och många alldeles för mycket. Men det är nästan inga slagsmål i staden där hemma där nog inte ens så här mycket folk är i rörelse men dem flesta av dem som är ute gör nog samma sak som folk här. Dricker alldeles för mycket, skillnaden är att i stadens uteliv så kommer massa tragiska händelser att utspela sig.

Mark försöker att dölja att han är lite Oorienterad just nu, men tillslut precis när Diana har andats in luften som på vägen ut kommer att fråga, vet du var vi är? Så ser han den långa flagg stång som är byggd av trä pinnar och tejp där på toppen vajjar pirat flaggan, och där ligger också tältet. Dem går mot flaggan, och här är det så att går man någonstans så tar man fågel vägen alltså rakt fram. Men den vägen har sina nackdelar för nu gäller det att se till och inte välta några tält. Eller trampa ner någon stackare som är mitt inne i något som han eller hon troligtvis uppskattar att få fortsätta med ostört utan att få en smutsig sko över sig. Dem klarar det nästan prick fritt Mark råkar snubbla över ett av alla tält snören och landar rätt över ett grönt litet två manna tält, tältet stoppar inte Marks fall utan följer med honom ner på marken. Lyckligtvis var tältet tomt och ingen av tält innehavarens grannar tog någon notis om att deras grannes tält precis jämnats med marken. Diana drar upp Mark och dem kommer till slut fram till vad Mark själv beskrev som sina vänners tält. Det är ett stort brunt tält med vita ränder eller vitt tält med bruna ränder det beror på vem man frågar. I vilket fall som helst så skulle jag mer kalla detta för en tyg lägenhet istället för ett tält. Man kan gå in i tältet stående och där inne i det första rummet skulle man kunna anordna en liten bal om man så hade velat. Sedan kommer sovrummet där kan man inte längre stå men det är ändå bekvämt och mycket varmare och mysigare än i det nyss nämnda rummet. Utan för tältet står två solstolar och Mark har placerat sitt egna två persons tält ganska långt ifrån huvud tältet. Några andra personer som också dem är bekanta med Mark har placerat sina tält på strategiska områden, så att det bildar en ring runt huvud tältets öppning. På det viset har dem bildat en ganska stor trädgård. Mörkret börjar tätna natt himmelen är klar och stjärnorna är oändliga. Fast temperaturen börjar sjunka så solstolarna bärs in i huvud tältets första rum och där sätter sig Diana ner i den rosa stolen och Mark i den blå konstigt vore det väll annars?
Mark sätter på den knall gula bergsprängaren skivan som sitter i är en Neil Young skiva och första låten som spelas är Like a hurricane. Mark drar ut korken på vin flaskan och ger Diana ett champagne glas av plast som han fyller till toppen med den röda vätskan. Diana tackar och tar emot, dem skålar med varandra vinet värmer deras kroppar och Niel Young is getting blown away to place were the feeling stays.

Långsamt förs deras händer mot varandras och när bägge tillslut insett att det inte är någon mening att smyga sig fram. Så lämnar dem solstolarna och intar det andra rummet där dom fortsätter att dricka vin kysser varandra och upplever att ord inte alltid räcker till. När vin flaskan tömts och ett par nya öl har hunnit drickas hörs rösterna av Marks vänner utanför tältet, sånger sjungs och för Mark som hade väntat sig en lugn och mysig kväll med Diana får de drömmarna krossade. För in stormar först Aleksis med ett stort leende knall röda ögon och en sprutande öl burk i handen. Han hinner inte säga hej innan han faller över en häpen Diana. Och på Aleksis klättrar Hector in. Också han med en öppen öl som han mer eller mindre håller up och ner, Aleksis lyckas rulla bort från stackars Diana och Hector intar en plats längst in mot väggen.

Jag känner att jag måste stoppa upp lite och beskriva dessa karaktärer som precis har gjort ett intrång i berättelsen och det kommer komma ytterligare ett antal personer som befann sig i Marks närhet under dessa dygn och därför är nödvändiga för mig att presentera och för att jag inte skall behöva stoppa upp stup i kvarten så tänker jag försöka att presentera dem alla nu på en gång två flugor i en smäll som uttrycket uttrycker det.

Jag börjar med Aleksis som Mark har känt under de ”tidiga tonåren” och som han fortfarande spenderar mycket tid med. Han är ganska lik Mark som person men eftersom jag är övertygad om att varje människa är unik så måste jag stå fast vid at så också är fallet här. Utan att på något sett vara motsägelsefull så kan två personer vara lika varandra utan att för den sakens skull inte vara unika, även likheterna i säg är unika. Det kan jämföras med en fotbolls match om vi tillexempel plockar ut två matcher där bägge resultaten slutade med 1-1 så säger inte det att dem matcherna hade någonting gemensamt förutom resultatet.

Aleksis är i samma längd som Mark men helt olik honom till kroppsbyggnad och för den delen helt olik honom i allt det som beskriver ett utseende. Aleksis är grovt byggd med ett runt ganska stort huvud. Allt i hans ansikte är grovt uthugget som det vore uthugget från en fyrkantig sten där tillvärkaren inte har bekymrat sig med att forma ansiktet i fina drag. Utan istället koncentrerat sig på att få med alla detalj delar. Näsan är tjock och platt, små blå ögon finns där men ögonen är inte runda eller ovala. Såsom man brukar se sig ögon så när du försöker måla upp denna person i ditt inre räcker det med att du sätter två smala sträck där ögonen skall vara. När stenhuggaren har funderat vad hans skapelse skall användas till har han nog tänkt sig att han skall bli en boxare hans fyrkantiga käk parti bevisar denna tes. Han är snaggad men det ända tillfälle han inte bär keps är troligtvis när han sover. Hans kropp är bastant och om man tror på att livet går i cykler så av hans kropp att döma var Aleksis nog en björn i sitt tidigare liv.

Hector skulle också han passa ganska väl in i denna beskrivning skillnaderna är att han är en storlek mindre Hans näsa inte är platt men tjock, han är aningen blekare till hyn och hans bruna ögon är runda som tallrikar. Om jag skulle satsa pengar på vad Hector var för något