Vid ett av dem kring varande tälten, bålar brann här och var och stämningen var på topp. Man kunde ana att vädret skulle ändras till det sämre för långsamt så började mer och mer av den förut så klara sommar himmelen att fyllas på med gråa olycksbådande moln även om dem tedde sig nog så oskyldiga i denna stund. Mark var på väg att gå till Aleksis och gänget men hejdades av att Diana tog tag hans arm. Han vände sig om mot henne och såg in i hennes klara ögon. Detta var första gången som han gick vilse i dem. Han stod där som förstenad med munnen halvt öppen och bara tittade in i hennes svarta oändliga ögon. Diana märkte att Mark hade paralyserats av henne och sänkte generat sin blick. Med svag röst så sade hon att hon nu måste gå tillbaka till sitt tält och möta sina vänner där. Mark som nu lyckats hämta sig tryckte Diana emot sig och omfamnade henne.
- Jag väntar på dig här, jag hoppas du kommer till mig snart sade han.
- Vänta inte på mig jag vill se dig och krypa ner och somna hos dig mens du sover svarade hon och vände sig om och gick.

Mark stod tyst och iakttog hur hon gick iväg, och försvann bland massorna och tälten. Han stod för sig själv en stund men han inte smälta denna oväntade träff förrän han fick en dunk på axeln och innan han hann vända sig helt om så hade han en öl i handen och Hector stod vinglande och leende framför sig.
- Var träffade du henne? Frågade han
- Jag vet inte jag har ingen aning om någonting svarade Mark och såg förbryllat på Hector. Vem som helst skulle kunna utläsa på Marks ansikte att detta påstående var sanning till och med Hector. Och Hector skrattade och skrek ut så att allas blickar för en sekund vändes emot de två vännerna JAG ÄLSKAR DEN HÄR FESTIVALEN! Med vanlig samtalston tillade han sedan att allting bara händer här man har ingen aning om hur och ännu mindre om vad som skall hända här näst det är så det ska va.

Aleksis anslöt till de två med handen runt midjan på en söt blondin som nog inte hade mycket sinnesnärvaro i alla fall inte om man ska förlita sig till hennes slöa blå ögon. Men hon var helt tillfreds med att för tillfället ha Aleksis arm om sig. Aleksis skålade med Mark och liksom pekade med sina ögon på den tjej han nu hade sin arm runt och tillade ett självgott flin. Efter en sekund av tystnad så frågade han var tog din vägen?
- Hon skulle träffa sina vänner svarade Mark.
- Jaha Hälsa på Jessica här fortsatte han.
Mark sträckte fram handen och Jessica tog tag i handen och log.

Nä nu ska det supas sa Aleksis och de tre vännerna och Jessica satte sig på gräset och bekräftade det nyss avlagda påståendet. Efter en liten stund kom Tali och Johanna och anslöt sig till sällskapet, dem var mycket muntra. Tali sprang in i tältet och hämtade den gula bergsprängaren och en påse med öl.
Sedan satte han sig tyst ner bredvid Johanna och såg grubblande på sina vänner. Plötsligt lyste hans ansikte upp och ena ögonbrynet höjdes samtidigt som det andra sänktes.
- Jag har kommit på en revolutionerande ide ropade han ut. All de samlade vännerna tittade frågande på honom, till och med Aleksis som nu låg och myste med Jessica hajade till.
- Jo ni vet apor fortsatte han.
Mark började flina, och Johanna skakade uppgivet på huvudet det verkade på henne som om Tali hade haft många lysande idéer den här kvällen. Men Hector såg väldigt intresserad ut och tog till orda.
- Jo apor, apor har alltid intresserat mig. Men vad med dem?
Aleksis såg att Erik vandrade med sänkt huvud lite längre bort och ropade till honom kom och sätt dig, vi har ett ytterst viktigt samtal om Apor här som du inte borde missa. Erik gick raskt mot dem och satte sig med dyster min lite bakom Tali och Mark såg att Eriks ena öga var uppsvullet han hade fått en stor blåtira.
Vad har hänt med ditt öga har någon slagit dig frågade han och reste sig upp för att närmare granska hans uppsvullna öga detta väckte stort intresse och alla upptäckte Eriks vanställda öga.
Jo jajag fick stryk stammade Erik.
-Av vem? Frågade Mark
- Varför det? Frågade Tali.
- Ska vi spöa dem? Sköt Aleksis in med.
Johanna och Angelica bara tittade på Erik i tysthet.
Jo Det är såså här att jajag blev väldigt bajsnödig, så jag sprang titill närmaste buske och ssatte mig och sket det visade sig att det var ett tält rärätt bakom busken. Dom som ägde tältet sprang fram mot mememig och slog till mig rätt över öögat.
Alla började gap skratta och Hector skrek ut sket du utanför deras tält hahaha detta är det bästa jag någonsin hört.
Tali låg och drog sig av skratt, Mark satt och små log och frågade till slut sade dem någonting innan dem slog till dig?
- Dem skrek bara ut hahan skiter på vårat tält och såså for dom upp och slog till mig jag rereste mig bara upp och sprang därifrån.
- Så du har inte torkat dig sa Aleksis leende.
De båda flickorna tittade med avsmak på Erik som blev helt röd i ansiktet och det märktes att han ljög när han sade att han visst hade gjort det. Hela sällskapet flyttade sig en bit från Erik och stackars Erik bara tittade ner i gräset.
Hector tittade på Tali och frågade om han kunde säga det han skulle säga om aporna. Detta fick dem båda flickorna att gap skratta.
Men Tali såg helt allvarlig ut och startade sin utläggning i denna sak.
- Jo apor, ni har ju sett circus apor dom kan göra en massa olika saker bara man tränar upp dem och jag läste nyligen i tidningen att dem hade testat några apor genom att vissa dem bilder på hon apors rumpor.
Det började fnittras bland åhörarna och Tali som var helt allvarlig sänkte sina ögonbryn och tittade irriterat på de ohyfsade åhörarna.
Hector sa till alla att hålla tyst och låta Tali säga vad han hade tänkt att säga.
Tali tackade Hector och fortsatte - Jo det visade sig till och med att aporna valde att avstå från en stor del av sin föda i utbyte mot bilder av hon apornas bak delar och nu i denna stund förstår jag vilken stor upptäckt detta är.
Folk började byta blickar och log mot varandra Johanna till och med skämdes över sin pojkvän.
- Ni har inte samma sinne för affärer som jag fortsatte Tali för hade ni haft det skulle ni förstå mig och till och med hylla mig för det jag nu skall säga er.
- Men fortsätt då manade Hector på.
- Jo om man tränar upp ett gäng apor att plocka majs tillexempel så skulle dem kunna göra minst ett åtta timmars arbetspass för dig dagligen, och allt du skulle behöva ge dem som lön var bilder på ap rumpor. Jag är helt säker på att det skulle gå dom skulle jobba för dig om man lyckades få dom att förstå att ifall de plockar majs åt dig så får dom bilderna att titta på när passet var slut. Då skulle dom göra det. Förstår ni ingen lön att betala ut aporna gör jobbet ropade han tillslut ut exalterad över sin idé.
- Det stämmer nog det här sade Hector och gnuggade sig på hakan.
- Circus aporna gör sitt jobb utan att få bilder på ap rumpor, så jag förstår inte vad dessa bilder har med saken att göra. Det var faktiskt det dummaste jag hört på väldigt länge sa Aleksis allvarligt. Efter han sagt detta vände han sig mot Jessixa och dem återgick till mys pyset.

Mark reste sig upp och sade det blir nog bra Tali men jag går och lägger mig nu han vacklade fram till sitt tält och hann knappt komma innanför tältets tyg innan han somnade.

Samtidigt Mark låg och sov i sitt tält började molnen tjockna plötsligt så lystes hela himmelen upp av ett vitt sken, regnet strömmade ner och släckte alla brasor och duschade alla människor som fortfarande satt ute, regnet smattrade över tälten. Diana som satt med sina vänner i en skogsglänta kunde inte ta skydd ifrån detta kraftiga skyfall hennes ögon hade en speciell glans hennes pupiller var utvidgade och hennes blick stirrig. Hon såg sina vänner resa sig upp för att gå därifrån men deras röster gjorde inget intryck på henne hon hörde inte vad dem sa hon såg bara deras läppar röra sig. Ingenting gjorde något som helst intryck på henne. Tillslut reste hon sig också men hon gick i motsatt håll som sina vänner. Dem ropade någonting efter henne men hon skrek tillbaka att jag skall möta en vän och dem lämnade henne ifred. Kläderna blev plask våta hennes hår blev plaskvått men hon brydde sig inte, inte alls. Vad hon tänkte på nu det vet bara gud men hon gick målinriktat längre in i skogen. Skogen var svart de höga granarna stod höga och dystra men Diana fortsatte längre in i skogen himmelen sken upp igen och efter ett par sekunder hördes åskan dåna. Sedan blev det på nytt helt tyst det vara bara regnets smatter och vinden som skakade om grenarna som gav ljud ifrån sig. En uggla följde hennes steg med sina stora kloka ögon där den satt tryggt på sin gren. Regnet stoppade lika fort som det hade kommit och dem gråa molnen tunnades ut. Nu skymtades månen med sitt kalla vita ljus däruppe på det mörka himlavalvet granarna stod like höga och dystra som förut och Diana fick en rysning genom hela kroppen. Plötslig så såg hon en stor björn framför sig och bakom björnen stod en man i en svart kåpa med röda lysande ögon som brände hennes själ. Hon stod som förstenad hela kroppen darrade. Hon vågade inte röra sig hon blundade och tittade igen. Hoppades att denna hemska hallucination skulle försvinna men björnen stod fortfarande där och än värre dem röda ögonen var fortfarande där och dem brände henne, dem sög ut hennes värme och hon fylldes av isande skräck. Hon vände sig om och började springa hon sprang emellan stammarna och vågade inte vända sig om för att se ifall hon var förföljd. Hon snubblade över en trä rot och föll ner i leran och när hon tittade upp så stod mannen där över henne och dem röda ögonen granskade henne. Hon kunde inte skrika hon kunde inte få ett ljud ifrån sig hon kunde inte ens röra sig hur mycket hon än försökte med all sin vilje styrka försökte hon resa sig men hon kunde inte. Hon kunde inte röra sig hon kunde knappt andas. Dödsskräcken fyllde henne. Mannen över henne stod där helt stilla han log kallt och hans ögon, hans ögon dem var två brinnande eldar. Två brinnande eldar av is. Hon bad till gud för sitt liv och mannen började skratta när han hörde Dianas skräck fyllda röst viska fram fader vår. Han vände sig tillslut om och gick in i skogen. Björnen följde honom och nu kunde Diana tillsist resa sig upp lik blek så såg hon in mot skogen. Där långt inne i mörkret så lös två röda ljus hon ryggade tillbaka och rätt över henne så satt det en uggla. Hon började springa hon sprang med hjärtat dunkande i halsgropen tillslut så kom hon fram till staketet och på andra sidan fanns det tält och några få människor satt fortfarande ute. Diana klättrade över tältet och gick mot piratflaggan som vajade långt därborta bland tälten.

Mark sitter på en knakig gungstol stående i ett svart och tomt intet, han kan se klart men platsen är bäck svart han sitter med ögonen uppspärrade och pupillerna riktade rätt fram, vänstra benet håller stolen i långsam gungning. Han har inte en tanke i huvudet men han är fullt medveten, paniken pumpar i hans blod men hjärtat dunkar i ett långsamt tempo. Tankarna lyckas tillslut tränga in i hans medvetande och han känner hur han långsamt vaggar på stolen och ser sitt vänstra ben stöta mot den svarta avgrunden. Han uppfattar sin panik och försöker ta kontroll över sin kropp men det är omöjligt, han fylls av mer och mer skräck och försöker desperat resa sig upp och springa därifrån. Men stolen vaggar benet ger den dess fart, När skräcken förvandlats till dödsångest känner han tydligt, tydligare en om han sätt det. Säkrare än att han själv existerar med större säkerhet känner han hur skuggor står runtomkring honom och pekar och skrattar åt hans dödskamp. Ångesten blir obeskrivlig plötsligt känner han hur sprattlar till han slår armen mot något mjukt. Hans ögon öppnas och tårar rinner ner över hans kind. Genom tårarna ser han suddigt ett ansikte titta ner på honom ansiktet åker i full fart åt alla håll och mångdubblas. Han kravlar ut genom tält öppningen och med huvudet utanför tältets öppning kräks han magen vrängs ut och in på honom trots att magen tömts så fortsätter han och hosta och harkla sig. Solen har gått upp det ser ut som om det kommer att bli en fin dag fåglarna kvittrar och folk börjar vakna upp och köerna till dem få mat platserna som finns börjar bli långa.

Mark känner hur någon tar tag i hans axel han hoppar till, drar sig tillbaka in i tältet och tittar förskräckt upp det är Dianas ögon som tittar tillbaka på honom också hon ser skräckslagen ut. Mark lyckas återhämta sig.
- Jag drömde en mardröm.
- Såg du honom också?
- Va! Vad pratar du om, har sett vem?
- Du vet vad jag menar Dianas ögon gnistrar och hon ser alvarligt in i Marks ögon.
- Jag har inte sett någon svarar Mark strött och kryper ner i sin sovsäck.
Diana tittar på honom och hennes ögon börjar bli våta, Mark märker inte av detta han kryper tätt intill tältväggen med ryggen vänd mot Diana. Den ohyfsade solen lyser genom tältets väggar som ett bländande grönt sken. Värmen stiger värmen blir kvävande värmen blir outhärdlig. Marks huvud plågar honom ångesten griper tag i honom tröttheten sticker i hans ögon och värmen får svetten att rinna ifrån hans panna. Helvete ryter Mark till han vänder sig om och hans ögon ser hatiskt mot Diana. Diana märker detta men säger inte ett ord.
- Förlåt jag mår bara jävligt dåligt säger Mark och lägger till ett tillgjort leende som bara ser plågat ut.
Diana faller ut i gråt.
Först nu lägger Mark märke till Dianas våta kropp kläderna är klistrade mot hennes kropp hennes huvud är böjt lutandes mot sina händer och hennes kropp darrar.
Mark sätter sig upp, solen gör sitt för att bringa Mark ur spel och det hela blir inte bättre av att Diana sitter våt och darrar som ett asplöv framför honom.
- Vad är det som har hänt? Ingen har gjort dig något… Har någon gjort dig något?
- Nej det är ingenting snyftar Diana och höjer sina uppspärrade tårfyllda ögon mot Mark.
- Varför gråter du då? Vi går ut ur det här tältet vi kommer koka ihjäl annars.
Våra två turturduvor kryper ut ur tältet solen skiner obarmhärtigt och borrar sig in i stackars Marks huvud.
- Kan du säga mig vad som har hänt?
- Ingenting, ingenting.
- Varför gråter du då.
- Det är ingenting.
- Ok jag mår dåligt, du ser ut och vara på katastrofens rand, det bästa vore att sova nu men den förbaskade solen kommer inte att låta oss sova. Nä vi kommer bli torterade hela den här förbaskade dagen.
- Jag skulle inte kunna sova ändå svarade Diana.
- Nej det är klart inte med de kläderna var du ute i regnet eller, jag har några kläder du kan ta tills dina torkar det är inga märkes kläder men dem är torra.
Mark kröp in i tältet igen och drog ut en röd vit bag som till hälften var fylld med kläder och till hälften med öl burkar. Han slängde fram en vit t-shirt med en reklam logga som prydde dess framsida, en grön huv tröja och en blå vit tränings byxa. Jag är lessen det är allt jag har sade han tog tag i en öl och tittade på den en liten stund. Efter någon minuts granskande så log han och sa du skulle nog kunna göra mig gott lilla vän. Under tiden satte Diana på sig byxorna och t-shirten det räckte i solskenet. Hon torka tårarna och snyftade lite men sedan sken hon upp igen fick fram ett litet skratt pratar du med ölen eller mig?
Mark höjde blicken och det tog lite tid innan han svarade öh dig jag menar dig så klart men han tittade nu åter igen på ölen. Diana märkte detta och skakade bara på huvudet.
- Nej men ärligt talat; Mark hade nu lyckats slita sig ifrån öl burken. Vad ska vi ta oss till jag mår skit och jag är törstig och jag har en jävla ångest men jag vet inte varför har ingen aning varför. Men det känns som om jag döda någon igår som om att igår så slet jag sönder de få trådar jag har kvar som håller mig uppe.
Diana tittade bistert på honom.
- Menar du det vi gjorde? Jag kan gå om du vill, om du känner så.
- Nej jag menar inte det, jag menar ingenting känner du aldrig när du vaknar att allt har gått åt skogen? Men ingenting har egentligen hänt du har bara ångest för ångestens skull det är så jag har det nu och det känns inte alls bra. Det är nästan värre när man har ångest och inte vet anledningen än när man vet varför man har ångest.
Diana svarade efter en liten stunds eftertanke
- Jo jag vet vad du menar.
- Varför grät du nyss, vad är det som hände i natt egentligen.
Diana fick åter ett dyster ansiktsutryck man kunde bokstavligen se hur en a skugga sänkte sig över hennes panna långsamt ner över hennes ögon och hennes lilla näsa munnen stängdes på henne och underläppen darrade till bara lite ytterst lite men ändå plågsamt mycket.

- Det var ingenting egentligen, jag fick bara ett ryck inatt och det är allt
- Du ser fortfarande dyster ut, det är någonting som trycker det är inte bara ett ryck säg vad det är.
- Du kanske inte vill prata mer med mig om jag säger det. Svarade Diana med en låg och mjuk stämma.
När en tjej har den sorgsna nedstämda rösten som söker efter tröst då använder hon sin absoluta charm. Det spelar ingen roll hur hon ser ut för när hon lyckas få in den frekvensen då faller mannen i hennes våld, hans hjärna slutar tänka och instinkten tar dess plats. Allt han vill göra är att hålla om och kyssa hennes panna. Känna den värme som strömmar in i honom från flickans snyftande ansikte mot hans bröst. Flickan som har utlämnat sig helt och håller om sin riddare ger riddaren ett ädelt hjärta. Riddaren njuter så av sitt ädla hjärta så att han helt glömmer bort prinsessans brustna hjärta det är därför som det inte kommer ut många ord från riddaren vid denna tidpunkt. Han lyckas ofta bara få fram det löser sig det är inga problem, även om som i detta fall när han inte ens har en aning om vad det är som kommer att lösa sig.

- Jo du kan säga allt till mig, vad handlar det om egentligen?
- Jag har tagit amfetamin och jag såg en hallucination i natt som skrämde livet av mig. Svarade Diana nu inte med den ömma lessna rösten utan i mer en bestämd ton.
Mark studsade tillbaka han kunde inte dölja sin chock hans ögon fick en annan glans.
- Va vad menar du?
- Jag viste att du inte skulle fatta, men jag skiter i det jag behöver inte dig jag gör vad jag vill tror du att du kan bestämma över mig eller? Jag känner dig inte ens! Dianas ögon gnistrade men gnistan slocknade fort av tårarna som började rinna likt två silver bäckar ner för hennes kinder hon böjde huvudet och gömde det i sina händer.
Mark bara stirrade han var själv inte i sitt bästa tillstånd och tankarna for runt i hans huvud, å ena sidan ville han bara säga bra försvinn jag orkar inte med att ta hand om en jävla knarkare. Men å andra sidan ville han bara krama om henne säga att det ordnar sig, jag bryr mig inte. Bara du slutar med det. Dessa två utgångspunkter böt plats med varandra i hans huvud. En tredje tanke slog honom också han skämdes för om hur han hade snackat om sin ångest precis. Han lade sin hand på hennes axel och sade med en dov och allvarlig stämma. Berätta om hallucinationen.
Diana tittade upp med sina glänsande svarta ögon, men ögonen fängslade inte Mark nu ögonen såg livlösa ut och hon liknade inte längre prinsessan utan den fattiga bondflickan som lever på adelns allmosor. Han kände sig plötsligt som den kalla adelsmannen som slänger ner bröden framför bondflickornas fötter inte av kärlek utan för att känna sig stor kall och barmhärtig.

- Jag kommer knappt ihåg den längre, jag såg djävulen jag tror banne mig att jag såg djävulen.
- Var? Mark började bli förvirrad vad kan man egentligen svara till någon som säger att hon såg djävulen?
- I skogen i natt, i åskan och regnet så såg jag honom.
- Vad gjorde du i skogen egentligen?
- Jag satt och vid en brasa med mina vänner, när regnet kom så skulle dom gå. Av någon anledning så följde jag inte med jag gick in i skogen istället. Då såg jag han, inte bara såg han jag kände honom. Hon tittade uppgivet mot Mark, Mark svarade med att se ner i gräset.
- Jag drömde en konstig dröm inatt jag var liksom paralyserad fast i något sorts hemskt mörker det är allt jag kan komma ihåg av min dröm. Mark lyfte på huvudet för att se ifall hans konstiga dröm på något sätt kunde ge Diana någon som helst tröst.
Diana satt i djupa funderingar när hon stilla log mot Mark.
- Jag kan slå vad om att du var fast i mörkret vid samma tidpunkt som jag mötte honom, jag mötte honom i mörkret och jag blev också paralyserad.
Dem såg på varandra utan att säga ett ord. Marks bakfylla vägrade släppa.Det slutade med att Diana och Mark gick iväg för att köpa sig lite mat. Sedan skildes de åt när de senare träffades på kvällen var Mark trött och full, Diana däremot var hög och pigg. Mark satt med henne och lyssnade på hennes speedade tunga i tjugo minuter innan han gick. Vad i helvete skulle han med henne till?
Dagen efter åkte våra vänner hem, dom träffades ett par gånger dagarna efter festivalen vissa dagar skildes dom med kyssar, vissa dagar med hat i blicken.

Imorgon så ska jag sälja glögg jag ska göra det dem två närmaste dagarna som kommer. Nu är det nära om tre dagar så smäller det. Jag träffade Diana igår allt verkade bra med henne, jag har inte nämnt något mer om vad jag skall göra eller om hennes hyra, hon har inte tagit upp det heller. I förrgår var jag ute med Alexis och Hector det blev en del öl men allt gick lugnt tillväga. Så jag har egentligen inte haft så mycket tid till att fundera över vad det egentligen är jag ska göra. Men nu ikväll så slog det mig imorgon sätter basaren igång. Angående jobbet i kyrkan så har jag faktiskt skött det bra jag missade en dag men ändå det är bra för mig. Jag har nyckeln till kyrkan liggandes på bordet, jag har en vit röd bag stående i den lilla hallen. Bara jag tittar på den så knyter magen sig. Inga försvårande omständigheter angående tillväga gångs sätt hur jag skall plundra kyrkan har dykt upp. Men tiden har störtat fram och verkligheten är ju den att jag ska plundra min arbetsplats och inte nog med det, det är kyrkans pengar som skall tas. Jag tror på Gud, hade någon annan gjort det jag nu skall göra så hade jag sätt på det som ett grovt brott. Men när det plötsligt är jag själv som ska begå brottet så förträngs alla moraliska dillemman. Se det ur mitt perspektiv fan jag bor i en liten etta utan dusch, min köks vrå är så liten så att jag inte ens kommer åt att diska. Det är bara en gips skiva som skiljer mig från en sur tant. När jag skriver tant så låter hon gammal och det är hon inte hon är en föråldrad tjugofemåring men tro mig hon är bitter hon måste vara det annars hade hon inte varit som hon är. Pengar, pengar ja med pengar kan man göra allt, visst säger folk pengar är inte allt, folk låtsas till och med att pengar inte har något med någonting att göra. Du vet lika väl som mig att det är skit snack du kan inte göra någonting utan pengar. Jag har inte pengar så jag kan inte göra något inte ens köpa mig en cola när jag känner för en. Jag kan göra det den första veckan varje månad men efter det är pengarna slut finito. Får flytta in till morsan käka hennes mat. Även om jag förtränger det mesta och det mesta inte stör mig för att jag inte bryr mig så måste jag säga att det känns illa för att inte säga förjävligt att inte ha mat i sitt eget kylskåp. Räkningarna många av dem har jag bara slängt in i en garderob orkar inte se dem, kommer någon påminnelse ibland men mig kommer dom inte få ett öre ifrån. Stäng av mitt Internet hahaha det har dom redan gjort än sen då jag surfar ändå. Det går inte lika fort men med ett 24 bits modem får du kontakt med nätet hur mycket dom än har stängt av ditt konto. Så ett litet tips fixa dig ett 24 bits modem och betala det inte då har du gratis internet sedan. Det tar tid att ladda ner saker men gratis är det. Det låter som jag är totalt utfattig på ett sätt så är jag det för jag har ju inga pengar femtio procent av året. Jag får omkring 4000 kronor i månaden att röra mig på. Vissa klarar väll det. Men jag är inte en av dem. Med pengar tänk dig vad du kan göra med pengar du kan göra allt. Jag börjar bli uppspelt nu för jag kommer ha femhundratusen kronor snart. Det första jag ska göra är sätta mig på ett tåg till Prag från kyrkan till Centralstationen iväg till Tjeckien. Får se vad jag gör där men pengar kommer jag att ha, så det blir nog några color, cigarrer, limousiner, sprit, skunk det blir ett liv värt att leva! Jag vet att jag måste låta naiv kan man bara gå in på sin arbetsplats och ta massor av pengar. Och sedan bara sticka iväg utan att någon ens funderar på att kanske var det han den där killen som plötsligt fick eld i röven och försvann till Prag kanske var det han som snodde alla våra pengar. Det är som tur är inte så illa för jag kommer bara jobba i kyrkan och sälja glögg sedan är det färdig jobbat. Jag har också varit tillräckligt smart för att berätta för mina polska arbetskompisar att jag har för avsikt att dra iväg till Bulgarien (alltså en liten lögn) med en vän dagen efter basaren. Jag har berättat det apropå ingenting så just det borde inte väcka så mycket mistankar. Det är klart att dom kan börja fundera för jag har ju nyckeln också. Det gör mig faktiskt till en potentiell tjuv och en misstänkt. Det ända jag kan göra åt det är att efter sista dagen på basaren så ”glömmer” jag min jacka inne vid deras kök. Sedan efter att jag har vandrat in och tagit pengarna så lägger jag ner nyckeln i jack fickan. Eftersom jag har haft min jacka hängande där hela tiden och nyckeln ligger i dess ficka så har jag faktiskt inte haft tillgång till någon nyckel.

Egentligen så har väll det mesta jag tagit upp i min jag vet inte vad jag ska kalla det. Min text vars mål ända måste vara att försöka två mina händer ifrån den stöld jag ska begå på något sätt, men den har ändå inte tvått mina händer så mycket. Vad har min smutsiga disk eller min dåliga ekonomi med det hela att göra egentligen? Om jag hade haft någon som helst disciplin så hade inte disken varit smutsig. Många har det värre än mig ekonomiskt också, så inte heller det kan ju räknas som någon bra ursäkt. Om jag ska försöka gräva i mig själv och försöka vara så ärlig som möjligt så har jag ingen ursäkt det finns ingen. Jag ser dom moraliska problemen men jag känner inte av dem. Jag ser min lägenhet när den håller på att korkas igen av damm och saker som ligger utspridda men jag låter det inte gå in i mig. Jag ser men jag bryr mig inte, jag kan inte bry mig fråga mig inte vad det handlar om. Jag kan analysera allt, jag förstår allt men det stannar upp där. Jag förstår det för den minuten men sedan låter jag insikten bara sväva iväg och jag sätter på cd spelaren eller går ut. En viktig del av det hela är att jag inte mår dåligt, inte på något sätt. Jag är nöjd med mitt liv börjar jag fundera över mitt liv så kan det väll bli lite nedslående men dysterheten är inte äkta den försvinner igen lika fort. Att må bra är relativt om jag själv anser att jag mår bra så måste jag väll också må bra? Vad är annars definitionen för att må bra? Men en sak vet jag, jag vet anledningen varför jag ska stjäla. Den är det inga tvivel om. Bara jag får dom pengarna bara allting går som det skall så kommer jag att starta om på nytt. Jag skall inte byta lägenhet men jag ska diska disken. Jag kommer att skicka iväg tusen lappen till bredbands bolaget och jag kommer att njuta av solen. Det är mitt start skott, det är därför jag inte tar disken det är därför jag inte öppnar min garderob. För jag vet att när jag har mina pengar då kommer jag att börja leva på riktigt. Jag ligger i dvala nu, jag väntar på att livet ska ta fart. Om tre dagar så finns det ingen mer tristess, om tre dagar så lever jag Hollywoods glamorösa liv.


Från väst kommer kylan i form av mörka gråa moln som intar det svarta himlavalvet och försöker trycka iväg värmen i öst. Den oundvikliga kollisionen närmar sig när öst vägrar att vika sig. Fåglarna slutar kvittra och söker skydd under hustaken. Dom vet vad som väntar kollisionen är oundviklig. Med ett dånande skrik så möts väst och öst. Ett ljussken lyser upp den sovande staden för en hundradels sekund samtidigt som dom gråa molnen öppnar sig och låter vattnet smattra ner mot hustaken och mot människorna som inte har något tak över sig. Den sovande staden börjar långsamt vakna upp med åskan som en bullrande väckarklocka. Inne i en stor sten byggnad med ett stort klocktorn rest mot himmelen går prästerna stilla upp ifrån sina sängar och tar sig ner till kapellet för att hälsa den allsmäktige och tacka honom för den nya dagen. Tacka honom för regnet som ger jorden dess liv. Be för att regnet inte skall skrämma iväg människor ifrån att komma och spendera sina slantar i basarens kafé, restaurang, bokhandel och loppmarknad.

På andra sidan staden i en liten ner släckt etta får dånet ifrån åskan fönstret att skaka om. Den sovande individen flyger upp i chock tittar förvirrat omkring sig men förstår snabbt när han hör hur regnet smattrar mot fönstret att det var åska och ingen bomb som just detonerade. Hans huvud faller tillbaka mot kudden och drömmarna skall just skicka iväg hans medvetande på en utflykt när dom blir avbrutna av det aggressiva tjutet ifrån väckarklockan. En hand slår hårt men obestämt ner och tystar klockan. Efter några minuter är det telefonen som för oväsen. Samma hand lyfter upp luren och med en knakig och hes stämma säger han ja, jag är uppe hej då. Luren läggs på. Yrvaken sätter han sig upp och lutar sig tillbaka mot Che Guevaras haka. Han sitter där och stirrar ut på den mörka världen utanför och njuter av regndropparnas anarkistiska musik mot fönstret. Tillslut resar han sig upp sätter på kaffe kokaren och faller snabbt tillbaka på köksstolen. Låter kaffe kokaren fyllas med kaffe innan han öppnar sitt kylskåp tar fram smöret, brödet och skinkan gör i ordning ett par smörgåsar och dricker sitt kaffe ifrån den svarta muggen. Där ute skakar vinden om det ensamma trädet. Inne i Marks huvud så ber Mark samma bön som prästerna låt inte regnet skrämma iväg människor ifrån att gå till basaren. Få folk att komma i massor amen!

Med dyster och tankfull min går Mark ner för trapporna ut i den kyliga och regniga morgon luften. Regnet piskar emot hans ansikte dom mörka molnen ovanför hans huvud rör sig snabbt på sin turné ut över världen och världshaven. Vägen leder honom ut över en parkering plats som ligger som en platå med ett stup rätt ner minst trettio meter. Under parkerings platsen sträcker sig en skog ut som hastigt avskärs av ett villa område. Bakom villa området skjuter skogs betäckta kullar upp. Mark ställer sig vid parkerings staketet och skådar sitt dagliga panorama men som nu ger honom en eftertänksamhet som man inte kan sätta i ord, en eftertänksamhet som bara består av känslor. Han vrider sitt ansikte mot stadens centrum där ljusen ifrån broar och höghus ligger under sig. Där ser han kyrktornet med korset som stolt vakar över staden. Glöden ifrån hans cigarett knastrar när den kämpar och tillslut lyckas förinta fukten som lagt sig över det vita pappret. Mark har aldrig förut lagt märke till hur kyrktornet med dess kors mot himmelen utmärker sig i bilden över staden. Byggnaden som han arbetar i finns inte bara där som kyrka. Den finns där för att upphöja panoramat över en hel stad. Vattentornet långt där borta på kullarna ger samma effekt där den plötsligt blockerar horisontens allt om täckande täcke, dom små mörka tornen utmärker horisonten utan dom så lägger man inte märke till horisontens skönhet. Utan dom är horisonten bara luft. Han släpper cigaretten ner för sluttningen och vinden för ut den någonstans i skogen. Med tunga steg fortsätter Mark sin vandring idag så går han till jobbet, det blir ingen buss även om regnet långsamt tränger in igenom hans jacka. Det är bara vanligt vatten svalkande behagligt vatten. Vandringen ger tid till tankar som inte gräver sig fast utan bara ger själen ro. Gatorna är stilla det är bara bussar och bilar som åker förbi. Av tusentals människor på väg till jobbet så är det bara några väldigt få som trotsar regnet. Tänk vad rutiner förstör livs tid. Varje gång man går utan för sina rutiner eller bara stannar upp och funderar över molnens form eller ser upp och skådar måsen som glider förbi sol nedgången som en svart prick. Dom tankarna dem visuella upplevelserna ger dig livskvalitet dom tankarna ger dig en ny upplevelse. Rutiner allt det gör är att snabbt bränna upp din tid. Dag för dag, timme för timme, år för år. Desto närmare Mark kommer kyrkan desto mer önskar han att kyrkan skulle ligga längre bort. Han behöver inte komma fram än, han går gärna lite till i sig själv. Men nu är det bara en raksträcka kvar där framme står kyrkan.

Dyblöt så går han igenom porten intill kyrkans område innan han går upp för trappan intill köket. Så tar han en runda igenom skolgården under ett tak som skjuter ut ifrån kyrkan står glögg ståndet upprest. Det är bara ett tillfälligt upprest skjul liknande vilken korv eller glass bar som helst. Bredvid glögg ståndet på vänstersida leder en trappa ner till kyrkans källarvåning i vanliga fall är det där ett litet ungdomskaffe som väldigt sällan används. Nu är det en latin amerikansk krog med stolar och bord in knölade i det fyrkantiga rummet. På glöggståndets högra sida leder en handikapps stål gång till en sidodörr in till kyrkan. Mittemot glöggståndet är huvudporten intill skolan där på undervåningen i skolans matsal är det nu ett uppdukat kafé. Försäljning av textiler och porslin samt lotto utdelning kommer också att pågå där dem närmaste dagarna. På mitten våningen kommer det serveras mat till dom som jobbar under basaren. På högsta våningen finns loppmarknaden på högra sidan, och bokhandeln på den vänstra.

Dörren intill till kyrkans kök är låst så Mark klingar på, inget svar. Han klingar på igen nu trycker han in knappen och håller inne den lite längre. Det dröjer fortfarande en liten stund innan Marja Polovsky öppnar dörren. Författaren har missat att presentera henne för läsaren Marja Polovsky är kyrkans kassörska hon är nog uppåt fyrtio till fyrtio fem år men ser inte ut att vara en dag över trettio. Hon har svart kort hår ett litet blekt men friskt ansikte och en välformad ganska lång kropp. Hon lyser upp när hon ser en dyblöt Mark stå huttrande på ståltrappan.
- Välkommen, vad du är tidig. Säger hon leende
- Jo jag ville komma i tid idag, vilket jävla väder.
- Oj du är ju alldeles blöt skynda dig in du kommer att bli förkyld min vän.
Mark går in i den smala gången och viker in till köket där tar han av sin våta jacka och hänger den över stolens rygg.
- Vill du ha lite kaffe, jag har redan kokat upp lite kaffe? Frågar Marja som sprungit efter Mark in till köket.
- Ja tack så mycket. Svarar Mark tvärt och reser sig upp för att hämta dagens tidning som ligger hopvikt vid Tanjas kakburk.
- Var är dem andra? Frågar Mark
- Dom har inte kommit än, dom kommer nog snart. Svarar Marja som ställt sig vid dörren och öppnat den lite på glänt. På väg att tända sig en av sina långa smala cigaretter.

Tanja Féhér är den nästa att stiga in hon kommer in i köket med två fyllda mat kassar. Flåsande och hon väntade inte på att få tillbaka andan innan hon började sin utläggning om vädret och vad hon hade köpt, när hon hade köpt det vad kvinnan i kassan hade sagt. Hon var visst väldigt otrevlig. Mitt i utläggningen var hon ofta tvungen att dra ett djupt andetag men hon ville inte låta det stoppa vad hon skulle säga så vissa ord utalades samtidigt som hon drog in en stor nypa luft. Och vädret, och mjölken och maten som skulle vara klar redan klockan tolv och vädret. Å nej hon glömde köpa grädde! Å nej men det kanske finns någon grädde i kylen ändå. Å nej Féhérer hade glömmt grädden hon började studsa och hyperväntilera. Katastrofen var ett faktum och vädret!

Mark som satt där med blicken ner på morgontidningen kände att det fanns inget annat att göra en att erbjuda sig att gå och köpa lite grädde.

Diana vaknar upp i sin lägenhet, hon hoppar upp ur sängen och tittar vilt omkring sig. Med pumpande puls och en ilande känsla i magen som långsamt borrar in sig i ryggraden. Hon är rädd för att hon inte har vaknat i tid. Hon reser sig upp ur sängen och ser med missmod mot klockan. Klockan står med den långa visaren på siffran nummer fyra. Tjugo minuter hon har sovit tjugo minuter för länge. Dessa tjugo minuter kommer få oerhörda konsekvenser och det vet hon. Den ilande känslan i magen går över till en obarmhärtig smärta i den tomma magsäcken hon får böja sig ner det gör så ont så att hon inte klarar sitta upprest. Vad ska hon nu göra, på köksbordet ligger kravet, hon vågar inte gå in till köket. Hon vill inte se pappret. Pappret som med några få ord uppmanar henne att betala sin hyra. Hyran ligger på sju tusen kronor. Sju tusen kronor som det barmhärtiga bostads bolaget har gett henne sju dagar på sig att betala. Diana hade fått brevet dagen innan, hon var inte alls bered på det. Hon trodde hennes föräldrar hade betalat den. Men där tog hon miste. Hennes föräldrar hade lämnat landet i hast och någon hyra hade de inget intresse av att betala. Diana fick sig denna lilla överraskning under ett väl valt ögonblick. Några mer räkningar var det sista hon behövde. Det räckte med telefon räkningar och el räkningar. Bolagen är noga med att påminna att människor inte har betalat. Dem är minst lika noga med att lägga på femtio kronor för deras påminnelse trots att man inte har frågat efter den. Man får ta seden dit man kommer och gör du affärer med el bolaget och Telia så får du rätta dig efter deras system för vart ska du annars vända dig? Elen och telefonen var hennes sista bekymmer nu, utan lägenhet så kommer hon inte att behöva oroa sig mer för dem.

Hon hade fått en tid hos statens välgörenhets fond, Sveriges stolthet. Det som gör Sverige så mycket bättre än alla andra länder. För i Sverige så finns inga fattiga. Dom olyckliga som inte lyckats att arbeta sig fram till en lön. Dem kan alltid vända sig till socialen. Socialen har fått ett rykte om sig att bara dela ut pengar till lösdrivare och skojare. Utlänningar som bara kommer hit för att ta del av dess rikedom. Diana kommer nu få äran att erfara att så inte alls är fallet. Socialen är inga slösare. Hon hade fått tid klockan elva hos lilla socialbyrån. Lilla socialbyrån ligger i en enskild lokal. Dess uppgift är att ta hand om de unga olyckliga. Få ut dem på jobb är deras främsta mål men finns det inga jobb så kan de alltid få någon annan sysselsättning. Dem har ett stort utbud man kan få gå i en liten skola där du får lära känna alla andra olyckliga du får laga mat med dem, se på film med dem. Massor av uppbyggande sysselsättningar för stadens stackars olyckliga. Dessa olyckliga som denna femhundratusenstad har givit extra uppmärksamhet och som är hög prioriterade har två anställda en herre och en dam. Tyvär så missade Diana detta möte med välgörarinnan. Diana har haft med socialen att göra innan. Men då hade hon inte följt upp deras sysselsättnings krav. Hon hade valt att inte ha med dom att göra. Då hade hon klarat sig med sina föräldrar men nu var hon i kris.

Socialen å sin sida hade inte glömt bort Diana heller. Mappen om henne fanns fortfarande där. Nu måste vi säga att Diana hade extra otur för detta var sista dagen som välgörarinnan och välgöraren arbetade innan deras semester. Välgörarinnan som är en dam i trettio årsåldern hade väntat på att Diana skulle dyka upp men när hon inte gjorde det så började hon koka av ilska. Hon kunde inte tåla dessa olyckliga som inte gjorde som dom skulle, dessa olyckliga som bara kom och tog för sig. Hennes strategi var en stenhård rak kurs. Hon erbjöd den olycklige olika sorters sysselsättningar som hon tyckte passade den olycklige i fråga. Hon hade ju inte tid att fråga den olycklige. Fråga dessa parasiter är ändå onödigt man kan inte lita på dem ändå. I vilket fall som helst så har dem inte en aning själva om vad som är bäst för dem. Så välgörarinnan gjorde som hon så ofta gjorde hon straffade. I hennes logg bok skrev hon in Dianas person nummer kom in på hennes namn och skrev in riktlinjerna om vad som skulle gälla när hon var borta. I logg boken skrev hon Diana är ett hopplöst fall, hon har inte fullfört sina plikter och därför skall hennes ansökan om socialbidrag avslås.

Dessa få ord som välgörarinnan så enkelt skrev in på datorn som hon sedan stängde av skulle få smärtsamma efterskälvningar. Välgörarinnan däremot hade glömt bort detta hopplösa fall i samma stund som hon stängde av sin dator. Nu tog hon på sig sin kappa, tog adjö av sina kollegor och vandrade ut mot fem veckor av avslappnad välbehövlig semester.

Diana som tillslut hade kommit på fötter igen vandrade fram och tillbaka i sitt rum. Tankarna virvlade omkring i henne den ena efter den andre. Hon hade fortfarande hopp, man säger ju att hopp är det sista som lämnar människan. Hon gick med bestämda steg in i köket där låg räkningarna utspridda över hela köksbordet. Likgiltigt sopade hon undan räkningarna och lade dom på diskbänken. När hon öppnade kylskåpet så fick hon bekräftelse på vad hon egentligen redan visste. Kylskåpet var så gott som tomt det som fanns var en liten ost stump och ett margarin paket. Jag klarar i alla fall morgonen på det här tänkte hon och lade pålägget på bordet. Sedan öppnade hon skafferiskåpet där i fanns det inte heller så mycket att skryta av. Ett pasta paket, kryddor och en burk krossade tomater var allt samt en tredje del av en limpa. Hon tog ut limpan och gjorde ordning sin frukost. Hon fick inte i sig mer än en brödskiva. Med ett ironisk leende på sina läppar så tänkte hon att det var nog lika bra det. Nu har jag i alla fall en skiva till middag också.

Hon tittade på klockan den hade blivit tolv och hon bestämde sig för att ringa till social kontoret. Ännu en gång log hon elakt åt sig själv hon hade ju fortfarande sitt abonnemang kvar bara gud vet för hur länge till.

Signalerna gick fram och en dam i växeln svarade.
Hej det är Diana jag skulle vilja prata med Nicole, på lilla social byrån.
Dem har inga telefoner där nu.
Varför då?
Vänta lite jag skall försöka koppla dit dig, vi får se om någon svarar.
Efter ett ögonblick så kom damen i växeln tillbaka.
Hon har gått på semester nu.
Finns det ingen annan jag kan prata med? Frågade Diana med dämpad ton.
Vikarierna kommer klockan 13 du kan ringa då.
Ok jag ringer igen då, tack så mycket hej då.
Hej då.

Klockan tickade långsamt framåt, som tur är så var hon inte medveten om att hennes öde redan var bestämt. Hade hon vetat det så skulle nog en mental kollaps vara närstående. Vart kunde hon vända sig? Vad kunde hon göra mer än att långsamt vandra fram och tillbaka i rummet. Vem skulle kunna stoppa hennes fall? Människan är sådan i alla fall är Diana en sådan människa som har en stolthet i sig, en stolthet som klandrar henne för att hon inte lyckats ordna sitt liv och att hon nu har en närstående vräkning emot sig. Denna stolthet har fått henna att inte öppna sig eller följa socialens riktlinjer innan. Fast nu är dem de ända hon kan vända sig till. Hon är lyckligt omedveten. Och naivt övertygad om att hon har haft tur som föddes i Sverige för i sverige sparkas ingen ut på gatan… eller?

Den lilla visaren närmade sig ett, om tio minuter skulle hon ringa. Hon satte sig ner vid telefonen och funderade på vad som var bäst att säga. Men dom kan inte vara så iskalla att en försovning skall föra ut mig på gatan. Dom kan inte vara så kalla. Varför skulle man ta ett jobb inom social tjänsten om inte för att hjälpa människor tänkte hon och en gnista av hopp tändes i henne.

Fem i ett Diana lyfte telefonluren och slog in numret. Samma röst som förut svarade det var kvinnan i växeln. Diana frågade efter en vikarie och kvinnan på andra sidan luren kopplade in henne till någon av vikarierna. Dom var också två stycken.

Hej det är Emma svarar en tunn stämma som lät ung till rösten.
Det är Diana jag missade ett möte i morse och skulle vilja få ett nytt.
Jaha, varför missade du det?
Jag försov mig.
Vad är ditt person nummer?
Diana gav henne sitt person nummer, det förblev tyst i luren en liten stund och sedan tog Emma till orda med sin ljusa stämma, men det var tydligt att denna fras hon nu skulle säga var intränad. Detta har hon lärt sig i sin utbildning. Deras taktik är väldigt lik den som lärs ut i armén om hur man skall bete sig om man blir infångad och förhörd av fienden. Den går ut på att för att klara pressen i ett förhör så är det lättare att bevara lugnet i fall du upprepar samma intränade fras flera gånger och svarar på samma sätt vad än förhörsledaren frågar dig. I armén skall du sitta och säga ditt namn och ditt personnummer och svara med ditt namn och personnummer vilka frågor förhörsledaren än ställer. I socionom utbildningen är det istället för namn och person nummer som upprepning, så skall du upprepa vad reglerna för att få pengar till mat och hyra är.

- Du har inte fullföljt sysselsättnings kraven. Du kan göra en ansökan men du kommer att få avslag.
- Va? Men jag måste få pengar jag har inte ens till mat.
- Du kan gå till jouren.
Vad är det frågade Diana med lugn röst.
Dom har öppet till fyra, av dom får du mat kuponger.
Men min hyra då?
Det är allt jag kan säga till dig nu.
Men min hyra då? Dianas röst började brista.
Det är all information jag kan ge dig nu svarade Emma mekaniskt.
Diana märkte på Emma att hon inte kunde göra någonting. Hon var en vikarie och hon hade inte själv en aning om hur hon skulle behandla Diana och står det avslag så står det avslag. Diana som lyckats bevara lugnet till viss mån frågade denna människa som så fort hon satt sig ner vid skrivbordet snabbt hade förvandlats till en robot programmerad att bara få slut på samtalet.
Var kan jag vända mig då?
Du kan komma hit och lämna in en ansökan, men du kommer att få avslag.
Varför skall jag då lämna in en ansökan? Frågade Diana som började bli förvirrad.
Så att du kan överklaga.
- Så ni tänker inte hjälpa mig?
- Det är all information jag kan ge dig nu upprepade den ljusa stämman på andra sidan linjen.
- Men det är ju helt sjukt du sparkar ju ut mig på gatan Dianas röst började knaka. Hon lät uppgiven och desperat.
- Du får komma hit och lämna en ansökan svarade Emma. Som hade lyckats så väl med att komma in i sin roll som robot. Emma slutade nog med bästa betyg från socionom utbildningen.
- Du säger ju att jag kommer få avslag?
- Ja.
- Finns det ingen annan jag kan vända mig till frågade Diana igen uppgivet.
- Du kan ringa min chef.
- Ok vad är numret.

Diana fick numret återigen hade hoppat försiktigt klivit in i hennes tänkande, hon slog numret det var ett annat nummer än förut men hon kom till samma kvinna i växeln.

Emma sade att jag skulle prata med hennes chef.
Ok jag kopplar dig.
Nu dröjde det en liten stund i varje fall kändes det som en lång och plågsam tid för Diana men i själva verket handlade det nog bara om en halv minut.

Katarina!
Hej det är Diana jag pratade med Emma och hon sade att jag skulle prata med dig.
Ok vad gäller saken.
Jag har inga pengar till mat och hyra och hon säger att jag kommer få avslag kan du hjälpa mig?
Varför kommer du att få avslag?
För att jag missade ett möte imorse.
Är det allt? Frågade Katarina med tvekan i rösten.
Ja.
Har du lämnat in en ansökan?
Nej
Kom och gör det då, så skall jag gå och prata med Emma om vad saken gäller. Så kan vi fortsätta vårt samtal här.
Tack så mycket vilken tid ska jag komma?
Klockan tre.
Tack så mycket vi ses då sa Diana, och nu hade hon börjat bli på ett bättre humör. Nu måste det väll ändå lösa sig.

Jag väljer nu att lämna Diana åt sitt öde för en stund, jag lovar läsaren att jag skall gå tillbaka till Diana och berätta om hur hennes möte med socialtjänsten utvecklar sig klockan 15:00. Men nu skall jag ta med dig tillbaka till Mark som precis har anlänt med grädde till en tacksam Tanja. Efter ett par koppar kaffe och en utläst morgontidning så stövlar Pawel Zewlakow in. Med en våt basker på huvudet och en svart regnkappa som når ner till toppen på hans svarta stövlar. När han ser Mark sitta där så stannar han upp slår ut armarna och brister ut i skratt. Detta hade jag inte räknat med. Är du sjuk Mark? Han gick fram till Mark som satt vid köksbordet med en kopp kaffe i handen och kände på hans panna. Nej feber har du inte i alla fall han började skratta igen. Tanja tittade ilsket på Pawel för Pawel hade stövlat in och efter varje steg han tog så följde honom ett spår av vatten blandat med grus. Mark satt lite frånvarande men lade till ett flin som verkligen fick han att se sjuk ut Mark hade en tom blick och leendet såg mest ut som en ryckning. Pawel fortsatte prata i munter ton tog en titt på sin klocka och satte sig sedan ner på stolen mittemot Mark.
Klockan börjar närma sig nio. Sade Pawel och tittade ut det var fortfarande mörkt och regnet smattrade mot rutan och det hördes hur vinden susade där ute när dörren åter öppnades och Radoslaw steg in med en ny laddning av vatten och grus. Tanja tog sig för ansiktet och suckade högljutt. Radoslaw nickade mot henne och sade jag är glad att se dig också. Tanja svarade inte. Pawel gnuggade sina händer när han såg Radoslaw komma in.
- Ja då är det väll lika bra att göra i ordning allt då. Sade Pawel med ett leende.
- Vad är det som behöver göras? Frågade Mark.
- Inte så mycket låsa upp skolan och sätta på elektriciteten till glöggståndet.
- När kommer resten av arbetarna då?
- Klockan nio.

Radoslaw stod med en mugg som han hastigt tömde. Sedan gick våra tre vaktmästare ut i regnet. Låste upp skolbyggnaden tände alla lampor i skolan. Kopplade på elektriciteten till ute belysningen som täcker dem kala träd grenarna, portarna och glöggståndet. Nu började alla dem ideella arbetarna anlända. Gamle bok Pär en kompakt liten man med knall rött ansikte som inte säger mycket. När han väl säger något så handlar det uteslutande om kritik angående någonting det kan i princip vara alltifrån kritik till hela samhälls uppbyggnaden till irritation över alla hundägare som äger en pudel. Han kallas för bok Pär eftersom han varje år troget tar hand om bok försäljningen. Syster Carol en engelsk nunna som jobbar på loppmarknaden tillsammans med en ung ståtlig herre som jag inte haft äran att presenteras för än. Kökspersonalen och servitriserna till kafét i matsalen. Latinskorna som sköter den latinska restaurangen bredvid glöggståndet. Två storvuxna damer som sköter försäljningen av porslin, deras två elvaåriga pojkar tar hand om lott försäljningen. Även Marks chef under dessa dagar kom nu en italiensk man med kal hjässa och svart hår på sidorna. Klädd i en brun rock svarta glänsande skor och en svart hatt på huvudet. Han hälsade vänligt med att lyfta på hatten när han träffade någon som var värdig hans hälsning. Mark träffade De Sanctis i skolans trapphus. Dom hälsade på varandra och Mauro gick direkt på sak och började fråga ut Mark om allt var som det skulle med glögg ståndet.

Han tittade intensivt på Mark med sina runda blodsprängda ögon, Mark förklarade för honom att allting var som det skulle med ståndet. Men han tillade också att själva glöggtillverkningen visste han ingenting om det är dom i skolkökets uppgift att koka upp glöggen. Mauro släppte inte sin blick från Mark för en sekund. Han var rädd för att bara han skulle titta bort det minsta så skulle Mark upplösas till ett damm moln och försvinna ifrån sin viktiga uppgift som glöggförsäljare. Mark blev stel av fasa när han såg tillbaka på Mauros granskande blick. Han vet, han vet vad jag planerar att göra tänkte han, men avfärdade den tanken lika fort, det är en omöjlighet han kan omöjligt veta någonting. Men han misstänker nåt det ser jag på honom han vet. Han vet eller så misstänker han att jag ska stjäla. Denna omotiverade frukta tog så mycket plats i hans psyke att han inte klarade att titta tillbaka på Mauro utan sänkte sin blick. Han kunde inte längre stå stilla utan gungade fram och tillbaka. Plötsligt så föll han. Framåt rätt i händerna på en chockad Mauro.

- Vad händer hallå Mark lever du? Skrek Mauro ut.
Mark hade förlorat medvetandet bara för en sekund förvirrad vaknade han upp med huvudet tryckt mot Mauros våta rock. Han backade genast tillbaka och tittade förskräckt på Mauro. Långsamt började han förstå vad det var som hänt han mumlade knappt hörbart Det är ingen fara jag har bara sovit dåligt.
Mauro tittade tillbaka på Mark med ögon som glänste av arrogans och självbelåtenhet. Han skakade på huvudet sade
- Mark gå ner till kafét och ät lite. Ta det lugnt med glöggen idag drick inte så mycket när du är så svag som du är nu. Detta Mauro sa kan inte klandras på något sätt. Men hans sätt att säga det skvallrade om att han inte hade medkänsla för Mark i detta ögonblick utan mer ville försäkra sig om att han skulle kunna jobba. Man kunde till och med urskilja viss tveksamhet inom rektorn ifall om att Marks fall kanske bara var på låssas för att lyckas komma undan sin uppgift.

Mark vände sig om och gick ner till kafét. Han var nu totalt utmattad i sitt sinne. Nere i kafét höll personalen på med att bre smörgåsar som dom ställde ut tillsammans med läsk och kaffe på två avlånga bord som ställts bredvid varandra. Mark gick fram tog en skiva och en dricka utan att säga ett ord. Sedan satte han sig ner vid ett runt trä bord och började äta. Han kände det som om någon total likgiltighet hade kommit över honom en tomhet han inte förut känt. Han såg hur kökspersonalen jobbade, pratade och skrattade med varandra. Han såg det som genom ett dis och det kändes som om dom bara var dockor eller med i någon pjäs. Han såg dom som ingenting som kryp som bara handlade av instinkt, totalt värdelösa utan minsta individualitet utan minsta egenhet och värst av allt dom verkade nöjda med det. Mark började se ner på allt runt omkring honom han tänkte på att vad har livet för mening egentligen? Det är totalt meningslöst. Tillslut dör vi ändå och allt tar slut. Om det inte gör det vad har själva existensen för mening i vilket fall som helst. Springa omkring och försöka förbättra vår värld? Vår värld är ändå dömd av naturlagarna att gå under så vad finns det för mening med det. Människorna springer runt som myror vad gör egentligen oss bättre än dem. Vad gör våran sak ädlare än deras? Allt människan gör är totalt meningslöst. Livet i sig är totalt meningslöst eftersom det ändå slutar med ingenting. Mark sjönk in i sig själv mer och mer, hans ögon stirrade intensivt och hatiskt på allt omkring sig. Hade en komet kommit och slagit jorden i spillror denna minut. Skulle Mark inte bry sig det minsta han skulle nog bara ha suttit och iakttagit kometens nerfart med ett leende. Han började känna sig som en martyr guds utestängda barn. Barnet som vände gud ryggen för att han insåg meningslösheten i guds skapelse. Denna tomma känsla detta förakt som så plötsligt hade tagit hans medvetande i besittning var på intet sätt en jobbig upplevelse. Tvärtom han ville bara ha mer av alla negativa känslor mer av tomheten mer av likgiltigheten och mer av föraktet dessa känslor lyckades avtrubba honom som en drog. Dessa känslor bedövade hans känsloliv och sköt bort moral som något hyckleri. Vad är moral när det inte finns någon mening med något? När du bara är en produkt av miljön omkring dig, antingen anpassar du dig efter den, ifrågasätter den inte och bär ditt strå till stacken. Eller så vänder du ryggen till meningslösheten. Mark började drömma han såg framför sig när han gjorde sin kupp. Han spelade upp den i alla möjliga olika scenarier och dem där han åkte fast mådde han bäst av. Han såg sig själv haffas och tryckas in i en polisbil han såg sig själv sitta rakryggad i polisförhöret. Men hur han betedde sig i rättegången gav han trots allt mest njutning. Sedan såg han sig själv i det lilla häktes rummet tittande ut ifrån fönstret mot en ensam stor ek. Han mådde som bäst när han såg sig själv i misär för det fick han att känna sig stor känna sig som en martyr. Inlåst för att han gjorde revolt mot meningslösheten.

Han vaknade upp av att mer och mer människor började komma in i matsalen. Han tittade runt omkring sig litet förvirrad. Tog en sista tugga på sin smörgås sedan reste han sig upp och gick ut ur skolbyggnaden. Det hade slutat regna men dem gråa molnen låg fortfarande tunga under himlavalvet. I glöggståndet stod De Sanctis med hatten liggandes på disken och språkade med Fader Mattias. Mark hälsade på fader Mattias med en kort bugning. Förutom De Sanctis hatt så stod två termosar en svart och en röd på disken. Den svarta innehåller alkohol haltig glögg, den röda saft glögg till dem som hellre vill ha det. Det står också två fat där ett med russin det andra med mandel i. Inne i glöggståndet finns det en stereo en stol och en spis platta med en kastrull saftglögg på. Mauro lämnade glögg ståndet med orden. Varje glas glögg kostar tio kronor som vanligt, och ge inte bort för många glas i år. Han satte sin hatt på huvudet och gick iväg. Mark gick in i glöggståndet och fyllde sig genast en mugg glögg från den svarta termosen. Sedan satte han sig på stolen och drack han åkte genast in i djupa funderingar men nu var dom inte alls av samma mörka karaktär. Han fyllde sin mugg på nytt. Den varma glöggen gjorde honom gott. Vädret var inte heller så dumt nu, det var ju verkligen inget solsken det var grått men det var uppehåll och det var inte alls så kallt.

Mark hörde mummel och små bröliga utrop precis utanför glöggståndet. Han blev nyfiken och tittade ut genom sidodörren. Där bara någon meter från dörren satt tomten med bjällra i handen och gungade fram och tillbaka på en gungstol. Tomten vände sig om och nickade till Mark. Mark försökte bestämma sig för vem tomten kunde vara egentligen. Men tomten var väl utklädd med långt vitt skägg till och med vita långa ögonbryn hade han. Ho Ho Mark skall du inte bjuda tomten på en glögg ho ho. Mark kände igen rösten men han kan fortfarande inte bestämma sig för vem tomten är. Kan det vara Pawel? I vilket fall som helst så gick Mark tillbaka in och fyllde en mugg åt tomten. Tomten blev glad och skålade det verkar som tomten har fått i sig mer än lite glögg i dag sa Mark. Tomten mumlade något ohörbart. Men massa barn kom nu springande. Så tomten var tvungen att börja skaka på bjällran och ropa HO HO HO, detta ho verkar vara nästan det ända tomten har i sitt vokalaber. Hans utbrott och ivriga ringande i bjällran skrämde en av de minsta ungarna, stackarn började gråta och sprang iväg för att hitta sin mamma. Men resterande del av gänget smög sig långsamt och försiktig fram emot tomten. Med utforskande och misstänksamma små ögon granskade dom tomten från topp till tå. Ho ho ho mina barn har ni varit snälla pojkar i år? Ja tomten är ingen annan en Pawel kom nu Mark framtill men han är full. Den modigaste av barnen var faktiskt en späd liten blond flicka som gick ända fram till tomten. Kanske var det för hon verkligen hade varit en snäll liten flicka och med sitt rena samvete fann hon inga problem med att närma sig tomten och ta emot det lilla inslagna paketet som tomten delade ut. Pojkarna hade det desto svårare där dom stod lite bakom och tittade. Men när de fick se att flickan fick ett paket, kunde inte pojkarna längre motstå att ta sig fram till Pawel. Tomten klappade en av pojkarna på huvudet och gav dom varsitt paket. Mark fyllde på en ny mugg som han gick och lämnade till tomten. Tomten tackade och tog emot. Där satt han bra undra bara om han skulle klara av att resa sig. Ho ho ho utbrast tomten igen och började skaka på bjällran som han tappa och flög iväg. Bjällran landade nästan på en krom stackars tant som hade fullt sjå med att få upp sin rollator uppför trapporna som leder till latin krogen. Tomten var precist på väg med att mödosamt försöka resa sig upp. Men Mark stoppade honom och sprang först hjälpte han tanten upp för trapporna. Sedan tog han upp bjällran och överlämnade den till tomten. Det samlades en liten mänskohop utanför glöggståndet. Så Mark fick fylla på några muggar och växla några sedlar innan han kunde sätta sig ner igen.

Mauro dunkade på disken med näven, hallå hur går det Mark? Nu kan jag ta över här i någon timme. Mauro trivdes med att stå bakom disken där kunde han visa vilken hjälpsam människa han var och få några ord med viktigt folk.

Mark var trotsallt inte i sitt socialaste tillstånd denna dag, trots att han nu fått i sig några glas glögg. Han vandrade i väg ganska planlöst först. Överallt träffade han folk som stoppade honom för att säga ett par ord. Mark orkade inte alls med detta han ville va för sig själv. Tillslut kom han på iden att han kunde gå in i kyrkan sätta sig där och bara koppla av. Han gick in i kyrkan med dess blänkande marmor golv, det är faktiskt Mark själv som har fått golvet att glänsa så fint genom att tvätta det med någon sorts kemikalie. Träbänkarna stod tomma förutom någon rygg längst fram och någon i mittraderna. Fönsterna är dekorerade med varsin lärjunge med glorian på huvudet. Märkligt hur ljusa människorna var i mellanöstern på den tiden har Mark ofta tänkt. Det är högt till tak glas kupol täckta lamporna är tända på halv styrka. Så det är ganska mörkt i kyrkan nu. Längst fram i kyrkan står två stora granar på var sin sida om marmor altaret bakom altaret är hela väggen målad med en bild av Jesus som sträcker ut händerna mot en vit duva som badar i ljus. Mark sätter sig på den näst bakersta raden. Han hör röster ifrån det lilla kappellet som är i ett rum bredvid. Dörren är öppen och fader Matias håller en predikan där inne. Mark smyger sig fram och tittar in i rummet. Där är det fullsatt av folk kanske tjugo personer där inne. Mark backar och sätter sig ner på främsta raden i kyrkan här hör han ganska bra ändå. Inte för att det intresserar han så värst mycket. Det kan vara skönt att sitta och lyssna utan att någon vet. Utan att man behöver låssas att man är en så duktig kristen, utan att man behöver delta i deras ritualer.

Predikan

Med hög och tydlig röst håller fader Mathias gudstjänsten mina kära medmänniskor, låt oss tillsammans bedja för våran ungdom. Ungdomen har i våra tider det svårt att hitta till gud och det angår väll oss i allra högsta grad. För hur kommer det sig att just idag så vandrar många i ovisshet och i mörker. Vilken verklighet har vi lagt på dessa omogna själar? är det den verklighet vi står för? Vilka värderingar är det idag som råder? Är det de värderingar som vi beaktar? Är våran kyrka tillräckligt öppen, är våra dörrar svår tillgängliga? Allt detta är viktiga frågor, frågor som vi måste se till oc