Trasdockan i mina händer är livet,
så som jag skapade det,
fransar är det ytterhölje som är kvar,
det som en gång var vackert,

Ögonen är så slitna att de inte kan se
och munnen är trådar,
så trasig, min docka,
kan hon någonsin lagas igen?
jag tror ingen vägar försöka,
i rädsla att svika min vän.

Jag sitter här med dockan uti min hand,
darrar som om hon fortfarande levde,
ett litet ljud av hjärtslag finns nog ännu där,
men för hur länge?
på det har ingen svar,

Jag inser sedan
och det inte en dag för tidigt
att denna docka,
det är jag,
mitt liv som snart går helt till spillo,
om jag inte finner hur jag ska orka att stanna kvar.