En svart skugga tornar upp bakom mig

Snaran denne svarta gestalt bär smyger

sakta uppför min ryggrad, zickzackar sig upp

för att smeka min hals likt en älskares hand

sluta sig till mig och min önskan om död

För att i begravningstystnad binda sig själv runt

kväva mig

Regnet faller och jag gråter

ty min största rädsla är vatten

Drunknar medan

En lina av taggtråd

fångar upp mina stumma händer fallna

knyter sig runt mina vita handleder

de skiftande i trådigt blått

alla de aldrig nog ytliga ådror

häftar sig fast vid dem

så jag inte längre kan slita mig loss trots att jag vill

och smärtan inte längre spelar någon roll

En skugga tornar upp bakom mig

andas gentemot min beniga ryggtavla

fnyser fryser min sköra ryggrad till is

och krossor varje ryggkota med ett skratt

Ett skratt så grymt att kalla kårar slingrar sig

längs min söndervittrande ryggrad

det svider

Att döda är för min skugga en skrattande lek

och han sliter livets ljus ur mitt ödeshus

ett efter ett

Tills jag inte längre kan stå rakt

Ty om det inte vore för taggtråden

som håller kroppen min uppe

Om det inte vore för smärtan

jag skapat genom tankar och bara blodiga händer

Den smärta jag gnisslat fram mellan isiga tänder

min längtan efter död så hade jag fallit nu

och den enda som fått lida vore Du

Så jag antar att mitt aldrig avrättade

förflutna gjort er någon nytta

Det har fått mig att tvingas leva

Det får mig att tvingas stå

medan mitt inre faller sönder

Så jag antar

s k o n a d

denna gången också