Del 1

Två möss vankar av och an på perrongen.

• - Jag orkar inte bära allt det här på tåget, gnäller Majsan, en söt liten musflicka

Med rosa nos och rosiga gråpälsade kinder. Petry ser på henne och säger att han kan bära dem, inte kan väl julklappar väga så mycket, mumlar han just innan han fångar upp paketen och tar några staplande steg in i tågets ljumma värme.

• - Åh herregud så tungt, gnäller han så tyst han kan medan hon inte låtsas om att hon hört hans tämligen löjliga klagan
• - Hih, och han ska vara man, både fnittrar och fnyser hon ut i vinterkalla luften.
• - Se...det...var...inte...så tungt, flåsar Petry när de äntligen är framme i sin kupé.

Tre minuter senare kommer kontrollanten, en stor och jamig katt för att se deras biljetter och Petry darrar av ansträngd rädsla för den stora katten som med sin nya lärjunge, en gul kattunge, kommer marscherande fram längs gången.

• - Jaha! Vad har vi här, inga fripassagerare väl, jamar katten och blänger på de båda mössen. Majsan med sin rosa kappa och Petry med sin grå rock, det är sådant som de hittat i gathörn eller i förra sommarens sandlådor.
• - Ne... ne... nejdå, stammar Petry medan Majsan sitter i en elegant sittställning och ger sig själv pedikyr och manikyr, hon älskar att låtsas vara rik. För det hade hon kunnat vara också om hon inte valt att gifta sig med Petry. Ty hon hade många friare men hon kunde inte stå emot Petrys unga leende och pojkaktigt rufsiga frisyr, han hade varit för söt för att ge upp. Och inte är det väl lätt för oss damer att motstå något så sött.
• - Hon ler mot den uniformerade katten och fortsätter sedan nynnande att fila sin fina rosa naglar, Petry räcker katten deras biljetter till Paris, där de ska gifta sig. Kattungen bakom jamar.
• - Snälla låt mig, låt mig klippa i biljetten, jag kan, jag kan, hoppar han omkring.
• - Jamsson sluta för katten! du får klippa biljetten!

Jamsson med tungan spänt ute klipper koncentrerat biljetterna i små gubbar med små hattar, hattarna räcker han till Petry och ler stolt. Den större randiga katten suckar medan han skakar på huvudet så pälsen svajar innan han ger Majsan en blick och går vidare...

Middagen kommer och de sätter sig i ett bås på tågets restaurang, det är vackert och inte en enda sur min kan ses över de båda mössen trots det långa färden till tåget. Fru Gris, en klient till Majsans far som är en skilsmässoadvokat, Fru Gris hade varit gift tre gånger och skilt sig rikt varje. Nu var hon väl igång med en fjärde trots att hon började bli till åren. Men inte hindrade det hennes regerande på tåget, hon var den rikaste av dem alla och hade varje kväll flera stora klirrande och glittrande smycken om sin knubbiga hals. Petry såg på henne och nickade ett hallå som fick fru Gris att komma fram till honom och hans fästmö och hälsa hjärtligt.

• - Hallå ungdomar, gastade hon och kramade om dem båda samtidigt i en bamsekram.
• - Hej Maggan, log Majsan och beundrade Maggan Gris smycke, Sådana vill jag också ha en dag, log hon brett och puffade på Petry, hör du det sötnos, sådana vill jag ha, smycken som man kan bära stolt och inte en ring av en rostig burks öppningsflik. Petry skakade Maggans hand och hon återvände till sitt överfulla bord.

God natt Majsan, mumlar han senare samma kväll då de båda lägger sig till rätta i kupén, hon ler och Petry kysser hennes leende nos. Makrillburkarna de har som sängar knarrar till lite innan de båda somnat för att snarka gott. Resan är lång och Paris är en bit ifrån. Men mitt i natten vaknar Petry av ett väldigt krafsande och klirrande från smycken. Ingen mer vaknar trots tumultet, ingen, ingen mer än Petry. Han ser ut i gången, och får syn på en långsvansad skugga som just försvinner runt hörnet men han är tämligen för feg för att följa efter. Istället lägger han sig ner, långt under täcket gömmer han sig. Nästa morgon vaknar han av ett väldigt skrik, förfärat låter de och det kommer ifrån kupén bredvid deras. Majsan och han rusar ut för att se vad som står på. Fru Gris sitter förfärad och stirrar ner i sitt tomma smyckeskrin

• - Åh mina smycken, darrar hon med sin sträva röst.
• - Åh Maggan, beklagar Majsan och skakar på huvudet så det ljusa håret vaggar över hennes axlar. Då minns plötsligt Petry vad han sett i natten, den långsvansade skuggan, det måste ha varit tjuven han sett! tänker han och ler lite gott åt att han har ett så viktigt vittnesmål att ge och är fast besluten att leta reda på tjuven...

Kvällen kommer och middagen kommer men ingen Maggan syns till i tågets restaurang, Majsan suckar:

• - Stackars Stackars Maggan..., Hon skakar på huvudet igen och dricker en klunk av drickat.

• - Ja... svarar Petry tankspritt och funderar på vem tjuven kan ha varit.

Den blåuniformerade katten Steven kommer gående förbi, nickar åt de båda och blinkar omärkligt till Majsan men Petry missar ledtråden.

Del 2

En och en halv vakna nätter senare.

Petry kan knappast ens sitta ner utan att somna, trots det är han Övertrött och känner som om han både skulle kunna springa ett maraton och samtidigt däcka så fort han står still. Natten kommer och han somnar äntligen. Steven tar sin chans och han knackar tyst på den lilla dörren av trä till Majsans och Petrys kupé.

• - Hej, ler han åt Majsan som snabbt öppnar dörren och går ut med honom till hallen.

• - Får jag se dem? Hon räcker i förväntan ut händerna och formar dem som en liten grå skål av grå päls och rosa naglar. Steven ler igen, självsäkert men kollar samtidigt runt lite oroligt för att se så att ingen är där. Ingen är där. Klirret av smyckena väcker den trötta Petry och han hör i deja vú klirret av smycken. Han minns plötsligt att Majsans säng varit tom även första gången han hörde det, natten då Maggan Gris smycken blev stulna. Utanför dörren hör han röster, Steven står framför dörren.

• - Ha! Att de inte kunde avslöja oss, skrattar Steven gott.

En lapp ligger på bordet mellan de två burksängarna, Petry tar upp den och läser tyst för sig själv för att inte dra till sig Stevens uppmärksamhet.

"Sötnos, möt mig i restaurang vagnen så fort du vaknar

Steven är den ansvariga, vi måste göra oss av med honom.

Med all min kärlek Majsan"

Det var kortfattat och väldigt förutsägande skrivet av Majsan och för ett par sekunder funderade Petry på att ringa polisen från deras lilla kupé. Men kupén doftande av Majsans ljuvliga parfym, han kunde inte. Just då fick han en ide och lampan ovanför honom tändes äntligen. På tå gick han fram till dörren och... Smällde upp den rakt på Steven, Steven med sin randiga ryggtavla, Steven som Majsan fått till att stjäla smyckena, Steven som just nu tappade balansen och föll och svimmade vid Majsans rosa fötter. Hon log och Petry gick fram till henne, han kysste henne, en stor kärleksfull kyss där hela deras kärlek levde uti.

• - Tack, log Majsan sedan, tack för att du inte antog att det var jag som stal smyckena... Men allt finns här nu, tjuven, du min hjälte och dessa underbara smycken, mumlade hon alltmer drömmande emot slutet av meningen.

• - Vi kan bara ta med oss två halsband, Välj Två sedan måste vi av det här tåget, Dollface, innan någon misstänker oss och kallar på polisen. Det var genialt av dig att använda dig av honom, självsäkrare än någonsin såg Petry med en grimas mot Steven som ännu log avsvimmade. Vi är geniala, DU är genial! Upprepade han och de kysstes igen innan de hoppade sedan av tåget. Farten var på höga varv och de rullade en bit i varandras armar innan de tillslut stannade i en snödriva. En bil med ett stort flak kom körande och stannade i gränden vid den stora julgran där de befann sig. De hade kommit till en liten stad där folk faktiskt firade jul och Petry klättrade snabbt uppför granens första grenar, för att se bättre innan han sträckte ut handen till Majsan

• - Kom nu Doll så ser vi om vi inte kan hitta något annat värt att stjäla i den här town, Blinkade han och de båda försvann in granens upplysta allt och en stjärna föll i klirret från smyckena.