Jag har en vana att svinga med ena handen när jag går som nu, som den slänger omkring, en pojke, en man som är min vän, Daniel tröttnar snabbt på mina spasmiska rörelser och fångar upp den svingande handen. Jag måste säga att jag blev chockad... Men fick just syn på full månen och de säger ju att allt kan hända under en blå måne. Stjärnorna är flera än tusen denna vackra sommarkväll och vi hade just varit på handlaren, en närbutik, en butik i närheten av Daniels lägenhet. Han skulle handla mjölk och en massa annat. Jag hade roffat åt mig ett paket tuggummi medan han valde kakorna han skulle ha med sig till jobbet nästa dag. Tänk va husliga byggarbetare kan vara.

Det kändes fel, som en lögn, alltihop, en stor kall lögn i sommarnatten. Jag släppte taget om värmen och om hans varma byggsträva hand. Lät handen min som i jämförelse med hans stora händer är som ynkliga småbarnshänder falla ner i jackfickan där de stulna tuggummina låg och brände hål i min ficka. Till och med tuggummina hade mer samvete än vad jag hade där de nu låg och brände. Jag kände inget, ingen skuld, smärta, ingen lycka heller för den delen.

Alla känslor hade små snabba ben som fick dem att kunna rusa, springa hejvilt och göra precis som de ville men tabletterna hade mördat den del av mig. Bytt ut och förkastat stora delar av mig, allt, allt det som aldrig varit något bra och jag mindes inte längre hur jag en gång varit.

Jag är en mördare. En mördare, en Suicidal Blonde, med det brukar mina vänner skämta. Kanske är det därför som ingen vågar komma mig för nära, kanske är det därför som Daniel alltid ryggar tillbaka med sina oskyldigt havsblå ögon, varje gång jag rör vid hans hjärta hoppar han till som om han träffats av en blixt och jag är som solljus för vampyrer. Men det är tvärtom här, det är mitt mörker som dessa ordinära gestalter inte tål, mina vänner och min familj.

Jag har alltid en vana att kyssa Daniel varje gång vi skils åt och han hade en vana att alltid vilja kyssa mig när jag för en gångs skull tänkte avstå från utsvängningar i mitt beteende. Det, hans plötsliga utslag på känselbarometern gjorde folk, gjorde mig förvirrade och jag ströp mina tankar. Men i tabletternas dimma kunde jag ändå inte se vad jag gjorde och jag tror på att det man inte ser finns inte. Eller ja egentligen inte. Egentligen tror jag mycket väl på att även det vi inte ser kan finnas. Det är enbart tabletternas fradga längs mina mitt hjärtas kanter som målar mina ögon vita, så jag inte ser var jag går och bedövar mina gester, mina känslor till madrasserade cellinbundna och mig till en zombie. Antar att de tycker att det är för farligt att låta en mördare gå fri så de kedjar min själ vid de madrasserade väggarna medan kroppen får gå fri. För inte bryr de sig egentligen om hur de svikit mig? Hur jag snattar småsaker jag inte ens behöver bara för att bevisa för er hur osynlig jag är. Hur jag hela tiden tar livet av mig, er alldeles egna mördare som aldrig kröker ett hår på era bortvända huvuden. Bryr ni sig ens om hur jag stal era hjärtan och nu får dem att brista, brista, brista, tar livet av ert hopp om friheten långt ifrån mig. Och ni väntar tills jag äntligen får vapen nog att ta mitt liv på riktigt en dag.

• - Känner någon igen mig? Vill jag fråga, tycker du bättre om mig nu, när jag är någon annan än mig själv? Jag känner ju ingenting nu, det borde vara en dröm för alla. De har fått en alldeles egen zombie och det vill väl Alla ha. En tomgångare, en död i en levandes kläder. Men de bryr sig inte ens om att jag är en mördare, de bara låter mig vara där, som någon sorts skugga till deras inre, vilket de döljer så väl.

Daniel stannar just då oss båda och ser på mig, innan han böjer på sin starka ryggtavla för att kyssa mig, jag njuter och frossar i det lilla jag kan få. Jag har lärt mig att ta vara på det ynka man får, fast jag inte har någon nytta av kyssar i dimman. Mina läppar röda, smala, inte alls breda och mina ögon blå, små, inte alls höga, breda, stora, de har ångornas väta på sig där i dimman. Jag känner ingen skillnad. Ingenting har någon skillnad längre, ingen, inget alls, jag känner inget längre. Bedövad, berövad, utelämnad och mördad.

• - Du kan prata med mig, säger Daniel nu och stryker en hårtest från min lätt rynkade panna och ser på mig som för att övertyga mig om detta. Han ler så vackert att ett leende kryper fram mellan mina stängda läppar, jag svarar honom detsamma. Men jag vet att imorgon kommer han att vara borta igen och det tomma löftet kommer bara att vara ännu en stickreplik. För så säger alla just innan de lämnar en... Jag finns här för dig, säger de, ger en kram jag knappast hinner känna innan de är borta igen.
• - Vad är vi? En blick som bedjar till honom om sanningen sänder radiovågor oss emellan, lämnar mina ögon och missar honom precis. Kanske är det lika bra, han känner den ändå inte. Han känner inte hur mitt hjärta slutar slå för varje gång vi säger våra hejdå. Ibland undrar jag om inte det är han som är i dimman och inte jag. Ibland undrar jag om det inte är han som är mördaren, han som frossar av mitt brustna hjärta, han som mördat mig...

• - Jag vet inte... väldigt nära vänner. Svarar han med en plötsligt frånvarande blick. Han känner tydligen inte mig bra nog för att veta att jag hatar mittemellan svar, och min plats som mittemellan barn. Det ska vara antingen det ena eller det andra och söta lilla Daniel sviker mig igen, när han baddar mina kinder våta av osynliga tårar med sitt jag vet inte och lämnar mig för att gå hem, Hem, hem till sig.

Jag ser efter honom, hans vackra allt och jag ser hur han försvinner bland skuggorna där i mörkret och jag, jag stannar kvar i min dimma ett litet tag till, för där existerar, inga tårar.

Uppgift 13