det var en gång en flicka
som ensam här i världen gick
hon letade efter vänskap
men ingen utsträckt hand hon fick

flickan var ganska liten
med små rosetter i sitt hår
hon hoppade jämt hage
på skolgården när det blev vår

men då vintern ännu bestod
satt hon inne på sitt rum
bläddrade i sin mina-vänner-bok
men varenda sida var ju tom

det fanns inget hon önskade mer i världen
än en vän att leka med
men hon log och låtssades vara glad
ingen anade hur hon led

men en dag hon fann en pojke
under nyponbusken hemmavid
de började leka som små barn gör
de glömde både ensamhet och tid

så sen den dagen är flickan inte längre ensam
hon och pojken de har nu varann
de leker på skolgården tillsammans
flickans bön har blivit hörd och sann