ETT ÖDESMÄTTAT MISSTAG

Är det någon som har känt att man har jobbat för mycket
och fått en konstig känsla av trötthet?
Den dagen var Erik på väg mot Målilla. Natten hade varit bra
och bandet hade haft en rolig spelning. Folk hade strömmat till
danslokalen.
När orkestern kom till stan efter uträttat arbete så skulle medlemmarna
hem till respektive orter.
För några bodde i stan och några på andra ställen. Sångaren bodde
i Målilla, det var ungefär tio mil dit. Klockan var tre på natten och Ronny
frågade Erik.
- Kan inte du skjutsa hem mig?
Erik tänkte lite och sa.
- Men jag är ganska så trött för det har ju varit en jobbig natt.
Ronny fortsatte.
- Du vet jag måste nästan hem för farsan du vet är ju som han är.
Han tog det lite psykologiskt, så Erik kunde visa lite empati för honom.
- Erik han sa. Kan du inte vänta några timmar tills vi har få lite sömn i
ögonen?
Ronny han försökte på alla sätt och vis att manipulera Erik.
Till slut så gav sig Erik och sa.
- Ja, det är väl bäst att vi ger oss av då.
Detta skulle få förödande konsekvenser.

En Volvo Pv skulle ta dem till Målilla på 70-talet. Nu var de på väg mot
Ronnys hem. Klockan var ny precis fyra när de gav sig iväg.
Erik körde lugnt och sansat, ja man kunde inte få någon riktig fart med
en PV. Ronny hade lutat sig tillbaka och nästan halvsov, när Erik frågade
honom om hans far.
- Vad är det som är så viktigt att du måste hem mitt i natten?
Ronny han tittade på Erik och svarade.
- Du vet vad jag talar om. U vet att morsan har ett litet helvete med honom.
- Slår han henne fortfarande?
Ronny vände ned huvudet mot bilens golv, liksom för att förstärka
vad han skulle säga.
- Ja, tyvärr är det så och morsan sa till mig att jag var tvungen att komma
hem tidigt.
Detta visade sig sen att detta inte stämde, för Ronnys föräldrar var inte
hemma alls.
Utan hans mamma hade åkt till en släkting i Hultsfred och hans pappa
hade jobbat över på bruket.
- Vi pratar inte mer om det sa Ronny. Utan nu pratar vi lite om annat.

Vägen hade nu blivit lite smalare och lite sämre. Erik han tittade på
vägskyltarna och det stod. Målilla 47 kilometer.
Dessa 47 kilometerna gick ganska så fort för de hade börjat att prata
om kvällens spelning.
- Såg du hon som nästan åt upp oss, sa Ronny? Javisst en del är för
härliga sa, Erik.
- Hur många tror du det var där frågade Ronny Erik?
- Det vet jag sa Erik, för jag var inne hos arrangören och hämtade
pengarna.
Han sa att det var över två tusen personer.
- Jaså, var det så många, men det kändes inte som det.
- Nej, det är ju en stor dansplats.

Just då svängde bilen in där Ronny bodde. Det var inte så mycket prat
utan de sa hej då till varandra.
När Erik körde ut ifrån gården vinkade Ronny och Erik vinkade
tillbaka.
Färden mot stan hade börjat och Erik hade nu tio mil att köra
Han började att känna sig riktigt trött, men han var glad att han var på
väg hemåt.
Klockan hade börjat att närma sig fem på morgonen. Solen hade ny belyst
skogarna och det var otroligt lugnt ute på vägarna.
Nu såg han vägskälet som korsade en annan huvudväg. På skylten stod
det att det var bara 25 km kvar.
Erik kände sig mer och mer nervös på ett konstigt sätt. Han tyckte att hela
världen liksom var någon annanstans. Han var den enda överlevande.
Det bubblade fram inom honom att just idag var det bara han som stod
kvar som den enda människan i hela världen.

Precis då började motorn att låta konstigt och Erik tryckte mer och mer
på gasen. Men inget hände.
Till slut stannade motorn och ilen bara rullade fram på vägen.
Erik kämpade frenetiskt att få igång bilen igen. Men tyvärr misslyckades det.
Han tittade ut genom fönstret för att se var han befanns sig. Men det vara bara
djup småländsk skog.
Han kände lite av paniken när han steg ur bilen. Som en blixt ifrån klar himmel
kom det.
Han började svettas, han kunde inte andas, han tänkte.
- Nu blir jag tokig!
Hjärtat hamrade i bröstet som en stånghammare och han blir yr och benen
liksom inte bara honom.
Då började han skrika för full hals. Inget som man kunde höra vad han skrek om.
Utan ett hysterisk skrik, med mänger av ångest.
Han sprang vägen fram och skrek ut av bara den.
Till slut sa han till sig själv.
- Vad håller jag på med?

Erik tittade sig omkring och såg inte en enda bil. Anfallet hade kulminerat
och han gick tillbaka till bilen som nu stod i en liten parkeringsficka.
Han satt sig i bilen och tänkte.
- Någon bil måste väl dyka upp.
Han satt där ungefär en timme då dök n bil upp.
Erik rusade ur bilen och viftade med armarna.
Bilen stannade och Erik han frågade.
- Får jag åka med till stan för min bil har gått sönder?
- Visst får du göra det sa mannen i bilen.
Erik han hoppade in och kände sig ny lite tryggare.
Resan till stan var helt odramatisk. Så han var hemma vid ungar sju tiden.

Det gick tre dagar och Erik han fortsatte som vanligt med sitt liv.
Plötsligt de tredje dagen kände han sig konstig. Han hade ingen saliv i
munnen och känslan av att han var tokig var helt verklig.
Han kunde inte sitta still för ett ögonblick.
Erik hade lånat en bil och den bilen tog han och körde till akuten.
Detta var mycket dumdristigt gjort av honom i detta tillstånd.
Han var så torr i munnen så han var tvungen att hela tiden blöta tungan.
För den kändes som om man hade cementerat en.
Doktorn undersökte honom och han konstaterade att Erik hade förmodligen
tagit något knark.
Ja, han hörde rätt. Läkaren sa att han hade tagit någon drog.
- Helt omöjligt påpekade Erik!
Doktorn sa att han skulle remiteras till psyket och snart kom det en
bil som körde honom dit.
Erik tänkte.
- Vad få för drog, jag har inte tagit något, det vet jag väl!

Erik blev inlagd på kliniken och fick en spruta så han kunde sova.
Nästa dag vaknade han och kände att han fortfarande var torr i munnen
och att han inte kunde sitta still.
När middagen serverades gick Erik med sin tallrik och åt stående.
För det var en omöjlighet att sitta still bara några sekunder.
Hans rumskamrat hade det inte bättre. För han låg hela dagarna för
han var jätterädd för att gå upp.
Personalen kom och tog han till toaletten, då skrek han.
- Jag svimmar, jag svimmar!
Det var precis det han gjorde, han blev först helt kritvit i ansiktet
sedan tuppade han av.
När de kom sedan till toaletten vaknade han till.
Erik han tänkte.
- Hur i all världen har jag hamnat här?

Det konstaterades att Erik inte hade tagit några droger. Utan det
var samma symptom. Doktorerna kallade de här för en kortslutning
i hjärnan. De sa det naturligtvis på latin. Men på svenska menade
de ett nervöst sammanbrott.
Dagarna och Erik fick prova den ena medicinen efter den andra.
Men ingenting tyckes hjälpa.
Men tiden läkte såren för när Erik hade varit där i sex månader.
Kunde han sitta still och det var en befrielse att kunna sitta och
äta sin mat vid bordet.
Det pratades mycket om att han skulle få åka hem om några veckor.
Erik han ringde upp sin bästa vän Krister.
- Hej, Krister sa Erik, kan du köra hit min bil?
Krister han funderade inte alls utan han gjorde vad vännen
Erik sa.
Snart så stod bilen där och Erik kunde på nytt känna att livet
så småningom kom tillbaka.
- Det klart att detta var ett ödesmättat misstag att köra hem Ronny
så sent på natten. Jag kände ju mig så trött och utbränd.

Dagen kom när Erik skulle få åka hem. Han var mycket glad över
att på något sätt har kommit över detta.
Men tyvärr visste inte Erik att det skulle komma något som förändrade
hela hans liv.
Han startade bilen körde iväg och tyckte att det var skönt att ratta
bilen igen.
Han tänkte.
- Jag tar en runda över stan, sedan åker jag hem.
Han kom fram till ett trafikljus som blev rött och plötsligt kände
han hur paniken kom.
Samma panik som han hade fått där ute den där ödesmättade natten.
Samma hjärtklappning, samma känsla av att han skulle då.
Han tänkte att nu dör jag på riktigt.
Anfallet gick över och så småningom om han hem.
Efter stor utredning konstaterades att Erik hade drabbats av
panikångest. Läkaren hade sagt att det finns många olika sätt att
bli av med sin panikångest.
Erik kunde inte riktigt förstå varför just han hade drabbats.
Läkare hade också sagt att det gick att bota men det skulle ta länge
innan han blev fri ifrån panikattatckerna.
Erik frågade läkaren.
- Kan alla få denna sjukdom?
Läkaren svarade.
- Ja, det ligger latent hos varje person. Stress och trötthet eller en
traumatisk upplevelse kan framkalla detta sundrom.
Du måste på något vis acceptera denna sjukdom och ge dig själv
en chans att säga som det är till andra.

När Erik åkte hem den kvällen tänkte han.
- Det finns naturligtvis de som har att värre. Men för mig är det, det
värsta jag har varit med om.
Jag ska då göra allt för att försöka komma ur det här.
När han stängde sin dörr till lägenheten, infann sig lite av
Känslan.
- Hur ska det här gå?
- Men i morgon är en nya dag, tänkte Erik och då finns alla
möjligheter.


Mr G