staden försöker knuffa mig
med betong
en sång om
det förflutna och framtiden
som bara hus kan sjunga

men i asfalten gömmer sig
min nyföddsjäl
den är väl inslagen
i tidningspapper
och villaförortens björkdungar

avgasluften smeker mig
full av svek
som en lek
med allt mitt allvar

men som ett barn som låtsas sova
gömmer jag min själ från dig
från de tusen
betonghusen
från staden och staketen

och jag svävar, och jag lovar
att du aldrig mer ska hitta mig
jag har glömt vår affär
och ovan där
flaxar fåglarna

som kommer
för att lära mig
att sjunga