Han ville vara helt osårbar.
Ingen skulle någonsin få ta sig igenom hans kalla skal.
Ingen skulle veta, ingen skulle se.
Han byggde upp sitt försvar på att vara likgiltig och kall.
Flera andra följde hans väg.
Jag kunde bara se på, och i förtvivlan se hur han förstörde sig själv.

Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.

Se på honom nu, när det gått några år.
Han har inte kommit någon vart, kämpar fortfarande i mörkret.
Och han tror att ingen ser.
Att ingen ser hans svaheter och fel. Så sårbar.
Han kommer inte ha en chans.
Jag tror han redan känner att det är på väg. Men han kan inte vända om.

Det är inte alls sant att man blir visare med åren.

Han går här som en frågetecken, mitt bland oss alla andra.
Som redan har förstått, men han vägrar att inse att
Som människa klarar man sig inte helt själv.
Vi behöver någon mer.
Det är nog därför han kommer dö, men vi kommer leva vidare för alltid.

Han kommer aldrig växa sig lika stark som jag.