jag har skövlats likt en gyllengul rapsåker till ett öde fält med brutna kvistar
när du gick där med lien så var jag bara tyst
jag lät dig rensa mig på min tro och hopp, mitt jag
jag tänkte att du till sist skulle hitta mitt inre sköna
och jag sträckte mig mot skyarna med all stolthet och prakt jag hade kvar
men du gick bara förbi det utan att ens se mig
och din stora sko trampade ner mig i jorden