Två skiljsmässor tog kraften ur vilken människa som helst. Hon ville intala sig det. Två skiljsmässor och tre barn. Klart hon var trött. Hon räckte fram påsen till den unge mannen som beställt grillbit med strips och cola. Inte konstigt att ungdomen stressade och var sjuka jämt, de åt ju sådan mat utan något som helst näringsaktigt i sig. Hon log mot honom, tackade för 3 kronor i dricks, men släppte ner mynten i kassa apparaten i alla fall. 3 kronor skulle inte köpa henne ett nytt liv. Hon hoppade till när hon upptäckte att en ny kund stod framför henne. Hon hade inte hört dörren öppnas, eller hans steg över golvet. - Oh godafton här står jag och drömmer. Mannen stirrade bara tomt på henne och hon kände sig dum. - Så vad får det lov att vara? - Har du pyttipanna? - Visst Hon skrev ner ordern på en liten grön lapp med ett nummer på, men kände att mannen stirrade på henne. Hon försökte känna om  hon hade något mellan tänderna eller ifall håret stod åt alla håll. Folk brukade inte stirra så där på henne och hon kände sig nervös. - Något att dricka? Hon lyfte blicken tvärt och kände sig plötsligt nästan åksjuk. Han log mot henne. Och vilket leende sen. - En kopp te skulle sitta fint. Det var som om leendet hade trollat fram någon helt annan. Plötsligt kände hon sig inte dum, inte klumpig utan generad som en 14 års flickunge. Hon kände hur färgen steg än mer då hon hörde sig själv fnittra lamt mot honom. - En te, en te... Hon fumlade till och med med kassaknapparna. - Så där ja, en te. Hon flinade upp mot honom, tog emot hundralappen och kände lite besvikelse när han vände sig om och satte sig till bords. Snabbt lämnade hon ordern till Masoud innan hon rymde in på personaltoaletten. Spegeln var fläckig och ett par fimpar låg i tvålkoppen. Hon rättade till håret med händerna trots att det låg ungefär som det brukar. Med några rörelser försökte hon febrilt släta ut rynkorna, främst de under ögonen. Fast utan att lyckas förståss. Med vana drag drog hon läppstiftet över de torra läpparna. Amber hette färgen, varmt rödbrun var den. Hennes dotter påstod att det värmde upp hela hennes ansikte. Inte för att ansikte behövde någon värme just nu. En maskara klump låg och kladdade mot näsroten. Utan någon sorts finess klöste hon ut den. Sedan backade hon bak för att få en överblick. Hennes råttfärgade hår var ihopsatt i en hästsvans, hon var för gammal för hästsvansar, men de var praktiska när man jobbade med mat. Kinderna tycktes ha sjunkit in, hon visste att det härrörde från sjukdomen, den som hon aldrig yttrat sig om, men ändå krävde sin plats och energi ur hennes kropp. Hon blev glad då hon såg att ett par fräknar bredde ut sig på hennes kinder. Hennes första make Gunnar hade alltid sagt att hennes fräknar var så vackra, och även om Gunnar visat sig vara en otrogen jävla hund, så värmde komplimangen. Hon borde försöka sola mer, försöka se friskare ut, ta ut mer fritid. Men vad skulle hon med fritid till? Barnen var utflyttade, lägenhten tom och det var ingen vits att försöka hitta en livskamrat längre. Sist hade doktorn velat påbörja en massa strålbehandlingar. Hon hade vägrat. Är tiden ute, vem var då hon att streta emot? Tankarna tröttade ut henne så hon skakade bort dem och återgick till att beskåda sitt yttre. Hon var ju egentligen inte ful, inte anskrämlig för att vara 61 år. Men förklädet var skitigt. På ett par sekunder hade hon kastat det i den överfulla smutstvätten som stod just utanför toalettdörren. Påväg tillbaka ut till restaurangen slet hon till sig ett nytt förklade ur en nästan tom garderob. Det blev den fula, den med reklam för GB glass, men den var ren, och hon hade ju inga förhoppningar eller planer eller så. Hon hade bara fått ett par sekunders spatt som Märta, den äldsta dotterdottern alltid brukade säga. - Pytten är färdig. Masoud räckte henne en talrik. Hon log mot honom. Han var en snäll gosse. Inte hade han behövt behålla henne där när han tog över krogen, men han hade inte haft hjärta att göra sig av med henne. - Tack. Han tittade upp från stekbordet och log det där vemodiga leendet som fick henne och tänka på hur det var att vara ung och sakna någon, känna sig ensam, känna sig övergiven. Innan hon serverade maten lät hon sin blick undersöka honom. Han var rätt enkelt klädd. Jeans och t-shirt, den nya svenska nationaldräkten. Han skulle ha behövt besöka en frisör. Det värkte i hennes händer efter att få klippa det tjocka mörka håret. Men det som brände sig fast inom henne var någon sorts gemenskap, någon sorts tillhörighet som hon inte känt med någon annan människa förr. Det var lite kusligt. Hon huttrade till och bestämde sig för att kolla upp dosen på de smärtstillande hon hämtat ut igår. - Varsågod Pyttipanna. Han vände upp blicken mot henne och hon kände till sin förfäran hur hon åter rodnade. - Tack eh, hans blick gled ner på den handskrivna namnetiketten. - Birgitta. - Varsågod. Hon lämnade honom att äta och passade på att fylla upp lite drickor och brygga nytt kaffe. Hon märkte inte på lång stund att kroppen var fylld av energi tills smärtan satte in igen. Den kom så plötsligt att hon nästan tappade andan. Armen flög reflexmässigt ner mot magen och hon hörde sin egen puls slå högt mot trumhinnorna. Nej inte nu, nej... Hon visste inte om hon uttalat orden högt eller bara tänkt dem men när knäna vek sig insåg hon att hon skulle drösa i golvet som en tömd säck och hon önskade bara en sak, att hon inte skulle kissa ner sig igen. Visserligen hade Masoud aldrig sagt något om det, han hade aldrig heller hotat med att sparka henne. Han hade bara varit orolig. Hon hade inte förklarat sig, utan skyllt på värmen. Han hade inte trott henne. men båda hade valt att lämna det hela därvid. Ungefär nu, hade hon räknat ut, borde det hårda betonggolvet ta i hennes armbåge. Men det hände inte. Tiden stod stilla, eller var det bara hon som slutat röra sig. Röster. Hon hörde röster. Med blicken grumlig och förvirrad sökte hon sig mot rösterna. Masoud han visade vägen, han pekade. Men vem var det som bar henne? Med möda lyckades hon vinkla nacken, hon såg bara hans axel och haka, men visste. Hennes sista tanke innan det svartnade var Gode Gud låt mig inte ha kissat på mig.