Kapitel 1

Henry hade fått ytterligare en titel. Han kände sig varken mer värdig eller mer förfinad än han gjort innan hans namn fick ytterligare status. Den sorglösa man han varit innan kriget var som bortblåst. Idag var han en cyniker, och världen såg han på med bitterhet. Efter han kommit tillbaka till London hade han undvikit de större festerna. Han orkade inte längre med allt ytligt prat och alla giftasmogna unga flickor som kråmade sig för honom. Hans bistra syn på livet blev också en orsak till varför de gamla vännerna börjat ta avstånd. Den ende han stod ut med i längre perioder var Richard Sinclair, en tystlåten man som tjänstgjort under honom i kriget. Egentligen visste han inte mycket om vännen, mycket på grund av dennes tystlåtna natur, men även därför att han ansåg sig veta det viktigaste och han visste att han skulle kunna lägga sitt liv i mannens händer vilken dag som helst.

- Min farbror är ... jag menar var min fars lillebror. Tystnad sånär som på hästarnas långsamma steg mot jordvägen.

- Han är, jag menar var en väldigt trevlig man som välkomnade mig oavsett hur mycket bekymmer jag ställde till med. Henry sneglade mot vännen vars blick var fäst på vägen framför dem. Ibland önskade han ändock att Richard kunde prata lite mer än vad han gjorde.

- Vi kommer att träffa alla hans döttrar, fast jag tror det är bara Eliza som är ogift än, så jag antar att de andra har med sig högar med barn. Richard sken nästan omärkligt upp, han gillade barn, de var så okonstlade och lättroade. Man behövde inte tala som en poet eller låta som en professor, man kunde bara vara sig själv med dem. Han avbröt därför sin tystnad
- Hur gamla?

- Oh Alicia är väl 26, Eliza 24 och lilla Anne kan inte vara mycket mer än 20.
Richard mötte vännens blick och rynkade på pannan.
- Jag menade barnen...
- Aha, jaha du jag vet faktiskt inte. Har inte talat med familjen sedan vi kom hem från kriget. Richard fäste åter blicken på vägen och sjönk ner i sin egen lilla värld och såg därför inte Henrys utforskande blickar. Han hade nog aldrig trott att den storväxte mannen intill honom kunde vara speciellt förtjust i barn, hans korthuggna sätt skulle förmodligen skrämma slag på de stackars små liven.

- Eliza blir väl antagligen mitt ansvar nu, mumlade han för sig själv. Inom sig bubblade skuldkänslor och självförakt. - Vad ska jag ta mig till med henne? Tystnade sjönk över de två vännerna medan deras hästar fortsatte i sitt lugna mak. Ingen av dem skulle ens tänka tanken på vilket omaka par de var, Henry var lika ljus som Richard var mörk, atletiskt byggd med en aristokratisk näsa. Richard var grovhuggen, hans näsa något sned och hans ögon lika mörka som vännens var ljusa.

- Imorgon är vi framme. Henry bröt tystnaden samtidigt som han lät hästen stanna av framför ett värdshus. - Jag ser verkligen inte fram emot det.

Kapitel 2

Eliza vaknade av Marys gnolande röst. Hon var nervös, det skulle vara första gången hon träffade Henry sedan olyckan, före olyckan hade de två varit de bästa vänner och hon fruktade att hennes oerhörda klumpighet inte bara tagit hennes syn ifrån henne, men även den enda vän hon haft förutom systrarna. Om han inte skulle låta henne bo kvar, vart skulle hon då ta vägen? Att bo som en börda hos sina systrar kändes inte attraktivt, men hon kunde inte ta jobb som guvernant precis, eftersom det krävdes mer än vad en blind kvinna skulle kunna ge, hon skulle inte heller kunna bli sällskapsdam, eftersom det skulle innebära att framträda i mer officiella sammanhang.

- Så, så sjusovare. Mary drog undan gardinerna från fönstret. Det var det enda hon såg, skillnaden mellan ljus och mörker. - Upp och hoppa, snart kommer lord Henry för att granska huset och dess innevånare.

Hon ville inte bli granskad, allra minst då hon själv inte kunde granska tillbaka. Skulle han avsky henne? Se på henne som ett missfoster? Hon hatade träffa människor, då deras medlidande hotade kväva henne.

Elizabeth ville se vacker ut, hon hade bestämt sig att le och verka glad, som om inget i världen störde henne. Hon hade redan sett till att salongen var städad så att hon tryggt skulle kunna ta sig fram utan stöd och hjälp från varken Mary eller systrarna.

- Oh Eliza kära vän, du är vacker som en dag. Mary kuttrade nöjt över sin skapelse. Hon hade tagit den lilla flickan under sina vingar direkt efter olyckan, hon hade gett sig den på att aldrig överösa henne med medlidande utan bara kärlek och glädje, men på senare år hade det varit tungt för hennes skyddsling. Båda systrarna hade haft sina säsonger i London och kommit därifrån lyckligt gifta. Själv hade hon aldrig lämnat gården. Utsikterna att bli gifta hade alltid varit små, men nu började hennes ålder ligga henne till last, men fadern hade vägrat ta med henne på ens små fester i närheten av hemmet och bjöd dessutom aldrig hem folk sedan hans hustru dött. Så hur skulle hon någonsin kunna hitta en make? Mary visste dock, att passande gentlemän skulle förmodligen backa så fort hennes tillstånd skulle framgå, och på så vis förstod hon faderns överbeskyddande attityd.

- Jag vill bevisa för kusin Henry att jag klarar mig själv, jag vill absolut inte att han får för sig att jag inte skulle kunna bo kvar här på grund av... synen. Visst hjälper du mig Mary, försök flytta undan deras koffertar så fort som möjligt och håll ögonen öppna så att inga större föremål flyttas, kan du göra det för min skull. Hon vände sig mot sin gamla guvernant, kvinnan som hon känt sedan hon fyllt 7 år och som aldrig någonsin svikit henne. Hennes skugga avtecknade sig dunkelt mot det belysta fönstret men Eliza kunde inte se ansiktsuttryck, eller de tårar som blinkades bort.

- Självklart mitt kära barn, du kan alltid lita på mig.

- Kanske behöver han inte ens veta hur illa det är ställt

- Hm, det vet han säkerligen vid det här laget lilla vän.

- Men vi kan undvika att påminna honom, visa mig till mina systrar, jag måste tala med dom innan han kommer.

Det var inte ofta rösterna höjdes i det stora huset. Men idag blev det så. Alicia ville inte föra sin kusin bakom ljuset, Anne ansåg att det inte handlade om att föra någon bakom ljuset utan att bereda en väg för Elizas fortsatta lycka. Innan samtalet hann avslutas kom butlern Hall för att informera om de två hästar som just anlänt på gården.

- Två hästar? Jag visste inte att Henry skulle ha någon med sig. Eliza kände plötsligt hur magen knöt sig. En person kunde hon hålla reda på, men två? Hur skulle hon veta vem som var vem, om de inte avslöjade sig? Hur skulle hon titta åt rätt håll...paniken växte.

- Kanske har han med sig en tjänare, försökte Mary tyst lugna sin skyddsling men hon visste att det var för sent. Kinderna var redan rosiga och paniken darrade på underläppen. - Ta sig samman nu kära Eliza, jag finns här.

En lätt knackning på dörren och Hall steg in för att presentera de båda besökarna.

- Henry Morgan, earlen av Huntington och Richard Sinclair Viscont av ????

De två männen hälsade på systrarna med en lätt bugning. När tystnaden lade sig kände sig Eliza tvungen att ta tag i situationen. Hon vände sig mot de båda herrarna, och hoppades innerligt att de stod kvar vid dörren.

- Varsågoda och sitt mina herrar. Med en elegant gest pekade hon mot ett par fåtöljer till höger om sig.

- Tack kära Eliza, Henry kände att rösten var skrovlig. Hans hjärta värkte när han stirrade in i de vackraste ögon han någonsin sett och visste att de inte såg honom tillbaka, men kanske var det för det bästa, kanske om hon såg honom att anklagelserna skulle lysa ur dess blåa dunkel.  Han tryckte hennes händer när han passerade och gladde sig då hon gav honom en lätt tryckning tillbaka.

- Tillåt mig presentera min goda vän Richard Sinclair, vi tjänstgjorde tillsammans under kriget.

- God dag mina damer.

Eliza ryckte till av den mörka rösten. Den var djup och lät ytterst spänd. Hon log för sig själv, kanske var det här en man som otrivdes med andra människor i samma utsträckning som hon själv.

- Hoppas er resa varit bekväm utan några missöden

- Det har gått fint kära kusin, jag beklagar förståss att vi inte hann med kära Charles begravning. Var han mycket sjuklig på slutet?

- Ja, han var helt sängliggandes sista veckorna och jag måste säga att Eliza gjorde ett oerhört gott jobb med hans omsorg. Anne kände fortfarande att hon ville stärka systerns position som fullt kapabel att klara sig själv, både för systerns skull och för sin egen. Hennes make var ute tillsammans med Alicias make för att göra sig en bild av godsets tillstånd för att därefter kunna förmedla till Henry, men de hade ännu inte hunnit tillbaka. Anne älskade sina systrar oerhört, men hon hade bara varit gift i ett par månader och även om Eliza var än ängel skulle det innebära färre trivsamma möten på tu man hand med hennes man. Alicia som suttit tyst och funderat både sedan grälet och de två männen kommit tog så till orda.

- Ja Eliza har underlättat för oss som bor så långt hemifrån. Hon visste inte när hon bestämt sig, men hon insåg att hon måste stödja systern i detta. Henry skulle knappast behöva bo på godset, han hade fler gods än vad han behövde och kanske om han insåg att Elizabeth var kapabel att klara sig på egen hand att han kunde låta henne bo kvar i sin lilla trygga värld. Sin lilla trygga, men ensamma värld viskade samvetet. Hon själv hade fullt sjå med att ta hand om tvillingarna och nu snart ett tredje barn, Eliza skulle visserligen inte behöva samma omsorg som barnen men hon skulle behöva anpassa hela huset till systerns fördel och just nu orkade hon inte ens tänka tanken.

Eliza kände sig varm inombords, ja systrarna gjorde som hon hade velat, men nu kändes det besvärligt att man lovsjöng henne inför dessa två främlingar. För även Henry var en främling, hon kände hans tysta forskande blickar på sig och kämpade en tapper strid för att upprätthålla en god min. I månader hade hon fått leva i lugn och ro, men sin pappa och tjänarna som enda sällskap, hon hade varit fri att göra som hon behagade i det mesta och nu kände hon sig plötsligt fången. Hon vände lätt på huvudet och sade med lätt ton

- Mary vill du vara vänlig och servera te?

- Självklart miss Eliza. Hon hörde porslin dukas ut på bordet, hon hörde hur vätskan rann ner i kopparna och hon hörde kakfatet ställas mitt på bordet, som alltid.

- Tack, hon log mot Mary och bjöd alla varsågod att njuta av teet.

- Miss Johnston är helt underbar på kakor Henry, jag hoppas innerligt du inte gör dig av med henne nu när godset är ditt. Hon hade väl inte direkt tänkt tala om sådant nu och hon hörde hur Henry för en kort sekund slutade tugga på den spröda kakan.

- Kära Eliza, jag har inte hunnit tänka över det där överhuvudtaget, men när jag kommer till det kommer jag förstås att höra med dig och dina systrar.

Och dina systrar Förmodligen hade han inte ens själv förstått att han därmed omyndigförklarat henne. Vad skulle hennes systrar ha med saken att göra? De hade knappt bott på godset de närmaste åren. Hon tvingade leendet att vara kvar.

- Så lord Sinclair, ni har krigat med kusin Henry, berätta mer är ni snäll?

En tystnad spred sig. Avbröts av Henry som harklade sig och ställde ifrån sig koppen. Eliza visste inte vad hon gjort för fel, men hon hade lyckats trampa i klaveret det visste hon då tystnaden hotade kväva henne.

Kapitel 3

Han borde ha förstått att sitta i ett rum med tre kvinnor skulle innebära att han måste tala, skryta om sina eskapader, berätta underhållande historier. Åtminstone svara på tilltal. Han svalde tungt ställde ifrån sig koppen och samlade sig.

- Ett krig är ett krig, inget som sköna damer ska höra otäcka historier om.

Direkt orden lämnat hans läppar kände hans sig dum, som vanligt. Han kände hur den hatade rodnaden steg upp för halsen och önskade att han tackat nej till vännens förfrågan om att följa med honom till det nya godset.

- Oh ni har alldeles rätt lord Sinclair log Eliza mot honom. Hennes ögon stirrade rakt in i hans och han kände för en sekund som hon såg rakt igenom honom. Han kunde inte slita sin blick, hennes ögon var de vackraste han någonsin sett. Han svalde och önskade att hon kunde titta åt ett annat håll och låta honom sitta där rodnande i ensamhet. Men hennes leende var inte fläckat med medlidande, inte roat bara varmt.

- Har ni varit hemma från kriget länge?

- Eh ja, ett par månader börjar det bli. Han sträckte sig efter koppen och råkade välta den. Han hatade de små kopparna med pyttesmå öron som försvann mellan hans fingrar. - Ursäkta min klumpighet, muttrade han medan en av tjänarna snabbt var på plats för att torka upp det utspillda teet.

Henry kände med sin vän, han visste också att vännen otrivdes i sällskap och ville skyndsamt ordna upp situationen.

- Så Alicia var har du alla dina barn?

- Oh tvillingarna sover, hennes trötta ögon lyste upp så fort någon förde hennes kära söner på tal. Men båda har börjat gå, så när de är vakna är det fullt ös i hela grevskapet. Hon fnittrade till som bara en stolt mor kan.

Samtalet avbröts av att Hall öppnade dörren för två herrar som pratsamt trädde in i rummet.
- Här kommer min make nu, Alicia reste sig upp och den blåklädde mannen med ridspöet slöt henne varmt i sina armar. Den andre mannen bugade mot kvinnorna och gästerna

- Jag är Rogan, Annes make, tyvärr måste jag nog byta om efter ett litet missöde. Allas blickar, utom Eliza fäste sig snabbt på de leriga kläderna.

- Men älskling vad har du haft för dig? Annes röst kunde knappt dölja skrattet. Hennes make hade lera ända upp på hakan.

- Jag överlåter det åt lord Albert att avslöja mitt misslyckande medan jag skyndsamt ställer till mig i bättre ordning. Han blinkade flirtigt mot sin hustru och stegade ut.

- Ja lord Albert, nu får ni minsann berätta vad den odågan har ställt till med den här gången. Eliza kunde nästan inte hålla sig för skratt, även om hon inte kunnat se Rogans misär visste hon att mannen var som en ung vilde och mer än ofta hamnade i diverse svårförklariga situationer.

- Oh kära Eliza, din svåger bestämde sig för att plocka en blomma åt sin hustru, men insåg dessvärre i senaste laget att han gett sig ut på en myr. Skrattet ekade i rummet. Även Richard kände sig lättare till sinnes, allt han gjort var ju spilla lite te.

När de senare lämnade salongen under tystnad bubblade han av frågor. Henry hade förändrats i samma ögonblick som hästen satt sin fot på godsets gård. Förändringen hade tilltagit då de presenterats för systrarna. Vännen som aldrig tycktes obehaglig i några sammanhang, även om han efter kriget föredrog lugnare sällskap, syntes plötsligt som ett skrämt barn.

- Era kusiner är verkliga skönheter.

- Mmm jag är medveten om det, tacksam också att Alicia och Anne är bortgifta, skulle hata att försvara dem mot giftassugna slynglar.

- Fast problemet återstår dock med den tredje systern, och där kan nog situationen vara nog så besvärlig för dig.

- Eliza? Han vände sig mot sin vän och sorgen blänkte till i hans ögon.

- Ja?

- Kanske gifter jag med henne själv, en långsam suck lämnade han läppar innan han tvärt vände sig om för att skynda mot stallet.

Richard stirrade förvirrat efter sin vän. Han visste att denne var halsöverhuvud förälskad i en ung änka i London, han visste att vännen planerat att gifta sig med denna änka och plötsligt lät det som om han, bara för att slippa obehaget att styra undan friare från sin kusin själv skulle gifta sig med henne. Det stämde dåligt. Med stora steg skyndade han ikapp. Hästarna var redan sadlade och han såg fram emot ritten. Åtminstone när han satt på hästryggen var han lika smidig som alla andra.

De båda vännerna red under tystnad.

- Jag var här mycket under min barndom. Henry avbröt tystnaden.

- Det ser ut att vara en underbar plats för barn att vara på. Richard saktade in till skritt innan han lät hästen stanna av helt. Henry kunde lika gärna varit ensam, Richard kände en viss oro över vännens flackande blick och olyckliga uppsyn.

Henry satt av hästen och började gå mot en träddunge. Själv satt Richard kvar på hästryggen och lät hästen långsamt följa efter vännen.

- Allt är mitt fel.
Inte högre än en viskning men Richard hörde honom, så han satt av och slöt upp intill vännen. De stod på en liten klippsats över en smal remsa av floden. Henry stirrade tomt framför sig. Richard rynkade åter på ögonbrynen. Det här var inte den major Morgan som han lärt känna, den här mannen var oerhört sorgsen.
- Vad funderar du över?
Henry ryckte till. Vad skulle hans vän tycka om honom om han visste, skulle han förstå? Tycka han var självisk? Elak? Dum? Hela tiden i kriget hade han kämpat för att bevisa för sig själv att han inte var feg. Att han inte var den fega ynkrygg som nästan låtit sin kusin drunkna. I viss mån hade han lyckats övertyga åtminstone sina mannar att han var både modig och tuff. Mot fienden hade han till och med visat sig hänsynslös och brutal. Men inombords var han fortfarande den som inte räddat flickan ur vattnet.

- Jag kan inte låta Eliza leva hela sitt liv i ensamhet, inte då allt var mitt fel.
- Vad var ditt fel? Richard ryckte ett rött äpple ur trädet och bet en rejäl tugga.

- Jag måste ha varit 15 år, hon var 13 skulle jag tro. Jag utmanade henne att hoppa från trädet i ån, något gick fel. Hon slog i huvudet och sjönk. Fast jag, bara stod där och väntade. Kunde inte i min vildaste fantasi tro att hon inte skulle ta sig upp själv, hon var minst lika duktig som mig på att simma. Men hon kom aldrig upp. När jag såg vattnet färgas rött insåg jag att något var fel. Jag fick panik. Richard höll äpplet i handen men hade slutat sitt giriga tuggande.

- Men hon klarade sig, hon satt inne med sina systrar idag, och hon så sannerligen glad ut att se dig så varför är du så moloken?

För första gången sedan de kommit till den lilla klippsatsen möttes deras ögon. Henrys blick svämmade över av lidande.

- Det är mitt fel att hon förlorade synen, det är mitt fel att ingen vill ha henne. På grund av mig kommer hon att bli ungmö, och det förtjänar hon inte, så om jag gifter mig med henne kan jag ägna hela resten av mitt liv att betala igen min skuld.

Kapitel 4

- Så vem var vännen?

- Jag vet inte Eliza, han verkade nästan lite skum.
- Skum, hur menar du nu lilla syster?

Alicia försökte mata en av tvillingarna medan den andre matades av barnsköterskan, men hennes blick följde de båda systrarna.

- Äh inte vet jag, han verkade tycka att det var pest och pina att vara i vårt sällskap.

- Oh men kära Anne, han rodnade som en skolpojke såg du inte det, Alicia flinade stort mot systrarna. Han kanske blev tafatt av vår kära Elizas skönhet. För sent insåg hon dock att systern inte uppskattade kommentaren. Eliza ställde sig upp och vände sig häftigt om

- Mary kom! Mary...
- Snälla Eliza sitt ner jag menade inget dumt.
- Låt mig vara, Eliza skyndade ut ur köket med vana steg. Det enda som avslöjade hur upprörd hon var var när hon stötte emot dörren på väg ut ur salongen.
- Oh Alicia, var det där nödvändigt.
- Jag tänkte mig inte för, jag glömmer mig...oh så dum jag är. De äldre systern började snyfta så mycket att barnsköterskan fick ta över sonen och matningen.
- Snälla Alicia börja inte gråta... det går över, Eliza kommer över det.
- Det är så orättvist, hon är en underbar människa varför kan ingen bara strunta i det andra...
- Världen är hård och kall, här hemma slipper hon i alla fall ifrån alla elaka kommentarer och handlingar från människor.

- Tror du det spelar någon roll? Hon precis som alla vi andra drömmer väl om en familj, om egna barn om en framtid.
- Men vi kommer att fylla hennes tillvaro med barn...
- Våra barn, inte hennes egna...

Utanför köket lutade Eliza mot dörren. Hon hade inte menat att överreagera, men systrarnas meningsutbyte värkte som glödande kol i hennes hjärta. Tårar som tvingats tillbaka i många år trängde sig slutligen igenom. Hon rusade mot trappen, missade första trappsteget stönade till av smärtan och tog sig upp på två ben för att rusa upp för trappen.

Richard höll tillbaka Henry som varit beredd att rusa till undsättning. När den snyftande kvinnan försvann genom sin dörr vände sig Henry mot Richard.
- Förstår du nu? Förstår du varför jag måste bortse från mina egna önskningar, Laura, oh jag älskar henne, men jag skulle inte kunna leva med mig själv och veta att en av världens underbaraste kvinnor lever ett halvt liv på grund av mig. Henry försvann och Richard kände sig fången av den sanning han fått berättad för sig själv. Han hade inte sett någon anklagelse i den unga ladyns ögon.

Han gick själv ut i trädgården och funderade hur det hade kommit sig att han överhuvudtaget följt med sin major på den här vedervärdiga resan. Hade det varit på grund av vännens önskan? Eller av hans egen önskan att komma bort från det kyffe som var det enda som fanns kvar av hans eget arv?

Han fann en lugn vrå i trädgården och sjönk ner mot ett lummigt träd. Vinden var mild mot hans solbrända hud och fåglarna kvittrade lycksaligt. Innan han visste ordet av det så sov han.

Solen gick i moln. Männen låg utspridda i blodiga massor runt om honom. Han kände igen en ung man från hans egen by, mjölnarens son, eller det som nu fanns kvar av honom. Han kravlade förbi, med gallan pressande inifrån och smärtan som ett spjut i hans kropp. Lungorna brände av röken, och av den fuktiga isande luften. När han plötsligt stötte på ett par svarta välpolerade stövlar ville han inget hellre än att det skulle innebära slutet, att han skulle få den eviga sömnen istället för den olidliga smärtan. Han lyfte blicken men hann bara till knäskålarna innan sparken fick honom att tumla runt på rygg. Han förstod inte vad mannen sa, men han såg hatet lysa ur ögonen. Han visste då att slutet var nära, bara lite till sen skulle mannen döda honom. Mannen stötte sin skitiga stövel mot han sårade axel och tryckte till, ljudet som ekade runt om honom var hans eget vrål av smärta. Han kände tårar pressa sig ur hans ögon, men kunde inte hjälpa det. - Snälla avsluta det fort, viskade han mot mannen som tornade sig över honom. Han fick bara en hård kommentar som han inte kunde förstå. När mannen höjde sitt svärd kände han leendet växa inom sig, nu skulle det vara över.

- Aj tusen.
Han vaknade av en irriterad lite röst. Solen stod lågt på himlen och bländade honom, men han såg siluetten av en kvinna resa sig upp från gräsmattan framför sig. Det tog ett par sekunder innan han förstod att kvinnan snubblat över hans ben och att han själv just vaknat ur en dröm. Hon själv verkade inte medveten om hans närvaro. Utan ställde sig upp och borstade på måfå där hon trodde gräset hade fastnat.
- Fördömda rötter, muttrade hon. Hennes ilska var påtaglig och han kunde förstå henne. Att vara hjälplös var ingen mans dröm, och tydligen inte heller kvinnans. Han samrådde med sitt samvete, skulle han ge sig till känna eller bara njuta av utsikten utan att någon skulle se hans förrädiska rodnad? Utan att någon skulle kräva att han kommunicerade flitigt och underhållande. Kvinnan var en ren fröjd för ögat. Hennes nästan svarta hår var enkelt uppsatt i en frisyr som efter fallet fått en mer rufsig karaktär, och han log för sig själv när han erkände att något mer förtjusande hade han aldrig sett.

Hon fortsatte till en bänk som stod en bit bort. Han såg hur hon med foten framför sig trevade sig fram tills hon fann bänkens exakta placering, hur hon kände med fingrarna innan hon slutligen satte sig ner och slöt ögonen. Hennes läppar gled lättjefyllt isär och hon verkade insupa omgivningen. Hans blick kunde inte slita sig från läpparna. Han hade inte för mycket erfarenhet av att kyssa kvinnor, det krävdes oftast att man fick dem på fall med sköna ord, och han besatt inga sådana. Men hennes läppar påminde honom om mogna jordgubbar och plötsligt ville han smaka. Han hade satt sig på knä innan han insåg hur förtrollad han varit av bilden. Han stönade till så plötsligt att kvinnan hörde honom.
- Vem där?

Vad skulle han nu säga till sitt försvar? Han bet sig irriterat i läppen. Det var svårt att förstå att trots att hennes blick borrade sig in i honom så såg hon honom inte.

- Eh, my lady Richard Sinclair

- Oh, hon log mot honom, My lord Sinclair varför slår ni er inte ner här bredvid mig, bänken är stor nog åt två.

Hennes handskbeklädda hand klappade lätt på brädan bredvid henne. Han kunde inte komma på någon vettig ursäkt varför han skulle avspisa damen, utan sjönk lydigt ner.

Eliza kände en lätt rodnad stiga upp för hennes kinder. Hade han sett henne falla? Log han av medlidande åt hennes klumpiga natur? En fluga störde hennes tankar och landade på hennes näsa. Men en mindre graciös rörelse sopade hon till flugan. Och återtog sitt leende mot mannen intill henne.
- Så berätta lite mer om er själv, sir, Henry hade inte förberett oss på nöjet av ert sällskap och vi är alla nyfikna på vem ni är.

- Oh jag är inte intressant my lady

- Men säg inte så, det är klart ni är intressant. Hennes läppar spred ut sig i ett enormt varmt leende. Ögonen tycktes som enorma brunnar och plötsligt fanns det inget han hellre ville än att drunkna i dessa brunnar.

- Förlåt?

- Jag sa att alla är intressanta, alla bär på spännande historier som bara väntas på att bli berättade.

- Vilken är i så fall my ladys historia? Han skämdes då hans ord tycktes ha tystat ner hennes glada stämma och dragit ett mörkt moln över henne.

- Min historia? Oh den sir Richard är relativt tråkig, jag har inte sett några krig eller rest runt, jag har i stort sett hela mitt liv levt här på familjens gods. Jag skulle föredra att höra om era hjältedåd. Hur träffade ni Henry? Har ni familj? Vart är ert hem beläget?

Det började bulta oroväckande i hans huvud. Så många frågor, så många ord skulle krävas för att stilla den sköna kvinnans nyfikenhet.
- Jag träffade Henry under kriget, han var mitt befäl och han räddade faktiskt livet på mig, så honom borde du hellre fråga om hjältedåd. När Eliza huttrade till reste sig Richard hastigt upp - Oh men ni fryser ju, låt oss gå in i värmen.

- Det är ingen fara med mig, sir.
- Men kanske ni skulle föredra att vandra lite runt trädgården med mig, kanske berätta lite om blo... han tystnade, vad tusan höll han på att säga? Berätta lite om blommorna? Blommorna hon aldrig sett? Han bet sig irriterat i läppen och önskade att han kunde vrida tiden bakåt. Hennes lätta fnitter avbröts hans tankar och försök att hitta vägen ur dilemmat.

- M'lord behöver inte bli så till sig, jag glömmer själv bort min blindhet emellanåt och det slutar sällan utan blåmärken. Lättat log han mot henne och gav henne åter sin arm.

- Så min kära kusin Henry är en hjälte, det gläder mig, hon följde med honom utan att det kändes obekvämt.

- Ja den man jag hade glädjen att lära känna på slagfältet var dock en hel del mer bekväm i sin roll än den man jag träffade på Almacks efter vi båda kommit hem från kriget.
- Jasså,  Henry som är så förtjust i vackra damer använde väl er historia om hur han räddat ert liv för att få de unga damerna att flockas runt honom.
- Haha, nej m'lady han undvek dem hellre desperat, ni kan nog känna en lättnad att ni aldrig tvingats in i den där djungeln det är som en stor marknad där alla försöker fynda. De unga damerna i sig är inte alls lika hotfulla och farliga som deras mödrar.

- Som en marknad? Det var första gången jag hört den beskrivningen, min syster Alicia kallade det en cirkus och Anne tyckte det var som paradiset på jorden. Så m'lord ni själv, hur var Londons nöjesliv för er? Fyndade ni?

- Nej m'lady, jag har inte talets gåva och min rikedom är inte nog stor för att man vill bortse från detta, mitt lilla handikapp. Ni själv, har ni någonsin längtat dit?

Tystnaden som följde var bara ett par sekunder, men han insåg att han åter valt fel ämne.

- Visst ni att ni är den första som någonsin frågat mig det. Alla andra undviker ämnet kanske förväntar man sig att jag ska bryta samman av sorg. För några år sedan grämde det mig, idag så trivs jag med det lugn som omger mig här hemma vid, jag saknar kanske att få dansa men det du kallar marknaden och djungel avstår jag nog hemskt gärna från, tänka sig vilken mardröm att bli societetens lilla blinda flicka. Hon skrattade lättat ut. Han stämde lika lättat in i skrattet.

- Och dans borde vi ju kunna ordna här i ert hem så ni får ha roligt. Han förstod inte varför men idag verkade han vara värre däran än i vanliga fall. Grodor hoppade ur hans mun i strid ström och han började förbanna den dag han gick med på att följa Henry till detta gudsförgätna ställe.

- Oh vilken strålande idé m'lord, det måste jag genast, skulle ni våga dansa med mig eller är era tår er alldeles för kära?

- Hahaha