Brukar inte dela med mig privat, inte så här i bara ord,
men just nu bara jag måste. För....när man tror att botten är nådd,
att det går inte sjunka lägre, så spricker den illusionen.

Att jag nu flyttar för åttånde gången på sju år
gör inte att man har mindre saker,
utan det är bara kartongerna som håller på att ta slut,
så även orken.
Har nu i snart tre veckor flyttat från ett ställe till ett annat,
under tiden har jag (som tur är) mitt lilla ställe i ett hus där jag jobbar.
Ett loft....litet men under tak.
Från att ha jobbat först,( ska jobba 75% men jobbar 275% känns det som, tror att dygnet har 35 timmar) så åkte jag till min lägenhet
för att städa..igen.

Nu till sak,
igår, efter att ha städat i 6 timmar var jag helt slut,
samla ihop mig och åkte till mitt lilla loft.
När jag väl kommit dit, helt utsliten och slutkörd,
värk i varje del av kroppen, så såg jag att en lampa var tänd i garaget.
Vi har allt utom det man ska ha, från sängar till toapapper, brädor...ja allt man kan komma på.

Jag öppna porten och en fullkoligt outhärdlig stank mötte mig.

LÄCKA!!!!!

Ett rör hade släppt,
så allt som hade spolats från kl.16.00 till kl. 00.30 låg o flöt i garaget.
*suck*
Så...det var bara på med stövlarna och så in för att laga.
Fick på det där röret efter möda och besvär, fast först efter att någon behagat spola, gissa vart det hamna?

Sen vart det fram med rakan och börja skrapa efter att ha rensat ut hela garaget på prylar.

Tänkte när klockan börja närma sig soluppgång, äntligen snart klar,
skulle bara ta en dusch, fast allra först gå ner till en annan källar del,
där tvättmaskinerna är....
precis bredvid huset finns en nedgång, från andra våningen,
där, gömd i gräset, precis som om jag inte fått nog,
släppte locket på en av tankarna, som en raket stod vattnet med mixblandningen av all man kan tänka sig.....

Förtvivlad? nej då...det är då sanningen kommer över en och det var då jag kom på att jag aldrig någonsin mer ska flytta!

Nu är jag nyduschad och ser på det hela med en smula styrka, för trots alla bakslag så fick jag se en underbar soluppgång.

 Alltid något gott i allt ont!

 /ia