Någon skrattar bakom häcken. Jag klättar försiktigt upp på soptunnorna och kikar över trädgrenarna. Det är två flickor som leker, hoppa hopprep, en klassiker. Jag krånglar mig ner från min utskikspost och ser ut över den tysta gården. Här bor inte jag, jag måste vara två gårdar hemmifrån, detta är gården där bara pensionärer och jackrussel terriers bor. Dödläget, inga barn, ingemansland i denna kvadrat av barnafödande hus.

Jag rör mig tyst över gräsmattan och ser upp mot fönstrena, man måste vara på sin vakt, små smygande barn är inte uppskattade på sådana här marker. Vi är allt för högljuda, busiga och fullproppade med livs och skadeglädje som skulle få vilken oanande kärring att falla ner död. Och dessutom, jag gör mig inte bra under skäll. När jag har kommit fram till hålet i stängslet under häcken till gård två drar jag fram min lilla Bamseficklampa och letar. Jag är inget stort fan av Bamse men vad gör man när det är det ända man kan få tag på under dessa omständigheterna? Jag finner snabbt det jag letar efter; en bananlåda.

Jag hör flickornas fnitter och känner pressen växa, jag måste skynda mig om jag ska lyckas. Jag tar bananlådan under armen och springer snabbt över gräsmattan igen, ständigt spejande upp mot förstrena. Vid ett litet område mellan soptunnorna och den spindelpopulerande cyklerskjulet finns min öppning, några tegelstenar från muren har fallit ner och skapar en fördjupning på runt en halv meter. Det räcker för mig. Balanserande på bananlådan når jag upp och kan snabbt men ganska mödosamt klättra över. Jag faller ner på betongmarken och skrapar mina handflator. "Bajstolle också" mumlar jag tyst för mig själv och pillar ut gruset ur mina köttsår och slickar bort blodet.

Skratten har tystnat, jag fruktar det värsta. Stilla smyger jag fram och gömmer mig bakom en ek, men dom är kvar. Jag står där ett tag och tänker ut bästa taktiken, ska jag låta dom hitta mig eller ska jag gå fram? Jag bestämmer mig för det sista och går sakta ut från mitt gömställe. "Hej..." utstötter jag och rodnar till färgen av en jordgubbsisglass. Flickorna vänder sig om.

Den ena har en stram knut av bläcksvart hår uppsatt i nacken och ser ganska ogillande medan den andre tar några steg framåt så det långa guldblonda håret, nonchalant draget bakom öronen, faller fram mot ögonen. "Hej..." svarar hon blygt och ser frågande på mig. Vinden blåser stilla genom träden och solan lyser ner på scenen. Mötet, det där avgörande mötet. Jag börjar svettas och ser mig hastigt omkring, jag måste göra det nu innan det blir försent. Jag går några steg frammåt, tar upp hopprepet från marken och chansar. "Vill ni leka?"