solen skiner
en tidig eftermiddag i augusti
aftonbladet påminner
om att livet är ett svin

exakt klockan 11.30
blir en 12 årig pojke
påkörd av en bil
medvetslös hamnar han på akuten
och dör en timme senare
den nyktra
kvinnliga föraren
är i 23-års åldern
hon hamnar på psyk
och efter ett år
tar hon sitt liv
hon klarade inte av
sitt inre krig…

jag förstår verkligen inte
hur människor kan låta bli
att gå sönder
när de hör om allt hemskt
hur de lyckas bearbeta
(eller förtränga) all skit
för min skalle
är verkligen omöjlig
min hjärna är ett svin
den tänker på hela världens misär
24 timmar varje dygn
cancer, ångest, svält, barnmisshandel
jag fastnar där hela tiden
världen och jag behöver hjälp
för att verkligheten suger…

”hur ska jag kunna förtränga
någonting, som är så påtagligt?
hur ska jag kunna glömma
någonting, som fortfarande gör så ont”?

jag är totalt och orealistiskt besatt
av ett lyckligt slut
i en värld
där allting jag gör
misstolkas, blir fel eller går sönder
och där det alltid regnar
stora och brutalt vassa knivar
på människor
som försöker förändra
genom att vara snälla…

det är en värld
där psykopater bestämmer
och där den mänskliga människan
inte har en chans...

skillnadern mellan lycka och olycka
måste tveklöst
vara världens största kontrast

”om du inte kan förtränga
eller förändra
kan du då leva
lycklig som människa”?

jag tvekar
och har inte bestämt mig
än...