Jag väcktes en morgon av min egen dröm.
Min sol skulle inte skina på mig mer.
Jag huttrade av köld och kroppen var öm.
Min första mardröm skulle snart bli fler.

Mina lungor fylldes av ett andetag
med en lukt av instängd död.
Jag hade vaknat upp till en glömd dag,
en löftets dag som skrek av nöd.

Svag av tårar så kom jag ihåg
vad min sol sade igår.
Är det Amors gyllene drog
som gör min längtan så svår?

Jag reser mig upp och springer ut.
Gräset på stigen dör under mig,
denna mardröm måste få ett slut.
Jag längtar efter ljuset med dig.

När jag rör vid livet stannar det av
som en klocka i ett tidlöst rum.
Träden lägger sig i en gemensam grav.
Jag vet att jag bara är dum.

Vem kan kalla det för smärta
när hela verkligheten förbleknar.
Vad skall jag ge i denna svärta
som ett vackert ungt hjärta veknar?

Jag vill ge dig allt jag äger,
allt jag varit och kommer att bli.
Jag vill ge dig svar och ord som väger.
Jag önskar att det en gång blir vi.