Vi klev av vår första resa
med ett synfält
som en skallgång vitt

Såg marken fuktigt nära
med vår blick vid våra steg

Och stigar vi passerade
för att söka våra liv

Och dansande små flyn i snår
som regn vid våra fötter

Som gårdag blev förtrampade
till intet för vårt mål



Så blev det tyst bland alla stammar
Det var ord som ej fick sägas

Det var ej dövhet
Ej räddhågsenhet

Men det var som om en penna brast
var gång vi sökte skriva

Det var ord som liksom gömde sig
som tvekade men larmade
i inomborda hålrum

Det var stavelser på stavelser
insikter och tadelser
men utan något kitt


Vi var ett nattåg, skenat bort från spår
i djupa skogar frustande
i ångor, blankt av månens sken
som vagn för vagn
och bult för bult
förvittrade till intet