Stumma som dockor komponerar stängda svarta munnar

musiken vågorna skapar fiskrester silas genom stenarnas tänder

Kolbitar formar stränder så oändliga att inga ögon kan se slutet

om slutet ens finns

Bleka beniga ansikten vita

idealen för oss skyltdockor

spretar med fläterna från vårt döda hår

som döda fåglar i vinden fortsätter de att fly

fly från oss och marken vi stod på

marken vi var fastkedjade vid

våra masker utspridda runt våra knakande stolar

blir allt fler och fler vi använder trettio i taget

når midjan når händerna fast under leran

den svarta kletiga leran som snör åt våra lungor

våra armar och ben

Når munnen och ingen säger något

inga ord yttras ur stumma läppar

fastsydda i varandra

blodet rinner

och vi drunknar

i oss själva