Jag klarar inte av mera nu,
detta land kväver mig,
sätter mig i asfalten,
ber mig att slå rot,
\"väx då!\"

Fötvivlat ropar jag till min amerikanska syster,
ta mig med,
till vidsträckta vidder,
låt mig få var fri som fågeln,
jag vill växa-men inte här.

I tårar och djup saknad kramar vi varandra hårt,
vill inte släppa taget,
men vi vet att tiden inte räcker för oss och att vi måste,
jag slits mellan hopp och förtvivlan,
jag vill inte bli lämnad här,

Rummen vi låste,
som ingen annan fick ta del av,
sparade vi åt varandra,
hon har min nyckel, jag har hennes,
men hur ska jag nu göra med detta ansvar?

Jag låste dörren för att skydda henne,
och bad tusen förtvivlade böner om beskydd för den rivande floden,
som hotade dränka henne,
och hon la helnde kärleksfulla ord, över mitt hjärta,
vill höll varandra länge, ingen ville gå,

vi gick åt varsitt håll,
med enorm saknad,
hjärtan som redan börjat längta,
beredda att fortsätta kämpa för den andres skull,
för att i båda skulle återses igen,
men vi vägrade att säga hejdå!