Då natten omsluter mig och tryggheten finns i mörkret
undrar jag ibland i den djupa tystnaden
hur det skulle vara om inte om fanns,
om det vore ljust på natten
och nattens mörker kom och omslöt oss om dagen
skulle mörkrädsla råda om den djupa tystnaden
plötsligt skars sönder av hjärtskärande skrik
eller skulle skriket fastna i den kompakta tystnaden
och alls inte nå våra annars så receptiva öronsnäckor
och väckarklockans annars så ilskna signal
bli till en stilla viskning......
en viskning som sakta sakta
lyfter mig upp mig till vakenlandet och jag inser
i min egen takt, att nu finns inte längre någon återvändo.
Inga undanflykter är längre möjliga