- Nu ska du få din… mumlade gubben argt och höjde handen.
Han slog en gång och så en gång till. Jag skrek av smärta, eller om det var av rädsla, varje gång. Han fortsatte i något som kändes som en hel evighet. Jag stirrade upp på honom med ögon fulla av tårar, han var lång och hade en kraftig, muskulös kropp. Hans ansikte doldes nästan helt av luvan han hade på sig men jag kunde ändå se hans ögon som var röda av ilska.
Jag satte mig spikrak upp i sängen, varför drömde jag sådana där konstiga drömmar? Mamma skulle aldrig skaffa en ny man på ett bra tag och absolut inte en som slog mig.
Det var midsommar, vi skulle till ängen precis som alltid och precis som alltid skulle vi dansa runt midsommarstången. Ändå var inget som vanligt, inte sen pappa dog för 3 månader sen. Efter det kunde inget bli som vanligt igen, inget…
Han hade cancer och den spred sig. Den första veckan satt jag i stort sett bara och stirrade tomt framför mig. Det var först efter 2 veckor som jag klarade av att gråta. I början var jag så ledsen så då kom det inga tårar, hur gärna jag än ville. Nu känns det bättre, jag saknar honom fortfarande men inte på samma sätt.
Framåt kvällen gick vi ner till ängen tillsammans med våra grannar. Mamma gick med ens fram till en man i hennes ålder.
- Hej, sa mamma och kramade honom.
- Det här är Bosse, han som började på mitt jobb förra veckan, förklarade hon för mig.
- Hej…, mumlade jag.
Mamma gav mig en sträng blick som betydde att jag skulle hälsa lite mer ordentligt. Jag tog lydigt hans hand och han log mot mig, sen skyndade jag snabbt i väg.
Jag stod och såg på mamma i smyg hela kvällen, hon hade samma blick som hon hade på fotografierna från när hon och pappa nyss träffats. Det kändes jobbigt, jag var glad för att hon såg lycklig ut men samtidigt fick jag en klump i magen. Tänk om hon var kär i den där Bosse?
- Hur fan kan hon i så fall… hur fan kan hon bli kär i någon bara 3 månader efter pappas död?! muttrade jag tyst för mig själv.
Vi dansade kring midsommarstången och ett litet tag glömde jag faktiskt av Bosse, tyvärr påminde mammas min mig om honom hela tiden.

Bosse kom allt oftare hem till oss, han och mamma kunde sitta uppe halva nätterna i soffan och prata. Han sa inte särskilt mycket till mig och jag sa knappt ett ord till honom. Jag var förbannad på honom, han bara kom där in i mitt och mammas liv så snart efter att pappa dött. Han kunde inte ersätta min pappa om han trodde det!
- Hej Julia! Hur är det? frågade Bosse med överdrivet vänlig röst.
- Bra, mumlade jag och började gå mot mitt rum.
- Vilka fina kläder du har, fortsatte Bosse.
- Tack, muttrade jag trots att jag visste att han inte talade sanning.
Jag hade en ljusblå, sliten polotröja som såg ut att vara från tidig stenålder och mörka jeans. Mitt blonda hår satt i en hård hästsvans, det var visserligen nytvättat men det gjorde knappast att min klädsel såg bättre ut. Jag har glasögon och tandställning i både över- och underkäken men enligt mig själv ser jag faktiskt rätt bra ut. Finns många som är betydligt mer missnöjda med sitt utseende än jag.
Så höll det på, han var överdrivet vänlig mot mig, mamma var hur kär som helst i honom och jag bara snäste åt honom. Jag avskydde honom verkligen och det jag avskydde allra mest var att han verkade tro att han kunde ersätta min pappa. Efter ett tag verkade han nästan börja avsky mig med, om han inte gjort det hela tiden. Han pratade med mig för mammas skull, eller rättare sagt, för att mamma skulle tycka att han var snäll. När mamma inte var där gav han mig bara mörka blickar. Jag höll mest till hos min kompis för att slippa honom. Vilket han nog tyckte var skönt eftersom han fick vara ifred med mamma då.
Jag tänkte ofta tillbaka på den där midsommarfesten när hon bara gått fram och kramat honom, jag var förbannad på henne för det, att hon bara kunde med att bli kär i någon annan så snart efter pappas död. Det var som om hon inte ens brydde sig om pappa. Innerst inne visste jag ju att hon gjorde det, men jag kunde inte komma ifrån tanken att hon blev kär så snabbt…
- Julia… Hur mår du egentligen? frågade mammas röst bakom min rygg.
- Hur tror du? Du går och blir kär i en annan bara 3 månader efter att pappa dött! röt jag.
- Men snälla Julia… försökte mamma.
- Du skiter fullständigt i mig och pappa! Allt du bryr dig om är den där jävla Bosse! skrek jag och tårarna sprutade utan att jag ville det.
- Julia, det vet du att jag inte gör… Jag älskar dig över allt annat på jorden, svarade mamma och såg ut som om hon skulle börja gråta hon också.
- Jaså!? Det märks inte! väste jag ilsket och gick in på mitt rum.
Jag smällde igen dörren och slängde mig på sängen. Det dröjde inte många minuter förrän någon knackade på dörren. Jag muttrade att jag inte var där men dörren öppnades ändå och Bosse kom in. Han satte sig på sängkanten.
- Julia, sa han.
- Mm, mumlade jag.
- Jag vet att du tycker att jag bara kommer och försöker ersätta din pappa men det gör jag inte. Ingen kan ersätta honom, han var en underbar människa, sa Bosse lugnt.
- Vad vet du om det? muttrade jag surt.
- Jag och din pappa har haft kontakt sen vi var små, vi gick i samma klass sen gled vi ifrån varandra och din pappa dog ju precis innan jag började på din mammas jobb, svarade Bosse.
- Jaha, mumlade jag och försökte låta ointresserad.
- Jag vet att jag aldrig kommer att kunna ersätta din pappa men jag vill att du ska veta att jag tycker om dig väldigt mycket, sa Bosse och strök mig över håret.
Jag nickade tyst, han verkade inte så hemsk som jag först trodde. Han saknade också min pappa, utan att jag hade en aning om det.

Nästa dag åkte jag och Bosse till stranden för att bada, det var iskallt i vattnet men det gjorde inte så mycket. Det kändes bara skönt att vi gjorde något tillsammans utan att bråka.
Även om jag varit riktigt förbannad på mamma och Bosse så tyckte jag sen i efterhand att det där var världens bästa midsommarkväll.