– Marco? Ropade Josefine när hon slirade in på stigen i skogen som var konstigt nog tom. Tobias hade ju cyklat in på den här stigen bara sekunder innan mig, tänkte hon.
Marco Polo var en ”lek” som de brukade skoja om och ropa till varandra i skol korridoren när de tittade efter varandra eller såg varandra. Det gick ut på att om de letade efter varandra så ropade en Marco och om den andre hörde det så ropade denne Polo, så hittar de varandra lätt.
Deras klasskamrater brukade då sucka och muttra – Nu är Marco Polo paret igång igen…

– POLO!! Ropade någon figur till och kastade sig över henne från hennes vänstra sida.
Hon skrek förskräckt till av chocken och föll ned på grusstigen med cykeln som föll över henne. Överanfallaren ropade till varnande och föll med henne ned på marken.
Josefine fnyste när hon såg vem det var och sa
– Aj fan! Du är alldeles hopplös, Tobias…
Tobias ansikte som var ganska nära hennes brast upp i ett flinande.
Han var både söt och snygg, vilket kanske inte alla tyckte… Han hade blont med mörk botten hår som såg ut som han hade stigit upp i morse utan att kamma sig, hopplöst alltså, och fina mörka blåa ögon. Hans ansikte var fortfarande lite runt men det syntes att linjerna höll på att bli skarpa och mera manliga och hans kropp var smal och lite tanig men det syntes att musklerna höll på att växa. Kort sagt han var en femton årig kille som höll på att växa till en ung man.
– Gjorde jag dig illa? Frågade han sedan med en viss oro i rösten. Även om han var väldigt busig och gjorde ibland saker utan att tänka efter så var han snäll och omtänksam, tänkte Josefine. Hon log och sade
– Om du reser dig upp från mig så tror jag att mina lungor har en chans att läka.
Han log nu ett äkta leende tillbaka och pussade henne lätt på nästippen och reste sig upp med hennes hand i hans och hjälpte henne upp också. Hon grymtade lite missnöjt när hon betraktade sina upprivna armbågar och tittade upp på honom
- Ser man på, vad har boven gjort sig skyldig till nu då?
Han såg lite lessen ut, nästan för lessen trots allt så spelade han teater på fritiden men han blåste på hennes armbågar lätt och borstade försiktigt bort resten av gruset, som sagt han är omtänksam.
– Tack, sade Josefine och log och pussade honom på läpparna ganska länge som ett tecken att hon förlät honom. Han log tillbaka och Josefine tänkte att hon hade världens tur som fick ha världens bästa kille. Andra kanske såg inte honom som det utan bara som en kille som var för busig och överenergisk, kort sagt en kille utan styrtyglar.

Men Josefine älskade utmaningar och hade trots allt hittat ett par tyglar men då hade han hittat ett par tyglar på henne också. Det passade klassen utmärkt att klassens två orkaner höll koll på varandra och lugnade ned sig. Och de båda hade ju inget emot det så varför kämpa emot? Men visst fortfarande om de var på samma busiga humör så kunde klassens orkaner bildas på nytt men då tog läraren tyglarna istället och bromsade strängt in dom…

Tobias log men i nästa stund så förvandlades leendet till ett busigt grin och han utbrast
- Sist till fängelset är en degig snorkråka!
Han klev snabbt upp på sin fyrväxlade cykel och cyklade snabbt iväg, det var fusk att han hade så starka ben efter alla teater föreställningar på scenen, tänkte Josefine. Hon grimaserade vid det han sa men kunde inte motstå utmaningar och klev upp på cykeln och cyklade iväg medan hon ropade efter honom
- Du fuskstartade!

För att förklara Tobias språket så menade han skolan när han sa fängelset.
Han avskydde nämligen skolan (förutom Drama ämnet) och brukade vippa rastlöst på stolen i klassrummet med blicken fäst på klockan. Men märkligt nog på något magiskt vis så hade han bra betyg allmänt i skol ämnena förutom Drama där han hade (förstås) MVG+ på alla områden inom ämnet.
Josefine hade genomsnittet i betygen, förutom i bild där hon hade MVG+ men det är det enda vettiga ämnet som man fattar tyckte hon, precis som Tobias tyckte om Drama.
Hon var väl rätt genomsnittlig i allting, utom i teckning om man ska tro bildläraren och Tobias. Till och med hennes utseende var genomsnittligt. Hon hade vanligt brunt platt och lent (enligt Tobias) hår som nådde till hennes skulderblad och grön blåa ögon. Men för att höja hennes lilla unikhet som fanns så brukade hon måla svarta kajaler runt sina ögon och måla sina läppar lila och teckna så ofta hon kunde vilket innebar på väggar också.
Du hörde rätt, hon ritade på väggar innan Tobias och hon blev ihop sedan dess så brukade hon inte rita på väggar så ofta även om det kunde pirra av längtan i hennes högra hand när hon såg en tom vägg men så brukade Tobias komma då som om han hade en radar och visste vad hon längtade efter då och avledde henne från väggen.
Samma sak gäller Tobias, men han brukade istället för att rita på väggar spela apa i klassen. Han älskade Drama och brukade ta med sig det överallt, vilket han gjorde även efter de blev ihop men mera inom sig och lugnare.
Det kunde brusa upp sig i hans huvud helt plötsligt mitt under en lugn lektion och han ville då få alla att skratta, han lyckades ganska ofta men oftast fick han väsanden och irriterade slag från andra som var irriterade då och ville bara ha lugn och ro.
Men när han väl började så kunde han inte riktigt sluta utan var exalterad under resten av lektionen. Josefine brukade innan de blev ihop, fnissa åt honom oftast eftersom hon tyckte också att lektionerna var tråkiga förutom i Bild där hon kunde brusa upp om han spelade apa och slå honom riktigt hårt så han lärde sig snabbt att han måste vara lugn på Bild lektionerna.
Det var väl därför han blev lite nyfiken på henne och ville lära känna henne mera, de hade inte känt varandra så väl innan dess eftersom deras klass verkligen var stor med sina 34 elever. Klassen hade då verkat fasa inför att klassens två orkaner skulle slås ihop.
En orkan som störde lektionerna och en annan orkan som ritade exakt överallt.
Men istället blev det positivt, han ledde henne iväg från väggar och höll in hennes tyglar då hon fick lust och hon lugnade ned honom på lektionerna då han blev rastlös och höll in hans tyglar, läraren fick inget emot att hon viskade då en del saker till honom i örat för han föredrog det än hans apa teater.

Varför det gick så lätt att avleda dom varandra från deras brinnande intressen eller tvång som en del skulle säga?
Han avledde henne lätt från väggarna med en kyss och efter hennes viskningar till honom en stund så brukade han lugna ned sig men med en kåt och längtande blick.
Vilket fick ju givetvis deras klasskamrater att fundera vad hon viskade till honom…
De fick allt fortsätta att fundera!

När Josefine väl kom in på skolgården efter att ha tagit en hemlig genväg så märkte hon att hon var först. Hon log stort och slog med ena näven i luften i en seger gest och väste
–Yes!
Hon hann till och med låsa cykeln innan Tobias kom in på skolgården flåsande.
Han såg henne med stora ögon och flämtade fram
– Någon dag kommer jag att hitta din genväg!
– Ha! Lycka till, din degiga snorkråka! Sade Josefine full med självförtroende och vinkade över axeln och gick in i skolan.
Han småmuttrade bakom hennes rygg medan han låste cykeln men inne i skolan så kom han ifatt henne. Deras smågräl eller retningar gick alltid snabbt över. När de väl kom till deras klass’ korridor så började deras klasskamrater som fanns där att fnittra och peka lite finger.
Josefine märkte det och undrade vad som hade hänt nu eller vad för rykte som hade dykt upp. Hon höll Tobias om hans midja med hennes närmsta arm för att han inte skulle frestas att ge sig på dom med sina flinanden och fråga vad de flinade åt. Tobias verkade inte ta illa upp men verkade lite spänd så hon höll för säkerhetens skull om honom medan de gick längs korridoren.
Men så såg Tobias och Josefine det. De båda gapade.
Det var en gigantisk text bredvid dörren in till klassrummet, texten löd:

MARCO <3 POLO

MEN MARCO (K) MED VERRO

Josefine kastade en blick på Tobias som bara stirrade på texten med en gapande mun.
Hon förstod omedelbart vilka som var Marco och Polo, trots allt så kallades de Marco Polo paret. Hon rynkade pannan och släppte Tobias och tittade misstänksamt på honom och väntade på en reaktion eller försvar. Verro var en snygg tjej i klassen som var medlem i det populära gänget men verkade bli snart helt utfryst.
Josefine såg inte henne bland alla som stod i publiken som verkade njuta av detta.
Tobias tittade på henne och försökte tydligen få fram nåt emellan hans läppar men inget ljud kom fram.
– Ditt jävla svin, väste hon lugnt och lagom högt så att alla i korridoren hörde men smällen hördes nog ganska långt bort.
Alltid hade hon innan dess slagit någon med en knuten näve men han hade gjort henne lite femininare och hon älskade honom för mycket för att kunna göra honom mera illa då, men hon hade nog inte kunnat göra honom mera illa just då än den smällen.
Josefine hade smällt till honom med sin högra flata hand. Hårt.
Hans huvud hade ryckts till motsatta hållet av smällen, hans ena kind blev snabbt illröd och flammade i hans annars lite bleka ansikte med söta fräknar på näsan…
Synen blev grumlig och hon förstod sedan varför. Hon var på väg att gråta.
Han tittade chockerat på henne, aldrig hade hon slagit till honom så hårt.
Han formade munnen till något men fick inte fram något ännu.
Josefine gick förbi honom och stötte på vägen hårt till hans axel medan tårarna fyllde hennes ögon. Publiken stirrade på scenen framför sig chockerat och gick ur vägen för henne när hon gick mot klassrummet. Tydligen hade Tobias till slut hittat rösten för hon hörde honom ropa efter henne.
– Josefine! Stanna!

Men tårarna brände i hennes ögon och hon sprang in i klassrummet och låste efter sig med tårarna nu rinnande nedför sina ögon. Det ryckte i dörren av att Tobias ryckte hårt på handtaget. Josefine hörde deras lärares röst bakom hennes säga förvånat
– Josefine? Vad är på tok?
Hon vände mig om och utbrast
– Allt!