I hoppets låga står ej att förklara
Det tusenåriga rikets förfall

När människor drivs av lust att förstöra
När segerns sötma lovar beröra
Tusenfalt

Det människan skapat
En förhärligad armé
Blir till mänsklighetens
Eget förtret

I himmelen lovas
Bot och bättring
En evig framtidshägring
Av krigarsjälens väl och ve

Absolution fritar
De ondas uppsåt
Och egen försmädan
När heligt krig blir till fred

Tärningen är kastad


Ur tidevarv komma
I tidevarv gå
Förundras alltid över det som var
Men får ändå alltid samma svar

Sällan vi mognar

Vi gräver våra egna gravar
Inristade hyllningar i sten får stå
Som bekräftar vårt stora mod
Vår kämparglöd likaså

Vad är vi utan våra seder
Ära vare Gud i höjden (och mannen på jorden)
Vi strider för heder
För att i Guds namn återuppstå
Mer lika nu än då

Vi ödelägger oss själva
I blid förundran
Var det här frihet
Vårt enda sanna hopp?
Vi odlar denna sort
Som det vore
Den högsta vinstens lott

Vad de inte skåda se
Deras hjältemod har redan grävts ner
För länge sedan förmultnat bort

Men själva kärnans gömda hemlighet
Det ingen vågar se
Krigarsjälars heder
Vårt bottenlösa stora meningslösa svek


När makten och härligheten är vår