Jag är så trött och sorgsen. Jag bad dig gå. Vill inte. Kan inte.
Jag vet inte om jag förmår älska någon. Eller så är det inte du som är den rätte.
Jag är bara ledsen och trött.

Min kropp längtar efter en famn att krypa in i. Tröstas och att någon smeker min kind och torkar mina tårar.

Mina tårar har frysit till is. Hela mitt inre är bottenfruset.
När ska våren komma in i mig så att jag får tina upp.
Låta värmen smälta ner mitt vinterlandskap jag bär med mig.

Det kom en man och öppnade mitt hjärta. Han klev in för han hade nyckel dit.
Sen gick han men lämnade nyckeln i låset.
Dörren till mitt hjärta stod på glänt. En liten springa av ljus kunde trevande komma in. Sen kom en annan man. Det var du.
Dörren var ju på glänt och jag hade inte låst den.

Varsågod och kliv in, sa jag.
Det gjorde du.

Men efter ett tag så blev jag rädd. Det blev mörkt. Stängde du dörren eller var det mörkret i mig jag blev rädd för???

I detta blev jag du. Du blev också jag. Allt blev så blandat. Ingen gräns att luta sig mot. Tryggheten jag trodde du hade fanns inte. I mig fanns ingen heller.

Till slut bad jag dig gå. Jag bad dig lämna nyckeln kvar. Jag vill inte låsa in mig igen. Jag vill låta mitt hjärta vara öppet.

För kärleken.
För livet.
För min gränslösa kärlek mot universum.

Nu är jag själv.
Men ej ensam.

Jag klarar detta.
Jag vet att allt som sker ger mig lärdomar.
Allt sker enligt en plan.
Men mitt i mörkret och kaoset är det trots allt en strimma hopp som lyser.

Jag går nu.
Mot ljuset.

Mot kärleken.