Klockan är visst två
och jag går i det gatlopp
som kallas Halmstad
på dagarna
när den trygga kommersen lockar
och barnen äter rinnande glassar i solen

Nu väntar vilsna siluetter, i kön
på en svettig exil
på Bond, på Harrys, på Fox and Anchor
på Mårtenssons stroboskopgolv

Och jag går sakta
slalom runt tjattrandet och nattropen
jag har gått här
längre än de flesta
och har djupare ärr
efter stiletter, knivar och knytnävar
och kärlek
fler än någon någonsin kan se

De säger att man borde vara rädd här
i blåljusens cirkus
där fingrar av ljus
pendlar över himmelen utanför B&B
och blickar av mörker
böjer sig mot marken
i uppkastningarnas gränd

Men jag har inget kvar
att vara rädd för
i shotens och fernettiden
inget att frukta
av stapplande försäljare, barflyes och bimbos
av cafelattedrickande mobilmissbrukare
och sent tatuerade tonåringstuffingar
jag bär mina egna suddiga bilder

För den enda som inte döljer sin ensamhet
i de rökiga köerna och i fyllekebabs
är nog jag

Jag är naken och kraftfullt försvarslös
längtande efter den
som så mjukt
leder mig härifrån
och bäddar in mig i kärlek
utan att tänka på sig själv

Tar en taxi genom neonerna
och pratar om förarens hemland Algeriet
hela vägen hem
till lugn tomhet
och hoppfull längtan