Hon står där och rörelserna från hennes mun
formar ord som kommer ut i slow motion som en scen i matrix.
Variabler och funktioner som jag för länge sen gett upp med att förstå.
Orden har förlorat sitt värde. Ohjälpligt.

Där står jag i skottlossningen och bara hoppas att skyddsvästen håller.
Jag vill ropa ur mina lungor: Lyssna! Men orden hakar upp sig någonstans
mellan tanken och det vi kallar civilisation.
Plötsligt gör det desamma vad som sägs eller görs.
Jag är inte mer än en läckande stövel, en rolig detalj för tillfället
men dock så umbärligt sett ur ett historiskt perspektiv.