säg, vad är det som förenar
mörkergud
med ljusgudinna
då de får varandras vy
han bland skogens dunkla grenar
hon bland blomsters ljusa sky
ingen av de båda tvekar
liljebäddens
vithet djupnar
gryning faller, skymning gry
mörkret smälts till skuggors lekar
när han smakar hennes hy
börjar så att varsamt skilja
hennes läppar
vandrar sakta
in mot ljusets källa ledd
febrigt greppar hon en lilja
från sitt lägers vita bädd
skälvning över furors toppar
rörelsen
från gudars kroppar
darrande längs varje gren
speglar månbelysta droppar
mörkerljusets återsken
skild från roten ligger liljan
ett i taget
frigörs bladen
dansar fritt i vindens spår
några, likt den sista viljan
landar mjukt i hennes hår