Skuggvargens päls
ärrad av
alla missriktade skott
som bränt hans päls

Ibland skjunker han
ner i den mjuka mossan
och
väntar på hundarna
och nådaskottet

Från skuggorna
i påtvingad feghet
och tysta lögner
ser han över de
solbelysta gläntorna

Flocken är skingrad
och visar tänderna i förakt
och
han glider lättad
bort från
smädelser och skam
för att finna
egna jaktmarker

Snart, mycket snart
leder han sin hona
ut i solen
och ylar högt
i åtrå
som aldrig
varit till för att gömmas

Och gamla svidande sår
slickar de rena
och reser sig

Med små vargtassars
tveksamma steg som
hörs i de torra barren
Kämpar de mot flykten
kämpar mot jägarna

Skuggvargen är trött
på att gömma
all den kraft
som
han funnit
i en varm päls av bara ren kärlek