När natten fäller
sina mörka fjädrar
vandrar jag runt
i labyrinter

hittar inte ens i
mina egna fickor
när jag försöker upptäcka
vad som skedde

hålet i skinnet
bränner än
efter din avlossning
du sa du veknat
att dina ord mjuknat
men lämnar mig
fortfarande hård

du tar fortfarande
av det du inte kan ge
lämnar mig tom
och innehållslös

jag strider fortfarande
krigsbarn som jag är
borde vara bra på att
hitta skyddsrum nu...

men du tränger igenom
mina försvar
listan över självförnekelse
blir lång

jag har inte ens min stolthet
av att jag vann trots allt
hur kan jag vinna
när jag inte ens har mig själv
förlorad åt makten
när jag överger
mina slutna rum

förnedrelsens atombarn
förpassade
till samhällets ytterkanter
när ljusen släckts ner
och rubrikerna tystnat

livets osammnhängande del
när flykten inåt
blir din enda station
och inte ens då
kan du sätta dig ner
och känna frid

dina rum var aldrig dina egna
de var bebodda av alla andra
så när du valde
att ta sista striden
blev det med dig själv

svärd och sköld
där du spetsade
sanningen
med knivseggen
och fyllde dig själv
med blod
som utgjutelse åt dig själv
och inte åt alla andra

då kom tåren
för första gången
och du grät
för bandet var brutet
men knöts hårt till dig själv
ditt liv var förslutet
när du kom hem
till dig själv

när morgonen vaknade