Dina tvångsmättade ord
far runt i min mun
jag förmår inte svälja dem

de smakar ruttet kött
av förstelnade lik

när du talar
fruktar natten
skådar sitt eget mörker

men du ser dig som stjärnan
som levererar novan

du var inte där för mig
när du tuggade fradga

du som inte vågar önska mer
än att förmedla dina gyllene ord
föruttnas av din egen villfarelse
när du klyver dem med löften

okvädelser smäker din tunga
som oborstad ull
fastnar håren i halsen

på dig själv