- Mina händer är dina, jag blinkar åt dig och du ler. Vänder mig om. Går min väg och lämnar dig som du är. Vad nu det är eller vad nu du är vet jag ej. Vad nu vi är vet jag ej. Vem jag nu är vet jag inte heller. Allt jag vet är att min grav kommer ligga vid sidan om din. Vi kommer att dö efter varandra, tänker jag. För om du dör så dör jag och om jag dör så vet jag att det är du som dödat mig och då ska du också dö, som straff du vet. Men nu står du kvar en liten stund till och ser på hur jag försvinner i folkvimlet. Folkvimlet, folkvimlet i en annars död by, Sjöbodagarnas förbannelse, försvunna barn, förvirrade tonåringar och alkoliserade gammelvargar, tolka det som du vill. Jag bryr mig inte. Jag vet inte ens själv vad jag försöker säga med det.

• - Jaha men kan du bara vara tyst för en sekund kanske? Jag försöker skriva här, tjatar jag på min mor som som vanligt vandrar omkring i huset som en oluycksalig själ och mumlar för sig själv. Kanske pratar hon alltis med mig. Jag vet inte. Antar att ingen vet, ingen säger ju något alla bara mumlar ja....ja....ja... de är lika dumma som mig som inte vill lyssna alls. Inte på någon. Jag har nog med korsord i huvudet.

• - Mina händer är dina, skriver jag på skärmen, strecket i slutet av meningen blinkar åt mig och försöker hela tiden försvinna utan att lyckas, nöjer sig till slut med att blinka. Blinka i väntan på att få stå still en stund medan jag skriver.
• - Krokiga små fingrar målar tavlor över dina läppar, de äkta syns knappast alls..., Den blinkar åt mig igen. Och jag ser att orden jag skrivit är för morbida och malplacerat i en kärleksdikt. För jag älskar dig. För-jag-älskar-väl-Dig, smakar jag på orden, till slut kommer jag fram till att det oturligt nog är sant.

All jag skrivit än så länge är ju en lögn, jag har väl aldrig varit såhär lugn. Jag Hoppas att Du ska vilja ligga i graven vid min, jag hoppas att du ska älska mig nog för att inte kunna leva utan mig, att du skulle stå kvar och se på min svarta ryggtavla när jag lämnade dig med en kort mening om våra unga händer. Mina ord är en försvarsmekanism som nog alla rovdjur har. För jag saknar dina händer och dina händer varit mig så hade jag slutit dem runt mina mjuka kinder och värmt min själ innan jag kysst mina läppar. Det är önsketänkande, det har det alltid varit. Men allt dina händer gör är att krossa mitt hjärta sönder och samman. En blodig köttslamsa i din sträva handflata. Ditt skydd är ett lager av syra på dina arbetsvantar. Fräter mitt hjärta och mina blå ögon och mina ljusa lockar till en oigenkännlighet. Men ändå fortsätter du att säga sådana korkade saker som att du älskar mig. Men jag känner dig väl nog för att inse... att du aldrig kan älska någon, du är sluten. En sluten port och ingången till en sluten psykiatrisk anstalt är precis bredvid. Det är där jag kommer att hamna om du inte släpper in mig i ditt hjärta snart.

Men jag antar att du nog aldrig kommer att förstå

Att allt jag vill höra är orden:

• - Mina händer är dina.

Ifrån Dig, det är allt jag begär

...Älskling