det gör ont.
ibland blir det svårt att prata,
saker som man bara vet skulle må bättre ute i ljuset
men tvingar tillbaka in i hörnen, med alla medel.
för det är brist på axlar att släppa tankar på nuförtiden.
det finns inga vita duvor kvar till mig.
det finns inga budbärare kvar från nangijala
jag tror dom stenades mot marken
för det luktar lik i rännstenen
och jag vågar inte gå ut
längre.
det gör ont, med går över
för blåmärken gulnar med tiden,
saker brukar att blekna med åren och tillslut
bara bli
en oidentifierad
brun färg
på handleden.