ett desperat skrik på kärlek.. som rymmer från mig.
Om ett förflutet som jag inte vill känna till
och en framtid jag inte vågar förutspå.
Ensamhet och osäkerhet.
Och livet såg på mig och sa, du Nellie, du borde nog inte skriva sånt här..
Jag väntar på min messias
- vill du återuppstå, skaka världen och bosätta dig i mitt hjärta?
jag sår drömmar
som dör i din köld
kan vi inte bara så ett frö
och låta något gro
för vi dödar rötterna med avståndet
och vi skär av skälken
med orden vi aldrig säger
men vill säga
och jag vet du vill inte stänga den där dörren
det är bäst om du kan snegla in
jag nynnar
chanson d\'amour
medans du ler
och hoppas jag inte tar nått för givet
du är en människa som förtjänar frihet
det märks att du vet
men kan du inte ta dig friheten att älska mig?
jag har varken dramatik eller trygghet
jag har bara ett ingenting
det tuggar sönder mina värderingar
jag hade
som jag lämnade när jag vinkade adjö
till trottoarerna och närbutikerna
och när jag vandrar på stan
förföljs jag av hårda blickar
jag skulle aldrig kalla det här hemma
mitt hem är rummet med
de grå väggarna och
de röda lakanen
pianot som ekar igenom husets väggar
mitt hem är bland randiga papper
och tekoppar
mitt hem är med dig
fast oftast med mina drömmar
jag känner inte den här tiden
bakom mig står mitt jupiter och gapar
för att anting svälja eller kvälja
jag vill inte andas samma instängda luft
som mitt förflutet.
och du säger..
verkar som livet verkligen vänt den här gången
ser den dig i ansiktet nu?
ja, men
i så fall är ögonen mer tomma än
ett oälskbart hjärta
och leendet lika grått
som en mulen himmel
jag viskar tyst till mig själv att,
ibland räcker det inte att brinna för något..
ibland måste man brinna för
någon också
(och medans du talar gör jag upp en eld i smyg)