Nu när kärleken är borta

som löven är bortblåsta av vinden

Jag behöver dina andetag som blommorna behöver solen

Nu när våra andetag använts till ondska

och det mörkt speglande i bilens rutor om natten

Månen ser tyst på hur vi färdas

och har färdtats i många år och dagar nu

Mitt fönster är öppet

springan mellan bilen och fönstret

strålar av stjärnor i det svarta

och våra silutter är olika men ändå så lika

vi vill samma saker, kanske

men ibland undrar jag vem av oss det var

som lämnade blodiga rakhyvlar på badkarskanten

eller vem det var som kvävt sig i våra kuddar om natten

torkade pölar får rummet vi sover i att dofta av salt och urtvättat örngott

som hår och salt inlindat i nervtrådarna vi lade ut om natten

Ibland brukar jag ligga vaken om natten och höra på dig, andas

Vissa dagar kan jag ligga där och drömma mig bort i dina andetag

känna dem emot min känsliga nacke

Ibland hatar jag dem så att jag skulle kunna pressa ut alla gamla tårar

och alla gyllende hårstrå från min kudde, ner i din förbannade hals

den är en trumpethals din hals, och ibland vill jag snöra den samman

livrädd för varje farväl du tar av mig

Den kan skrika så din gaphals

så brutalt att katter och träd blir nakna av allt rungande i luften

och den kan släcka eldar i ögon och få vattnet att sila ur alla hål på kroppen

Den brukar ibland få mina ögon att vibrera

så häftigt att jag blir rädd för att de ska spricka

och sedan bara ligga där på golvet

mellan våra fötter

skärvor, i skärvor av porslins ansikten utan anletsdrag

fragment av mardrömmar och ljuvdrömmar i ett

Men du sade stopp för alltsammans

för skräcken för ljuvligheten och osäkerheten

Du satte stopp för kärleken, med dina skrik

den gav sig blödande av och några droppar kröp in

mellan springan av min hud och mina ögonlock

Nu ser jag bara dig

dig och kärleken vi brukade älska med varandra

men du sa att du hade bestämt dig nu

och ensam hade du bestämt, att du måste gå

Det var värre den natten

då var inte dina andetag där

de hade sakta sinat ut ur mitt liv

som sanden mellan mina fingrar

och jag hade inte märkt något

Jag klandrar mig själv

Den jamande katten utanför vår lägenhetsport jamar än

den längtar så efter dig och värmen du alltid hade med dig

Nu minns jag inte längre när det var bra

och inte heller sist du sa

Jag älskar dig

Jag klandrar mig själv för det

för att jag är oälskbar

Jag antar att jag hela tiden hade mina öron vid din mun

för att lyssna till om du andades

helt glömde jag att det var ditt hjärta jag skulle komma åt

det var det som jag borde ha lyssnat på

Men det insåg jag aldrig förrän det var för sent

inte förrän natten blev så tung och tom att allt jag kunde

höra till i natten var Mina andetag de var mycket mer svarta än dina

och svarta moln formades i mörkret istället för dina vita

det fick mig att inse att allt jag sett under hela mitt liv som levande, var du

och jag antar att mitt svarta gap och vårt svarta rum

mina blå ögon som var svarta i natten

och mina röda läppar som alltid var svarta läppar i natten

det var allt för mycket för dig

Kanske var det därför som du övergav mig

Var jag för färglös

eller slutade du bara att älska mig

av en annan andledning

Jag anklagar mig själv

för att jag är så oälskbar

Jag ursäktar dig din tid tillsammans med mig

jag ska gå nu kära du, jag ska gå

och lämna dig