Plötsligt befann jag mig innanför din dörr – i ditt hem.
Fin lägenhet ni har - rymlig och lite annorlunda planerad men definitivt hemtrevlig!
Och där stod vi och log mot varandra och du pratade och pratade – orden räckte liksom inte till. SÅ mycket vi hade att säga varandra!
Jag kunde knappt fatta att jag verkligen var hemma hos dig och att dina ögon lyste av glädje för att jag var där. Så tryggt, så sant – ja så jäkla rätt och riktigt!

Men lite kaotiskt var det trots allt. Inte så smutsigt, även om det låg en gammal limpa på bänken vilken ett par blomflugor surrade kring. Men saker stod lite hur som helst och man kan lätt kalla det ”stökigt”. Det gjorde mig glad att du trots allt inte var så ordentlig som du alltid verkat. Även du hade lite skit i hörnen!
Jag förstod där och då att du SÅG hela mig och samtidigt tyckte om vad du såg – även mina brister.

Ett barn sprang omkring och lekte mellan oss. Det var Maria! Känner du också Maria?
Det kanske du gör. Jag har alltid tyckt att hon är så lik dig – ni har samma näsa och muffinsliknande kinder. Du sa något om att ni var släkt. Konstigt för jag är ju också släkt med Maria. Det innebär ju att du och jag i så fall är släkt…?
Jag blir alltid så lustfylld och glad när jag ser Maria – precis som när jag ser Dig!

Nåja, där var vi, du, jag och Maria. Kanske treenigheten personifierad, inte vet jag.
Men jag njöt av varje sekund. Du höll barnet vid handen och ni lekte glatt. Hon sprang runt oss och tjoade så som glädjefulla barn gör. Hon fyllde år! Jag frågade henne hur många och hon svarade redigt ETT!
Hon visade mig ett litet armbandsur som hon bar om handleden – ett blått (så klart)
Det var oerhört vackert, nästan som ett smycke - det var från dig.

Hon ville jämföra våra klockor och tittade på min – även den blå.
Hon drog ut knappen till visarna på sidan och snurrade visarna runt, runt, runt…
Hon ändrade tiden. Framåt eller bakåt vet jag inte, men när jag såg på klockan visade den alldeles fel…

Plötsligt stod din hustru i köket – hon bakade bröd!? Knådade och knådade tills händerna vitnade. Men du ändrade inte ditt beteende mot mig utan bad mig slå mig ner i soffan och vi fortsatte vårt samtal. Din hustru var märkbart berörd och hennes mun var formad till ett smalt streck. Hon sa att hon också ville ha en sådan där blå klocka som Maria hade fått. Du sa något om att du skulle ordna det.

Jag kunde inte förstå att du som alltid verkat så stark och dominant hade valt just denna hustru - så stor, ja, nästan lite manhaftig och påtagligt dominant. Du verkade nästan lite rädd för henne…? Vacker var hon då rakt inte, såg nästan lite Höklik ut med ”svarta” ögon och på tok för kortklippt frisyr. Du som älskar långhåriga kvinnor!? Jag förstod inte alls ditt val men du hade väl dina skäl, tänkte jag.
Sedan stod även din dotter i köket. Hon blängde surt på mig och det var tydligt att hon allierade sig med din hustru. Din dotter var vacker men hennes butterhet gjorde att hon såg förvrängd ut på något sätt. Och så hennes långa svartfärgade hår…
Varför ska unga kvinnor alltid förstöra sina egna vackra färger genom att bekläda sig i svart… Kanske hon protesterade mot något…någon…?

Jag satt på golvet nedanför dig – du satt i soffan. Av någon anledning är det alltid så vi sitter när vi samtalar om viktiga ting. Jag sitter nedanför dig och lyssnar intensivt och måste se upp till dig… Det skulle nog aldrig din hustru göra…hm…
Jag älskar de där stunderna mer än något annat – en intimitet som bara vi två kan ana.

Jag reste mig upp för att gå. Du ville inte att jag skulle gå men du visste liksom jag att det var bäst så. Du såg mjukt på mig, log det där hemlighetsfulla leendet och sa att jag gärna fick komma tillbaka. Du ville SE det jag skapat och du ville spela tillsammans med mig. Jag blev varm i hela kroppen och så lycklig för att du bjöd in mig i ditt liv. Jag sa att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle skapa tillsammans. Du bara nickade och jag gick.

Utanför din port försökte jag se vilket nummer du bodde på. Siffrorna hade nötts bort av tidens tand men jag kunde skymta en trea. Jag gick närmare och kände på siffrorna och kunde då också ana en etta. Du bodde alltså på 31.
Jag insåg strax att det var fel, för plötsligt slog det mig att jag mycket väl visste vilket nummer du bodde på, och jag vaknade skrattande.
Du vet att jag älskar kluriga och bra metaforer!